Com Hem, vi börjar om igen

Varje år vid den här tiden uppstår en viktig fråga: Vem ska få äran att förse hushållet med bredband de kommande tolv månaderna?

De senaste fyra åren har Com Hem gått segrande ur striden om det prestigefyllda kontraktet trots att jag varje gång övervägt att byta leverantör.

Grundläggande hästhandlartaktik från båda sidor ligger bakom förlängningen även av årets avtal.

Varje år meddelar jag Com Hem att jag överväger att byta leverantör och frågar i förbifarten hur lång uppsägningstid jag har på mitt avtal. Det finstilta har jag förstås koll på utan att fråga men min undran triggar de mest primitiva mekanismerna hos en hungrig krängare.

Under årets avtalsrörelse ringde en norrländsk säljare upp mig halv tio en lördagsmorgon och talade med ett tonfall som antydde att hon skulle tvingas att lämna hus och hem om jag bytte bredbandsleverantör.

Jag anförde att konkurrenten är en hundralapp billigare för samma produkt och som av en händelse kunde hon då erbjuda mig en hundralapp i rabatt varje månad.

– Men det priset får du bara om du väljer att ringa med oss, tillade säljaren.
– Jag vill absolut inte ringa med er, sade jag.
– Det behöver du inte göra. Strunta bara i att skriva på avtalet vi skickar till dig så ringer du precis som vanligt men får lägre pris på bredbandet, sa säljaren och vi gjorde affär.

Säljaren har härmed ordnat ett förlängt bredbandsavtal samt värvat en (åtminstone i säljstatistiken) ny telefonikund. Hennes mellanchef är säkert helnöjd och jag kommer representera en del av det tårtbitsdiagram som visar den fantastiska utvecklingen för Com Hems telefonitjänst vid nästa säljkonferens.

Och jag känner mig nöjd eftersom jag har sparat drygt en tusenlapp utan att dra om kablar och byta operatör.

Marknadsekonomi när den är som bäst.

De snålar inte på något - förutom språket

De som inte känner mig på annat sätt än genom den här bloggen kan förledas att tro att jag är någon slags språkfascist med livsuppgift att leta felstavade skyltar för att sedan sitta hemma och koka av vrede över en borttappad konsonant.

Riktigt så långt har det inte gått än.

Däremot blir jag sur när personer som har språk som yrke gör ett dåligt jobb. Och eftersom jag själv inte längre lever av att producera text är det förstås väldigt bekvämt att bara kritisera andra i stället för att skapa något själv.

I dag fick jag en broschyr med reklam för ”A classic Christmas night”, en julkonsert med Liza Minnelli, Carola Häggkvist och Michael Nyqvist. Arrangörerna har hyrt de bästa lokalerna i landet, tryckt en elegant broschyr, fixat lyxiga festmenyer i olika prisklasser och vill nu att vi ska betala upp till 3327 kronor per person för att få se showen och äta oss mätta.

Allt andas kvalitet - förutom texten:

”Vi välkomnar er att fira in julen med en fantastisk galakväll bestående av utsökt mat, sveriges mest folkkära artister och en av de största entertainers i musikhistorien!”

Till arrangörernas försvar ska sägas att de har numera stavar Sverige med versalt s på hemsidan.

Att presentationen av Liza Minnelli luktar översatt Hollywoodengelska må vara hänt - men frågan är om någon med svenska som modersmål skulle beskriva Michael Nyqvists uppgift som presentatör med orden ”balansbräda mellan artisterna samt en länk mellan våra gäster och stjärnorna”. Och att skildra Carolas mångsidighet som artist med formuleringen ”Carola har många strängar på sin sångarlyra” känns ovärdigt både mot henne och svenska språket.

Däremot ingår en rättstavad crème brûlée i samtliga menyer, så man kanske ska vara nöjd trots allt.

Jag drömmer om en butik utan pumbor

Jag har tre drömyrken. Ett har jag redan haft, ett är jag på god väg att skaffa men det tredje lär förbli just en dröm.

Mitt hemliga drömyrke är Ica-butiksföreståndare.

Och nej, det är inget skämt.

Min allra första kontakt med yrket var under en dag som ”mini-prao” i tredje klass. På tveksamma legala grunder tillbringade jag och min kompis Martin en hel dag i en Ica-butik där en släkting arbetade. Vi packade upp matfett, räknade tomglas och prismärkte en halv pall konserverade champinjoner som introduktion till arbetslivet.

Den lilla Ica-butikens omsättning av champinjoner var inte särskilt stor. Därför kunde jag med stolthet inspektera de omsorgsfullt prismärkta burkarna vid de kommande veckornas fredagsinköp tillsammans med pappa och se att frukterna av mitt arbete fortfarande var synligt. Jag hade gjort avtryck i historien!

Några år senare, när det var dags att tänka på sommarjobb, fick jag till min stora besvikelse inte arbete i butiken. Som en konsekvens av detta började vi att göra våra veckoinköp hos en konkurrerade dagligvarukoncern (nej, inte Konsum!) och jag tvingades i stället att fundera på alternativa karriärvägar.

Trots motgången i de tidiga tonåren har drömmen om en egen Ica-butik alltid funnits kvar, om än med vissa modifikationer. Som nioåring såg jag dagar fyllda av prismärkning av konservburkar framför mig (det är roligt att prismärka!) medan jag i dag tänker mig själv som en slags redaktör i min Ica-butik.

Min butik ska nämligen inte profilera sig som billig, välsorterad, eller ovanligt miljövänlig.

Jag ska förestå den språkligt korrekta Ica-butiken.

Ingen medarbetare ska få sätta upp anslag eller affischer med erbjudanden utan att jag har godkänt dem. De ska vara välformulerade, korrekta och rättstavade. Ingen jävla chevré i min butik!

Medan andra butiker erbjuder pengar tillbaka om man hittar varor billigare hos konkurrenterna eller om bäst före-datum har passerats ska mina kunder premieras om de hittar felstavade skyltar. En baguette med camembert för ett stavfel, ett paket kycklingfilé per avslöjad särskrivning.

Som föreståndare och redaktör tar jag även särskilt ansvar för tidningssortimentet och kommer gärna med tips till kunderna. Andra medarbetare rekommenderar ostar och korvar medan jag tipsar jag om läsvärdheter:

”Såg du matchen i går? Då kan jag rekommendera den här färska Olsson-krönikan som vi fick in i förmiddags! Kanske ett smakprov?”

Jag befarar att jag kan få problem med facket när jag anför ”créme fraisch” som skäl för uppsägning men i övrigt ser jag inga hinder för mitt butikskoncept.

Om det inte vore för det där uteblivna sommarjobbet, förstås.

Promenadlimpans revansch

Minns ni förra årets trenddjur pingvinen? Överallt var det filmer, reklam och nyöppnade dammar till den svartvita fågelns ära.

I år är det taxens tur att vara i det animala strålkastarljuset. Den kortbenta, ettriga och ibland hånade hundrasen är i fokus i inte mindre än tre svenska reklamkampanjer.

Först ut var Svenska Spel som i våras gjorde en reklamfilm med en lycklig tax som spelade på Triss och vann. (Är det tillåtet?!) Därefter gjorde elbolaget Fortum ett utskick till sina kunder där de med hjälp av en manipulerad bild av en förlängd tax försökte få kunderna att förlänga sina elavtal.

Nu är nästa taxkampanj här - med den för oss taxälskare lite motbjudande pay-offen (reklamsvenska för slogan) ”Get rid of the tax”. Våra kortbenta vänner ska hjälpa Avanza att sälja kapitalförsäkringar, är det tänkt.

Är det månne Triss-taxen som ska placera sin vinst? Jag vet inte. Men det är bra att vara tax just nu.