Christina och jag

Två gånger har jag (felaktigt) kallats Christina i offentliga sammanhang.

Lustigt nog har båda tillfällena samband med stipendier.

Första gången var när jag tog studenten för alldeles för många år sedan. Inför en fullsatt aula med 18-åringar stärkta av champagnefrukost blev Christina Carrwik uppkallad på scen av rektorn för att motta ett språkstipendium i form av en Nils Ferlin-bok.

Andra tillfället upptäckte jag just nu, när jag läste besluten som Publicistklubbens kloka stipendienämnd fattat i dagarna. De har beslutat att ge samma Christina en peng för att resa till Chicago och besöka den medicinska tidskriften Jamas redaktion.

Könskvotering när den är som bäst.