Jag är en landsförrädare

Här kommer ett pinsamt erkännande:

Jag hoppas att Sverige förlorar den avgörande EM-matchen mot Ryssland. Eller rättare sagt: Jag blir inte ledsen om Sverige inte tar sig vidare.

Skälet till detta plötsliga svek mot mitt hemland beror inte på starka sympatier för Ryssland. Utan på min egen klantighet.

När jag någon gång i våras blev ombedd att ange vilka tider jag kan tänka mig att arbeta som kvällsjour och helgjour på sjukhuset konsulterade jag fotbolls-almanackan. Inga jourpass skulle få kollidera med Sveriges EM-matcher eller Blåvitts hemmamatcher!

Att jag i stället fick ett pass som kvällsjour på midsommardagen gjorde mig inget - då skulle ju Sverige ändå inte spela gruppspelsmatch. Eventuella kvarts- och semifinaler orkade jag inte sätta mig in i. Sannolikheten att Sverige skulle spela avgörande match på samma dag som jag skulle arbeta en av mina få kvällsjourer bedömde jag som minimal.

Alla som läst ända hit förstår att min bedömning var helt åt skogen. Om Sverige tar poäng mot Ryssland väntar kvartsfinal på midsommardagens kväll - samma tid som jag har äran att vara jourhavande doktor på akuten.

Ett tag övervägde jag att byta mitt jourpass med någon av mina många grekiska kolleger. De har ju varken avgörande EM-matcher eller sviter av svenskt midsommarfirande att ta hänsyn till när de planerar sin lördag.

Men likt Karl-Bertil Jonsson väljer jag i stället plikten framför allt och arbetar som planerat. Om Sverige spelar kvartsfinal och förlorar kan jag trösta mig med att jag slipper se eländet, blir det mot förmodan semifinal är jag ledig och får njuta(?) av den i stället.

Allra bäst är förstås om det inte blir någon kvartsfinal alls för Sverige. Då kan jag lägga all energi på att kritisera det svenska laget i stället för min egen planering.

Därför: Heja Ryssland!

Fack och adjö!

Det var inte utan visst vemod jag i eftermiddags klippte itu mitt presskort och anmälde mitt utträde ur Journalistförbundet.

Efter nästan tolv år och en mindre förmögenhet i medlemsavgifter är det dags att säga adjö.

Jag minns hur jag kastade mig på cykeln och trampade mot postkontoret på Gärdet i Stockholm när jag fick avin för mitt första presskort en varm augustidag 1996. Redan i foajén slet jag upp det rekommenderade kuvertet och fingrade på plastkortet som bekräftade min nya yrkesidentitet. Med ett presskort i plånboken skulle inga dörrar vara stängda i jakten på en bra story!

Sanningen är att ett presskort inte alls är särskilt användbart, förutom för dem som betraktar det som en stående fribiljett till Skansen (”research”). De enda gånger jag har haft nytta av det har varit när jag haft ärenden till riksdagen eller Rosenbad. Annars är det som vilket id-kort som helst, vilket visserligen har varit praktiskt för mig eftersom jag väntade lite för länge med att ta körkort.

Trots medlemskortets begränsningar har jag alltid varit med i facket, mer av trygghetsskäl än av ideologiska skäl. Om något strular är det skönt att kunna få hjälp. Nu behövde jag lyckligtvis aldrig dra nytta av de förmånerna, men fick i stället bra återbäring i form av en språkkurs i Provence för några år sedan. Tillsammans med en samling medelålders landsortsredaktörer med en osund relation till rödvin fick jag böja franska verb i två veckor tack vare mitt fackförbund.

Frågan är hur jag kommer att klara mig utan medlemstidningen Journalisten. Fast med tanke på att det enda läsvärda i den numera finns gratis på webben så gör det inte så mycket att jag missar den.