Bert Karlssons största hemlighet

Vad har Kvällspostens chefredaktör Staffan Erfors, tv-mannen Hasse Aro och Rumäniens förre diktator Nicolae Ceausescu gemensamt?

Förhoppningsvis inget mer än att de förekommer i Bert Karlssons självbiografi ”Mitt liv som Bert” - med sina namn felstavade.

När man läser en självbiografi som uppges vara skriven av huvudpersonen själv uppstår ofta frågan om det i själva verket är en spökskrivare som ligger bakom. Bert Karlsson undanröjer på egen hand alla misstankar om inhyrda proffs genom att konsekvent stava kända personers namn fel i sin bok.

Med undantag av felstavningarna och några språkfel så är det en stor fördel att ingen annan har varit inne och petat i Berts manus. Här får han breda ut sig med förutsägbar kritik (Laila Freivalds) och oförutsägbar namedroppning (en rättstavad Ralph Peeker!) utan att någon försöker nyansera hans ord. Allt är väldigt Bert.

Bert Karlsson hör till det fåtal i Sverige som är så känd att han ibland bara förekommer med förnamnet på löpsedeln. I min barndom var han ”Skara-Bert”, numera räcker det med Bert. Jag tillhör de medskyldiga, eftersom jag liksom de flesta andra som arbetat åtminstone ett par år på en kvällstidning haft anledning att skriva om honom. Vid minst tre tillfällen har vårt samtal följt samma mönster:

• Vi talar om det dagsaktuella ämnet som står på antingen min eller hans agenda. Det brukar vara snabbt avklarat och resultera i rubrikvänliga citat.
• Samtalet fortsätter med att Bert kritiserar medias bevakning av dansbandsmusik. Han förklarar hur inkompetenta recensenterna är och jag lyssnar utan att säga emot.
• Vi övergår till att prata om det som är vårt stora (enda?) gemensamma intresse: svampplockning. Jag har flera gånger förgäves försökt att komma över närmare positionsangivelser till hans största hemlighet - de omtalade kantarellställena i norra Bohuslän.
  

Om Bert inkluderar en svampkarta i nästa upplaga av boken så kommer hans nystartade bokförlag bli större än Kikki Danielsson.

Mediebevakning när den är som mest inträngande

Expressens Ingvar Hedlund avslöjade för snart 30 år sedan att dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin opererats för hemorrojder. Fälldin svarade med att bojkotta Hedlund och om man får tro Hedlunds anekdotbok är Expressenreporten ännu ej förlåten.

När president George W. Bush i helgen genomgick en koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, berättade Vita Husets pressavdelning i förväg om ingreppet och meddelade även resultatet efteråt. Hela världen vet nu att fem polyper avlägsnats från presidentens tjocktarm och att dessa ska undersökas i mikroskop.

Bush lämnade för ett par timmar över makten och kärnvapenkoderna till vicepresident Cheney. Därför är det lätt att argumentera för allmänintresset i fråga om presidentens tarmundersökning. Tjocktarmscancer är dessutom en av de vanligaste cancerformerna (nummer tre i Sverige) och får knappast medieuppmärksamhet därefter. Tarmar verkar inte vara något man vill höra om i tv-nyheterna medan man äter middag.

Jag har läst några hundra rubriker i Google News om Bushs koloskopi och glädjande nog har rubrikmakarna inte varit så kreativa som de skulle kunna ha varit. Det rör sig trots allt om en undersökning för att utesluta en dödlig sjukdom och det finns bättre tillfällen att välja om man vill vara vitsig eller sprida anti-Bushstämning . Amerikanska Axcess News är undantaget som bekräftar regeln.

Slutligen något icke tarmrelaterat: Denna blogg finns numera på cirkulation.se

Därför smakar hostmedicin bättre än choklad

Varje dag publiceras i genomsnitt 1700 vetenskapliga artiklar med nya rön inom det medicinska området. Hur ska en enskild läkare filtrera den informationen och överföra den till nytta för sina patienter?

Så här mitt i juli har en av forskningsexplosionens svåraste frågor blivit högaktuell, tack vare doktor Laszlo Sinkvist på Östertulls vårdcentral i Norrköping.

Lokala medier uppmärksammar att Sinkvist ordinerar mörk choklad i stället för hostmedicin mot rethosta. Han grundar sin ordination på studier som visar att de traditionella hostmedicinerna är ineffektiva. Samtidigt visar annan forskning att teobromin, som finns i mörk choklad och kakao, är högeffektivt mot just rethosta.

”Jag rekommenderar hellre god choklad än ineffektiv hostmedicin”, säger Sinkvist till Folkbladet.

Jaha, vad är då problemet? En påläst läkare som agerar med stöd av aktuell forskning, skattebetalare som slipper lägga pengar på ineffektiv medicin och patienter som - åtminstone enligt doktorn själv - är nöjda. För vem skulle inte bli nöjd om doktorn ordinerade god choklad i stället för hostmedicin som man dessutom kan bli illamående av?

Problemet är att Sinkvist har flyttat forskningsfronten till sitt eget mottagningsrum. Jag vet inte var forskningsfronten egentligen ligger, men den ligger åtminstone inte i Östertulls vårdcentral. Sinkvists jobb är inte att på eget initiativ testa nya, oetablerade behandlingsmetoder.

Det är mycket möjligt att den omskrivne norrköpingsläkaren har rätt i sina slutsatser. Kanske kommer teobrominpiller vara förstahandsbehandlingen mot rethosta den dagen då jag själv har samma erfarenhet som Sinkvist har i dag. Kanske är det så att patienterna med rethosta på Östertulls vårdcentral får framtidens behandling redan i dag.

Men för att få reda på det krävs stora, kostsamma studier med ett patientunderlag vida överstigande doktor Sinkvists rethostepopulation i Norrköping. Vilken dos är bäst? Vad händer om man tar för mycket? Är det farligt för barn? För gravida? Hur länge ska man behandla? Är det verkligen bättre än placebo? Vad händer om man äter andra mediciner samtidigt?

I väntan på svaren på dessa frågor känns smaken av hostmedicin godare än choklad - åtminstone vid rethosta.

Jag - en maktfaktor i den kommunala VA-världen

Vilken succé!

Efter knappt tre veckor har denna blogg redan etablerat sig som något av ett branschorgan för den kommunala VA-världen.

De män och kvinnor som dagligen förser oss med dricksvatten och tar hand om vårt avlopp har uppenbarligen fattat tycke för mina knivskarpa analyser av deras spännande verksamhet.

Någon annan slutsats kan jag inte dra av att jag just fick ett mejl av en vikarierande VA-chef på en västsvensk kommun. Han bifogade en platsannons för publicering här i början av augusti, ”enligt ök per telefon”. Dessutom beställde han en prenumeration på Cirkulation.

Tyvärr har jag inte hunnit färdigställa prislistan för vare sig platsannonser eller prenumerationer på min blogg. I egenskap av nykomling i branschen tänker jag lägga mig något under kollegerna på tidskriften Cirkulation, som är min huvudkonkurrent i kampen om läsare i den kommunala VA-världen.

Till sist vill jag härmed utbringa en skål i kylskåpskallt kommunalt dricksvatten och tacka alla mina läsare för förtroendet!

Hej Victoria! Grattis på födelsedagen!

Vi är nästan lika gamla, du och jag. Jag firade min 30-årsdag för knappt två veckor sedan med en hallontårta. Som tur var kom varken Idol-Måns eller Sanna Nielsen till mitt firande men jag hoppas att de förgyller din dag.

Henke Larsson var inte heller här när jag fyllde år, men han hade gärna fått komma. Vi hade kunnat snacka en hel del om fotboll och om det hade blivit långtråkigt så har jag ganska många Kalle Anka-pocketar att låna ut. Gillar du också Kalle Anka, Victoria?

Jag läste att du precis har tagit examen från UD:s diplomatprogram. Det verkar vara en intressant utbildning, om jag var några yngre och hade rätt akademisk bakgrund hade jag kanske också sökt dit. Å andra sidan är det inte säkert att jag hade klarat inträdesprovet – jag hade till exempel bara fyra av sex rätt på frågan där man ska placera rätt museum i rätt stad. Det måste ha varit skönt för dig att få bli antagen utan att göra det kluriga provet!

Ibland tänker jag på hur jobbigt det måste vara att vara kronprinsessa. Till exempel att inte ha samma rättigheter som andra svenskar. När du blir statschef måste du ju till exempel vara kristen och bekänna dig till den lutherska läran. Jag är konfirmerad i Svenska Kyrkan men valde att gå ur kyrkan så snart jag blev myndig. Synd att inte du kan göra det! Om inte annat så sparar man en slant i kyrkoskatt på att inte vara medlem. Det kan bli långt över tusen kronor per år om man har en hygglig lön!

En annan sak som måste vara jobbig är att ständigt vara påpassad av journalister. En gång var jag utsänd för att rapportera om dig, det var när du var på ett bröllop i Nederländerna för några år sedan. Jag tror inte att du kommer ihåg mig, men jag och en fotograf stod vid avspärrningarna utanför kyrkan precis när du gick in. Fotografen tog några bilder men jag fick tyvärr inte ställa några frågor. Jag skrev en artikel ändå, hoppas att det inte gjorde något. Typiskt journalister att skriva om folk utan att ens ha pratat med dem!

När du tar över efter din pappa hoppas jag att du fortsätter att göra reklam för Sverige och hjälper våra företag att lyckas i utlandet. Det hade nog inte varit många som köpt Volvo-bilar och telefonväxlar från Ericsson om inte ni hade varit så duktiga på marknadsföring! Ni gör ett jättejobb när ni representerar Sverige och visar hur moderna vi är i vårt land!

Nu har jag skrivit tillräckligt långt, hoppas att du inte tröttnade.

Återigen, grattis på 30-årsdagen från mig!

PS. Jag råkade visst skriva ”du” i mitt brev. De flesta brukar skriva så, hoppas att det är okej för dig också!

PS2. Om du startar en blogg så kan vi byta länkar med varandra!

Bondfångeriet bakom bakfyllemedlet

Det är inte ofta läkare kritiserar kolleger offentligt och när det väl händer brukar det vara med väldigt tama ord.

Därför är det uppiggande att läsa debattartikeln i GP där tre läkare från Sahlgrenska i Göteborg med Staffan Svensson i spetsen sågar bakfyllekuren Revigör med ord som ”luredrejeri”, ”bondfångare” och ”bluff”.

Revigör säljs för en femtiolapp per kur på omkring 1000 försäljningsställen i Sverige. På hemsidan finns ett diagram som bekriver ”Revigöreffekten” mot baksmälla och det står att Revigör är resultatet av svensk forskning. Läkaren och medicine doktorn Olle Haglund i Uppsala presenteras som preparatets uppfinnare och det står att han bedrivit forskning om alkohol och skrivit flera artiklar i ämnet.

Det finns sju träffar på artiklar skrivna av Olle Haglund i den internationella forskningsdatabasen PubMed. Den senaste publiceringen är från 1999 och liksom flertalet andra artiklar av Haglund handlar den om fiskolja. Intressant nog är ordet alkohol överhuvudtaget aldrig nämnt i något av hans publicerade forskningsarbeten.

Den ”svenska forskning” som ligger till grund för Revigör beskrivs som en ”dubbelblind placebokontrollerad studie genomförd av läkare från Karolinska Institutet och Uppsala Universitet”. Det låter förtroendeingivande, men några närmare referenser till studien saknas. Författarna till GP-artikeln har bett om att få ta del av studien men fick beskedet ”Tyvärr, ger vi endast ut studien till våra samarbetspartners”.

Det finns alltså ingen vetenskaplig grund - åtminstone inte någon som företaget bakom vill redovisa - till att Revigör fungerar. Visserligen är substanserna som ingår i Revigör (vitaminer, mineraler, koffein etc.) kända för att hjälpa mot allehanda bekymmer men varför man ska betala en femtiolapp för Revigör i stället för att ta billigare vitamintabletter får vi inte veta.

Debattörerna i GP begränsar sig till det medicinska området i sin kritik mot Revigör. Bondfångeriet sträcker sig dock bortom hälsokostbutiker och Pressbyråkiosker och når ända till finansmarknaden.

Företaget som säljer Revigör heter Scandinavian Healthy Brands och senare i sommar noteras bolaget på NGM-börsen. Revigör är bolagets huvudprodukt och man planerar att sälja bakfylletabletter för 4-5 miljoner kronor per år. I prospektet (PDF-länk) inför deras nyligen genomföra nyemission presenteras Olle Haglund som rådgivare till företaget och beskrivs som ”en av Sveriges ledande forskare” inom alkohol.

Emissionen övertecknades med 60% och prospektet hjälpte till att dra in nio miljoner kronor till bolaget.

Allt tack vare en produkt som bygger på svensk forskning man inte vill redovisa, en forskare som inte publicerat några resultat på åtta år och som aldrig använt ordet alkohol i sin forskning trots att han presenteras för investerare som ”en av Sveriges ledande” inom alkoholforskning.

Man kan få huvudvärk för mindre.

Mitt svek mot det litterära Sverige

Idén var lysande.

Jag skulle skriva en slags ”Who's who” om den svenska Internetbranschen, uppdatera den fyra gånger per år och sedan köpa en karibisk ögrupp för royaltyintäkterna. Eftersom varje exemplar av boken trycktes ”on demand” skulle inga osålda exemplar existera och materialet skulle vara busenkelt att uppdatera. Ingen sättning, ingen repro - bara att trycka på print.

Det var vid IT-yrans zenit hösten 1999 och min affärsidé om världsherravälde genom en tryckt personkatalog hörde till de mer sansade i branschen just då.

Om man vill vara snäll kan man säga att det inte var långa köer i landets bokaffärer när första delen av ”Who is IT - vem är vem i Internetsverige” släpptes strax före millennieskiftet.

Fram till dags dato är det bara två personer som efterfrågat en uppdatering av boken. Den första var en bibliotekarie vid något universitetsbibliotek som ringde en morgon 2003 och frågade varför de inte fått några nya exemplar sedan 2000. De hade tydligen beställt någon slags prenumeration. Vem som lyckades sälja och dessutom ta betalt för den tjänsten är fortfarande höljt i dunkel.

Den andra efterfrågan om uppdatering kom för knappt en månad sedan, i en anonym kommentar i internetpionjären Johan Siwers blogg. Siwers hittade ett exemplar av ”Who is IT” i en källarstädning och skrev en nostalgisk betraktelse om några av personerna i boken. Kul läsning, även om vi tycks ha olika uppfattning om allmänintresset i det där luciatåget med Johan Staël von Holstein.

Jag vill härmed ta tillfället i akt att meddela den okände bibliotekarien samt den anonyme bloggkommentatorn att det inte är någon uppdatering på gång.

Dessvärre inte heller någon karibisk ögrupp.

Tillägg: Tack till länktipsaren för länktipset!

Konsten att inte locka läsare

Så här ser förstasidan på GP.se ut när jag skriver detta.

Vad handlar det om? Dejting? Telefoner? Något om hjärtan? Ögon?!? Är det någon slags nyhet?

Rubriken riktigt suger tag i mig och jag kan knappt stilla min nyfikenhet.

Boka en hälsoresa till Hyderabad!

Om det svider när du kissar kan det vara läge att fundera på en resa till Indiens sjätte största stad Hyderabad.

Deras avloppsvatten kan nämligen göra underverk mot såväl urinvägsinfektioner som högt blodtryck och depression.

I Hyderabads omgivningar finns över 90 fabriker som tillverkar generiska läkemedel. Generiska läkemedel är medicinens motsvarighet till operativsystemet Linux - produkter som fungerar utmärkt men som inte har någon upphovsman som kräver ersättning. Originalpatenten har gått ut och det är fritt fram att massproducera läkemedlet och sälja billigt, till exempel på svenska apotek.

Problemet är att fabrikerna inte bara producerar läkemedel för export. Oroväckande mycket av substanserna hamnar också i avloppsvattnet.

Joakim Larsson och hans kolleger vid Göteborgs universitet har med hjälp av vattenprover skickade från Indien upptäckt att koncentrationen av läkemedel i avloppsvattnet är så höga att de skulle räcka för att behandla människor. Halten av ciprofloxacin, ett antibiotikum som används vid svårare urinvägsinfektioner, är högre än den maximala koncentration som tolereras i mänskligt blod vid behandling. Koncentrationen är tusenfalt högre än vad som krävs för att döda vissa bakterietyper.

Förutom ciprofloxacin har bland annat höga halter av citalopram (används mot depression), diklofenak (mot värk, finns i Voltaren) och metoprolol (mot högt blodtryck) uppmätts.

Forskarna har även roat sig med ett räkneexempel. Den mängd läkemedel (av de elva kontrollerade) som släpps ut varje dygn i Hyderabads avloppsvatten skulle kosta över 900000 kronor på ett apotek i Sverige. Världens mest värdefulla avloppsvatten?

Så vad är då nyheten här? Ännu ett i raden av u-länder som producerar varor åt den rika världen till priset av dålig miljö?

Det kan tyvärr bli värre än så.

Höga halter av antibiotika i avloppsvatten gör att bakterier lättare blir resistenta. Bakterier kan utbyta information med varandra för att bli extra motståndskraftiga och avloppet i Hyderabad ser ut att vara en utmärkt grogrund för nya bakteriestammar som vill undgå våra kraftfullaste antibiotika.

Hur de övriga läkemedlen i avloppsvatten påverkar naturen vet vi ännu så länge lite om. Vi vet att citalopram i högre doserpåverkar fiskars beteende och att könshormoner från p-piller påverkar fortplantningen hos fiskar - men mycket återstår att upptäcka.

Joakim Larsson höll en föreläsning för vår kurs under någon av de tidiga terminerna. Då påstods att vi var den första medicinarkursen någonsin som fick en föreläsning om läkemedlens påverkan på miljön. Exemplet vi fick höra då handlade om fiskar i Gråbotrakten och konsekvenser av rester från p-piller i avloppet.

Problemet i Gråbo ter sig plötsligt minimalt jämfört med Hyderabad.

Kliv av om det går för fort

På fredagar har Ulf Stenberg en egen sida i Göteborgs-Posten. Sidans namn är Sport & Spel, vilket inte ska misstas för en beskrivning av dess innehåll.

Stenbergs sida brukar däremot alltid innehålla något av följande, sorterat i fallande ordning efter sannolikhet:

• Kritik mot Patrick Ekwall
  
• Kritik mot moderna företeelser som inte kommer från Göteborg (Ekwall!)
• Kritik mot kvällspressen (där Ekwall uttalar sig för ofta, enligt Stenberg)
• ”Det var bättre förr”-anekdoter om sportjournalistik (före Ekwalls tid)
• Hyllningar av Edsbyn, Chelsea och Stenmark (oklar koppling till Ekwall)
  

Kanske platsar jag själv på Stenbergs anti-lista, eftersom han i dagens spalt antyder att det skrivs och talas alldeles för mycket om vad som händer i media:

I Sverige matchar TV4 Peter Jihdes byte av arbetsgivare på allmän nyhetsplats och bloggredaktör Ekwalls slentrianmässiga SVT-kritik på det egna klotterplanket ger stora rubriker i Expressen. Någon Nora byter från TV4 till Canal Plus och den svenska ankdammen svämmar över av hänförda och djupsinniga analyser.
Stoppa (media)världen, det är många som vill kliva av.

Lysande förslag det där sista, Ulf. Vi stannar gärna till ett tag för din skull.

Lögnen om läkarlönerna

Läkare tjänar bäst är rubriken på Aftonbladets hemsida och i ingressen står att läkare har en snittlön på över 56000 kronor i månaden.

Det låter ju som en intressant nyhet, inte minst för sommarlediga läkarstudenter utan studiemedel.

Problemet är att det inte är sant.

Nyheten, som tas upp i flera medier, bygger på statistik från tjänsteföretagsorganisationen (puh!) Almega. Deras siffror visar att de 813 läkare som är anställda bland medlemsföretagen har en genomsnittlig månadslön på 56872 kronor. Därmed är läkarna i topp bland tjänsteyrken, enligt Almega.

Vad som inte framgår är att det är en mycket liten andel av Sveriges läkare som arbetar i tjänsteföretag. Den absoluta majoriteten arbetar i landstingen. Läkarförbundet har inte mindre än 23899 medlemar som arbetar i landsting, alltså drygt 29 gånger fler än antalet läkare som arbetar i tjänsteföretag.

Medellönen för landstingsanställda läkare är 47825 kronor i månaden enligt Sacos statistiksystem lönesök. Det är visserligen också en rejäl slant - men drygt 9000 lägre än den siffra som i riksmedia presenteras som en genomsnittlig läkarlön.

Om man i stället antar att siffran 47825 kronor ligger betydligt närmare medellönen för läkare faller hela resonemanget om att läkare tjänar bäst. Då blir landets doktorer slagna av såväl IT-chefer, försäljningschefer och marknadschefer. Åtminstone av dem som arbetar i Almega-ansluta företag.

Vad kan vi då lära oss av denna räkneövning? Här är tre förslag:

• En händelselös onsdag i juli är en bra dag att presentera nyheter om man vill ha uppmärksamhet kring sin egen organisation. Om man bifogar siffror och staplar så att det ser genomarbetat ut så publiceras det med stor sannolikhet utan större analys och källkritik.
  
  
• Det är inte så svårt att som journalist hitta svagheter i källmaterial om man ägnar några minuter åt att fundera. Är det rimligt att 813 läkare anställda i privata företag är en representativ del av läkarkåren vad gäller ålder, kompetens och inkomst?
  
  
• Det är dumt att lägga tid på att utbilda sig till läkare om man bara vill ha hög lön.
  

Därför vill Björn Hellberg se mig död

Slår på tv:n för att se på tennis och det hinner inte gå mer än tre minuter förrän regn avbryter spelet.

Då blir jag plötsligt påmind om min egen dödlighet.

Under mina veckor som tennisreporter i Wimbledon i seklets början blev jag nämligen vittne till en rad händelser som får mig att frukta för mitt liv.

I presscentret hade jag lyckan att få platsen jämte den jovialiske Björn Hellberg. Under drygt två veckors tid vid den minimala arbetsplatsen med en 14-tums tv med direktsändning från samtliga banor, en vit telefon i plast och min Macintosh G3 utan bredband behövde jag därför aldrig slå i statistikböckerna för att få reda på någon uppgift. Det var ju bara att fråga herren bredvid, som tacksamt delade med sig av sina kunskaper.

Till skillnad från oss andra verkade Björn inte ha någon större press från hemmaredaktionen. Han var officiellt utsänd för tidningen Svensk Tennis, men de hade ytterligare en reporter på plats som stod för den dagliga bevakningen.

Den pinsamma frågan som ingen av oss andra reportrar på plats vågade ställa var given: Vad gör egentligen Björn Hellberg här?
Svaret kom i andra omgången (herrsingel).

Hellberg var inte i Wimbledon bara för att hjälpa stackars okunniga korrespondenter med frågor av typen ”Hur många gånger har en svensk dam tagit sig till fjärde omgången?”.

Han var i Wimbledon för att planera mord.

En dag under första veckan satt vi vid någon av de mindre banorna och tittade på en match med svenskintresse. Med lite övertalningsförmåga kunde jag få nattredaktionen i Stockholm att ta in 600 tecken om svenskens högst eventuella framgångar, så det gällde att hänga med.

Under ett spelavbrott pekade Björn Hellberg plötsligt mot en av linjedomarna, en smal tunnhårig man i 55-årsåldern med runda glasögon som såg uttråkad ut.

– Se på mannen där. Typiskt bibliotekarieutseende, men bakom fasaden döljer sig en mördare. Han har säkert planer på att ha ihjäl sin fru.

Först blev jag lätt chockad över Hellbergs kunskaper om linjedomarnas privatliv. Snart insåg jag till min lättnad att tennisoraklet hade övergått till sin roll som deckarförfattare och fortsatte att fabulera mordhistorier kring alla han såg omkring sig. Vid matchens slut hade läktaren mitt emot vår en mördartäthet vida överstigande Midsomer, St Mary Mead och alla andra deckarsamhällen tillsammans.

Sedan kom regnet.

Det regnade så länge, mycket och ihållande att finalen i herrsingel inte kunde spelas som planerat. För första gången någonsin skulle matchen inledas en dag då turneringen normalt skulle vara över.

Mig gjorde det inget – jag bodde ju ändå i stan och behövde inte boka om hotell och flygbiljett. Men Björn Hellberg och resten av de svenska journalisterna på plats missade turneringens höjdpunkt.

Så Hellberg, mannen som vigt sitt liv åt att bevaka tennis, fanns inte på plats när Goran Ivanisevic bjöd på champagne efter ”folkets final”. Däremot fick jag som ensam svensk reporter uppleva tennishistoria utan att riktigt förstå hur stort det var.

Därför ska ni inte bli förvånade om ni läser en Hellberg-deckare och mordoffret visar sig vara en ung kvällstidningsmurvel som inte kan något om tennis.

Ni förstår ju varför författaren ville att just han skulle dö.

Chevrédesmod i matbutiken

Det finns en fransk ost som är känd i hela världen under namnet chèvre, förutom i Västsverige där den heter chevré. I såväl matbutiker som restauranger är den alternativa stavningen etablerad och ostens namn uttalas här ofta med betoning på sista bokstaven.

Häromdagen var det någon (utsocknes, får man förmoda) som tog mod till sig och revolterade mot den västsvenska stavningen på Ica Kvantum i Kungsbacka. Med hjälp av en bläckpenna ändrade accentaktivisten helt fräckt skylten så att resultatet blev som på bilden här bredvid.

Lyckligtvis lyckades den alerta personalen på Ica Kvantum stävja upproret i sin linda. Två dagar senare fanns det en ny skylt utan pretentiöst kladd över det första e:et. Det är snabba insatser som dessa som hjälpt Ica Kvantum att få titeln ”Västsveriges bästa matbutik”!

Hjältekirurgen som brädar Blomkvist

Mikael Blomkvist är den officielle hjälten i Stieg Larssons hyllade Millenium-trilogi. Med närmast total avsaknad av dåliga sidor löser han mysterier och förför kvinnor så framgångsrikt att det var tänkt att räcka till tio romaner om inte författarens kranskärl hade sagt stopp.

Alla recensenter verkar dock ha missat den riktige superhjälten i ”Luftslottet som sprängdes”: Läkaren Anders Jonasson på Sahlgrenska i Göteborg.

Jonasson är både patolog och akutläkare och förutom att vara primärjour på kirurgakuten hinner han dessutom med att ronda en intensivvårdsavdelning och vara neurokirurg. Han har inställningen att ingen patient ”ska dö på hans skift” och har tydligen lyckats med det under 20 år som läkare.

Jisses.

Förutom det osannolika att Jonasson arbetar inom fyra-fem olika specialiteter på ett universitetssjukhus så torde hans livräddarfacit vara världsunikt. De flesta läkare spräcker ”nollan” (Larssons uttryck) redan under grundutbildningen - även om de flesta förhoppningsvis har positiv målskillnad om man nu ska fortsätta att beskriva döden med sportlingo.

Visst, Larssons böcker gör knappast anspråk på att vara dokumentära. Och det finns få saker som är så tröttsamma som förståsigpåare som letar faktafel i film och litteratur som inte har annat syfte än att underhålla.

Men till skillnad från många andra böcker i samma genre så bygger de flesta av Larssons miljöskildringar på grundlig research och erfarenhet. Hans skildringar av tidningsredaktioner och domstolsinteriörer stämmer väl med verkligheten så som jag upplevt den. Därför är det trist att beskrivningen av sjukhusmiljön och personerna i den inte håller samma höga klass.

Jag tror att min hjälte doktor Jonasson skulle ha klarat det mycket bättre.