Observationer i ett vaxkabinett

När jag var liten stod vaxversionen av Adolf Hitler skyddad bakom en glasruta i skräckkabinettet på Madame Tussauds. Michael Jackson-dockan var mörkhyad och jag minns att det var en mindre kö för att bli fotograferad tillsammans med den konstgjorda kopian av... eh, originalet.

Nu står Hitler i samma rum som övriga folkvalda politiker och det är fritt fram att lägga armen om honom, fingra lite på järnkorset och ta en bild till familjealbumet. Michael Jackson har däremot förpassats till en konstgjord liten ö, skyddad bakom en grind och oåtkomlig för gruppbilder.

Själv hade jag häromdagen den stora glädjen att bli fotograferad med den nya Prins Charles-figuren!

Ögon, köttfärs och så lite tango

Medan jag har ägnat senhösten åt organ långt bak i alfabetet (ögon, öron) så har världen fortsatt att snurra trots avsaknaden av uppdateringar här.

Mina drömmar om att bli Ica-handlare har fått ny näring tack vare oplanerade avgångar i branschen. Tyvärr är jag med mina bakteriologiska kunskaper något överkvalificerad till yrket, som numera hamnar någonstans mellan kvällstidningsreporter och stafettläkare i Dantes inferno. Kanske ska jag söka mig till Ica Bokförlag i stället? De tycks också ha som affärsidé att paketera om gammalt material i ny förpackning.

Och så har jag bidragit med en bild till ett kommersiellt ändamål alldeles gratis. Digitala reseguiden Schmap lever på att hobbyfotografer som jag skänker bilder till dem, rodnande av stolthet över att ens ha blivit tillfrågade. Så nu finns en intetsägande interiörbild från Café Tin Tin Tango i Helsingfors med min byline på deras sajt. Tänk vad man ställer upp på för att få sitt namn i tidningen!

Com Hem, vi börjar om igen

Varje år vid den här tiden uppstår en viktig fråga: Vem ska få äran att förse hushållet med bredband de kommande tolv månaderna?

De senaste fyra åren har Com Hem gått segrande ur striden om det prestigefyllda kontraktet trots att jag varje gång övervägt att byta leverantör.

Grundläggande hästhandlartaktik från båda sidor ligger bakom förlängningen även av årets avtal.

Varje år meddelar jag Com Hem att jag överväger att byta leverantör och frågar i förbifarten hur lång uppsägningstid jag har på mitt avtal. Det finstilta har jag förstås koll på utan att fråga men min undran triggar de mest primitiva mekanismerna hos en hungrig krängare.

Under årets avtalsrörelse ringde en norrländsk säljare upp mig halv tio en lördagsmorgon och talade med ett tonfall som antydde att hon skulle tvingas att lämna hus och hem om jag bytte bredbandsleverantör.

Jag anförde att konkurrenten är en hundralapp billigare för samma produkt och som av en händelse kunde hon då erbjuda mig en hundralapp i rabatt varje månad.

– Men det priset får du bara om du väljer att ringa med oss, tillade säljaren.
– Jag vill absolut inte ringa med er, sade jag.
– Det behöver du inte göra. Strunta bara i att skriva på avtalet vi skickar till dig så ringer du precis som vanligt men får lägre pris på bredbandet, sa säljaren och vi gjorde affär.

Säljaren har härmed ordnat ett förlängt bredbandsavtal samt värvat en (åtminstone i säljstatistiken) ny telefonikund. Hennes mellanchef är säkert helnöjd och jag kommer representera en del av det tårtbitsdiagram som visar den fantastiska utvecklingen för Com Hems telefonitjänst vid nästa säljkonferens.

Och jag känner mig nöjd eftersom jag har sparat drygt en tusenlapp utan att dra om kablar och byta operatör.

Marknadsekonomi när den är som bäst.

De snålar inte på något - förutom språket

De som inte känner mig på annat sätt än genom den här bloggen kan förledas att tro att jag är någon slags språkfascist med livsuppgift att leta felstavade skyltar för att sedan sitta hemma och koka av vrede över en borttappad konsonant.

Riktigt så långt har det inte gått än.

Däremot blir jag sur när personer som har språk som yrke gör ett dåligt jobb. Och eftersom jag själv inte längre lever av att producera text är det förstås väldigt bekvämt att bara kritisera andra i stället för att skapa något själv.

I dag fick jag en broschyr med reklam för ”A classic Christmas night”, en julkonsert med Liza Minnelli, Carola Häggkvist och Michael Nyqvist. Arrangörerna har hyrt de bästa lokalerna i landet, tryckt en elegant broschyr, fixat lyxiga festmenyer i olika prisklasser och vill nu att vi ska betala upp till 3327 kronor per person för att få se showen och äta oss mätta.

Allt andas kvalitet - förutom texten:

”Vi välkomnar er att fira in julen med en fantastisk galakväll bestående av utsökt mat, sveriges mest folkkära artister och en av de största entertainers i musikhistorien!”

Till arrangörernas försvar ska sägas att de har numera stavar Sverige med versalt s på hemsidan.

Att presentationen av Liza Minnelli luktar översatt Hollywoodengelska må vara hänt - men frågan är om någon med svenska som modersmål skulle beskriva Michael Nyqvists uppgift som presentatör med orden ”balansbräda mellan artisterna samt en länk mellan våra gäster och stjärnorna”. Och att skildra Carolas mångsidighet som artist med formuleringen ”Carola har många strängar på sin sångarlyra” känns ovärdigt både mot henne och svenska språket.

Däremot ingår en rättstavad crème brûlée i samtliga menyer, så man kanske ska vara nöjd trots allt.

Jag drömmer om en butik utan pumbor

Jag har tre drömyrken. Ett har jag redan haft, ett är jag på god väg att skaffa men det tredje lär förbli just en dröm.

Mitt hemliga drömyrke är Ica-butiksföreståndare.

Och nej, det är inget skämt.

Min allra första kontakt med yrket var under en dag som ”mini-prao” i tredje klass. På tveksamma legala grunder tillbringade jag och min kompis Martin en hel dag i en Ica-butik där en släkting arbetade. Vi packade upp matfett, räknade tomglas och prismärkte en halv pall konserverade champinjoner som introduktion till arbetslivet.

Den lilla Ica-butikens omsättning av champinjoner var inte särskilt stor. Därför kunde jag med stolthet inspektera de omsorgsfullt prismärkta burkarna vid de kommande veckornas fredagsinköp tillsammans med pappa och se att frukterna av mitt arbete fortfarande var synligt. Jag hade gjort avtryck i historien!

Några år senare, när det var dags att tänka på sommarjobb, fick jag till min stora besvikelse inte arbete i butiken. Som en konsekvens av detta började vi att göra våra veckoinköp hos en konkurrerade dagligvarukoncern (nej, inte Konsum!) och jag tvingades i stället att fundera på alternativa karriärvägar.

Trots motgången i de tidiga tonåren har drömmen om en egen Ica-butik alltid funnits kvar, om än med vissa modifikationer. Som nioåring såg jag dagar fyllda av prismärkning av konservburkar framför mig (det är roligt att prismärka!) medan jag i dag tänker mig själv som en slags redaktör i min Ica-butik.

Min butik ska nämligen inte profilera sig som billig, välsorterad, eller ovanligt miljövänlig.

Jag ska förestå den språkligt korrekta Ica-butiken.

Ingen medarbetare ska få sätta upp anslag eller affischer med erbjudanden utan att jag har godkänt dem. De ska vara välformulerade, korrekta och rättstavade. Ingen jävla chevré i min butik!

Medan andra butiker erbjuder pengar tillbaka om man hittar varor billigare hos konkurrenterna eller om bäst före-datum har passerats ska mina kunder premieras om de hittar felstavade skyltar. En baguette med camembert för ett stavfel, ett paket kycklingfilé per avslöjad särskrivning.

Som föreståndare och redaktör tar jag även särskilt ansvar för tidningssortimentet och kommer gärna med tips till kunderna. Andra medarbetare rekommenderar ostar och korvar medan jag tipsar jag om läsvärdheter:

”Såg du matchen i går? Då kan jag rekommendera den här färska Olsson-krönikan som vi fick in i förmiddags! Kanske ett smakprov?”

Jag befarar att jag kan få problem med facket när jag anför ”créme fraisch” som skäl för uppsägning men i övrigt ser jag inga hinder för mitt butikskoncept.

Om det inte vore för det där uteblivna sommarjobbet, förstås.

Promenadlimpans revansch

Minns ni förra årets trenddjur pingvinen? Överallt var det filmer, reklam och nyöppnade dammar till den svartvita fågelns ära.

I år är det taxens tur att vara i det animala strålkastarljuset. Den kortbenta, ettriga och ibland hånade hundrasen är i fokus i inte mindre än tre svenska reklamkampanjer.

Först ut var Svenska Spel som i våras gjorde en reklamfilm med en lycklig tax som spelade på Triss och vann. (Är det tillåtet?!) Därefter gjorde elbolaget Fortum ett utskick till sina kunder där de med hjälp av en manipulerad bild av en förlängd tax försökte få kunderna att förlänga sina elavtal.

Nu är nästa taxkampanj här - med den för oss taxälskare lite motbjudande pay-offen (reklamsvenska för slogan) ”Get rid of the tax”. Våra kortbenta vänner ska hjälpa Avanza att sälja kapitalförsäkringar, är det tänkt.

Är det månne Triss-taxen som ska placera sin vinst? Jag vet inte. Men det är bra att vara tax just nu.

Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.

I Göteborg blir vi läkare med gränser

Vi som studerar till läkare i Göteborg får se en hel del av de vackra omgivningarna i Västra Götaland och lär oss mycket om de hälsoproblem som finns här. Dislocerad radiusfraktur i Skaraborg, pneumokockpneumoni i Uddevalla och GHB-intoxikation i Göteborg - jag har sett dem alla.

Om hela världen hade samma sjukdomspanorama som här skulle det vara en mångsidig och internationellt gångbar utbildning på många sätt.

Tyvärr är den medicinska verkligheten i resten av världen annorlunda. Därför finns det kurser i ämnet internationell hälsa, som fokuserar på ett helt annat sjukdomspanorama än det svenska. En grundläggande kurs i internationell hälsa är till exempel ett krav för att få arbeta som doktor för Läkare utan gränser.

I Göteborg har kursen i internationell hälsa erbjudits under termin tio på läkarutbildningen. Varje termin har 20 studenter fått möjlighet att åka till Tanzania för att möta problem vi annars bara ser i tv-nyheterna strax före vädret.

Vi som hade hoppats läsa den kursen till våren får nu fortsätta att förlita oss på tv-nyheterna. Häromdagen meddelade Sahlgrenska akademin i Göteborg att kursen i internationell hälsa är inställd våren 2008 - för andra terminen i rad.

Redan 6 februari insåg programkommittén för medicinsk utbildning vid Sahlgrenska akademin (mötesprotokoll i PDF här) att det skulle bli problem med kursen i Internationell hälsa kommande höst. Den uppskattade kursledaren, professor Lotta Mellander, planerade nämligen att gå i pension vid 66 års ålder.

Detta kom uppenbarligen som en överraskning och akademin tvingades ställa in kursen i höst eftersom någon ersättare inte hittats. Medan de studenter som snuvats på höstens kurs samlade in namnlistor i protest fick vi andra beskedet att allt skulle vara löst till våren 2008.

Tji fick vi.

Trots att de ansvariga vid Sahlgrenska akademin redan i februari kallat ärendet för ”brådskande” har man alltså inte lyckats skapa en kurs för våren 2008. Samtidigt har man erbjudit utbildningsdepartementet att utöka läkarutbildningen genom att ta emot 20 studenter extra varje termin (protokoll i PDF).

Om de nya studenterna inte är alltför nyfikna på världen utanför Västra Götaland och säger till i god tid innan de planerar att gå i pension så blir det säkert toppen.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 1

Vet du vad meningen ”Vid behov av tolk, meddela mottagningen i förväg” heter på persiska? Turkiska? Ryska? Arabiska?

Sannolikt inte. Däremot förväntas personer som inte kan svenska, men kanske något av de betydligt mer spridda språken ovan, kunna förstå just den meningen på ett språk de inte kan.

Alla som söker vård och inte behärskar svenska har rätt till en tolk. Med lite framförhållning brukar det inte vara något problem att ordna en specialutbildad tolk, kunnig i språk man knappt hört talas om.

I det tättskrivna A4-papper som utgör kallelse till en specialistläkarmottagning finns därför uppmaningen att beställa tolk i förväg, inklämd bland infomation om brist parkeringsplatser och regler för uteblivet besök.

Det fungerar sådär.

Trots att jag knappt har passerat praoelev-status i vårdhierarkin har jag flera gånger varit med om situationer där patienter, efter flera månders väntetid, äntligen fått komma till mottagningen men fått boka ett nytt besök eftersom läkare och patient inte förstår varandra.

Medföljande anhöriga gör sitt bästa för att översätta, men om inte heller de behärskar svenska riskerar de att stjälpa mer än hjälpa. Sällan är det så viktigt med korrekt översättning och ömsesidig förståelse som när det handlar om medicinsk behandling.

Mitt förslag till lösning: Tryck en A4-sida med information om tolkbeställning översatt till våra vanligaste invandrarspråk. Bifoga den med samtliga kallelser, kanske går det att skriva ut kallelserna på det förtryckta pappret? Om Olle och Omar får samma information spelar ingen roll - man kan inte bedöma behovet av tolk enbart efter en persons namn.

Produktion och distribution av detta papper kostar säkerligen många tusenlappar. Men i relation till vad ett läkarbesök kostar är det småpengar. Jag hittar ingen siffra för Västra Götaland vid en snabb Google-sökning, men i Region Skåne kostar ett besök hos en specialistläkare skattebetalarna drygt 2400 kronor och summan i övriga landet borde ligga däromkring.

Jag återkommer självfallet med lösning på de övriga problemen i svensk sjukvård.

Sundbyberg - bakfullast i Sverige

7-Eleven på Nybergs torg i Sundbyberg är svenska mästare i att sälja bakfyllebruset Revigör.

De lyckades sälja mest i förhållande till antalet kunder och personalen belönas därför med en skidweekend i Hemavan. Hoppas bara att den välförtjänta skidresan blir av, för företaget bakom Revigör brukar inte alltid hålla vad de lovar.

På Revigörs hemsida finns en fantastisk bild där den överlycklige vinnaren gör tummen-upp, flankerad av herrtidningar och en rejäl trave Revigör. Av upphovsrättsliga skäl lägger jag inte ut bilden här men om ni någonsin har undrat hur äkta, oförfalskad glädje yttrar sig i Sundbyberg så klicka här.

Återigen, grattis Sumpan!

Jag kan inte skrämmas till tystnad

När jag just hade bestämt mig för att inte inleda ett fjärde blogginlägg i följd med ”när” föll det ner genom brevinkastet.

Brevet som visar att kampen inte är över.

Som ett slags ”vi vet var du bor” väljer Ica Kvantum i Kungsbacka att skicka mig ett erbjudande om att köpa billig felstavad ost. De verkar tro att de kan få mig att ge upp, att jag ska sluta att tala om för världen att de inte kan stava rätt till chèvre.

Tänk så fel man kan ha.

Sportkrönikörer - en kirurgisk riskgrupp

När Expressens Mats Olsson mådde kass i slutet av förra året trodde han först att det var vinterkräksjuka. Sex veckor senare och en gallblåsa fattigare gjorde han comeback i spalterna med en målande sjukdomsskildring som sannolikt blev den första krönikan i svensk presshistoria om gallblåseinflammation (cholecystit).

I dag var det dags för näste sportkrönikör att lägga sig på operationsbordet.

Tv4:s Patrick Ekwall berättar i sin blogg att Olof Lundh, tidigare kollega till Olsson (och mig), drabbats av blindtarmsinflammation och blivit akut opererad.

Om jag vore Ekwall skulle jag känna efter lite extra nästa gång det gör ont i magen.

Ett löfte som ger baksmälla

När det började storma kring bakfyllebruset Revigör i somras lovade företaget bakom produkten att ändra formuleringarna i sin marknadsföring, efter påtryckningar från läkemedelsverket.

”Vi har tagit bort en del medicinska påståenden, till exempel att Revigör skulle bota huvudvärk”, sa vd Claes Julin till Dagens Media.

Genom att påstå att brustabletterna lindrar ”alkoholrelaterade dagen-efter-besvär” snarare än huvudvärk får företaget Scandinavian Healthy Brands fortsätta att sälja dem, eftersom de betraktas som kosttillskott och inte läkemedel med medicinska effekter. Alla nöjda, eller?

Problemet är att Claes Julins påstående är lögn.

Revigör säljes fortfarande med hjälp av olagliga påståenden. Testa själv att googla huvudvärk eller Revigör och se vilka formuleringar som Scandinavian Healthy Brands använder i sin marknadsföring. De har även köpt reklam kopplad till sökordet bakfull, men där är formuleringen mer lagenlig eftersom den handlar om ”alkoholrelaterade bakfyllebesvär”.

Det kan förstås vara så att företaget råkat glömma att ändra sina formuleringar i Google-annonserna. I så fall är saken ännu mer pinsam, eftersom de själva skriver att de satsar på e-handel. Ett börsnoterat företag som sysslar med e-handel och inte har koll på sina sökord hos Google borde sälja sina varor på torget i stället.

Så antingen handlar det om en högst medveten gangstring och ett långfinger till läkemedelsverket - eller en pinsam tabbe som avslöjar hur usel koll företaget har på sin marknadsföring. Vilket som är mest allvarligt får betraktaren avgöra själv.

Samtidigt fortsätter Staffan Svensson och hans kolleger på Sahlgrenska universitetssjukhuset att kritisera Revigör ur ett mer vetenskapligt perspektiv. I dagens GP skriver de om senaste turerna kring den opublicerade studien som Revigör åberopar i sin marknadsföring.

Jag har också försökt att få tag på den omtalade studien, utan resultat. Desto lättare är det att få tag på Revigör. Det finns att köpa i Pressbyråkiosken i kulvertplanet på Sahlgrenska.

Kontrollbehov kan vara dold sjukdom

När Carl-Adam Nycop grundade Expressen 1944 var hans mantra ”väcka, oroa och förarga”. Få artiklar i nutidens kvällstidningar lever upp till de orden lika väl som de med rubrik enligt mallen ”(symtom) kan vara dold sjukdom”.

I dagens Journalisten tar Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi vid Karolinska Institutet, upp ”dold sjukdom”-artiklar som exempel på oetisk medicinjournalistik . Han har vissa poänger i sitt resonemang, men när han jämför de krav som ställs på hanteringen av försöksdjur med de regler som gäller för media är han ute på djupt vatten:

”Mössens hälsa befinner sig således genom kontroll av svensk lagstiftning under uppsikt, medan hälsopåverkan på de människor som mår illa av felaktigt baserade medicinska larm, i syfte att sälja tidningar replierande på folks ohälsa och oro, inte står under uppsikt av någon etisk kontroll eller instans.”

Media står visst under uppsikt av såväl svenska lagar som etiska kontroller, även de inte är inriktade på att granska korrektheten just i medicinska påståenden. Professor Ingelman-Sundberg, som för övrigt är civilingenjör och inte läkare, vill därför ”sanera” medicinjournalistiken ytterligare. ”Det gäller att hitta verktyg och instanser som på ett adekvat och objektivt sätt kan utöva en sådan kontrollfunktion”, skriver han.

Tyvärr slutar debattartikeln där, för det hade varit intressant att se förslag på hur en sådan kontrollfunktion ska se ut. Ska sakkunniga granska redan publicerade artiklar och se om det finns fog för att skriva ”Blödande tandkött kan vara dold sjukdom”? Ska de pressetiska reglerna få en särskild paragraf om medicinsk information? Vem ska i så fall anmäla en artikel till granskning? Någon som läst artikeln, blivit orolig men sedan visat sig vara fullt frisk?

Eller ska redaktionerna skicka opublicerat material till experter för förhandsgranskning, på samma vis som i vetenskapliga tidskrifter? Vad händer i så fall om man ändå trycker en löpsedel med den ”dolda sjukdomen” trots att expertpanelen med epidemiologiska data som stöd inte tycker att det platsar på löpet?

Medicinska forskare och löpsedelsmakare kommer nog aldrig att vara helt överens - men det är nog bäst för alla om de inte byter jobb med varandra.

Till sjöss med havets stadsjeep

I Göteborg är det poppis att lufta däcken på stadsjeepar som en slags protest mot deras miljöpåverkan.

Om aktivisterna hade attackerat den flytande motsvarigheten med samma teknik skulle min lördagsutflykt med RIB blivit inställd med kort varsel.

Förkortningen utläses ’rigid inflatable boat’ och precis som sina kusiner på land drar de ohemult mycket bränsle, är sällan till någon praktisk nytta och för dessutom ett himla oväsen.

Till skillnad från stadsjeepar är de däremot roliga att åka med. Att iklädd flytoverall susa fram i 40 knop någon halvmeter från vattenytan när det blåser tio meter per sekund är garanterat häftigare än att åka Volvo XC90 i asfaltsdjungeln.

Turen startade vid Operan långt inne Göteborgs hamn och den sympatiske skepparen, en blond yngling med dyr klocka och misstänkt inlandsdialekt, guidade mig och de fyra övriga passagerarna genom hamninloppet och dess sevärdheter.

Precis som i de flesta andra turistguidningar var det siffror och ’ååååh’-framkallande bonusinformation som var tricket.

När skepparen pekade på vad som påstås vara världens enda flytande parkeringshus sade han:
– Det är till salu för 56 miljoner kronor. Det är ganska mycket det!

När vi passerade bananpiren:
– I Sverige äter vi sju bananer per sekund. Det är ganska mycket det!

När vi mötte danmarksfärjan Stena Jutlandica:
– Den tar 2000 passagerare. Det är ganska mycket det!
Med tillägget:
– Den är i Danmark på 3,5 timmar. Det är inte så mycket! Och det går att åka ännu snabbare med höghastighetsfärja!

Turen gick mot Vinga och norra skärgården som badade i sensommarsol. Tyvärr var det svårt att fotografera eftersom vi översköljdes av ljummet saltvatten med jämna mellanrum. Därför är bilden här intill tagen med båten vid kaj. I bakgrunden skymtar motorn med 225 hästkrafter.

Det är ganska mycket det!

Boken som ger huvudvärk - och botar den

Lila cirklar och vit text på gul botten.

Lika oläsligt som huvudvärksframkallande. Kan förstöra nattsömnen för alla med intresse för formgivning.

Lösning: läs kapitel 22 om huvudvärk och avsluta med kapitel 28 om sömnrubbningar.

När bredbandet kostade 11000 kronor i månaden

”Det världsomspännande datanätet Internet är ett verktyg för utveckling av affärer och annan verksamhet. Det växer mycket snabbt, allt fler upptäcker att de har nytta av Internet - ungefär som de har nytta av sina telefoner och datorer. Kanske har ni också det?”

Jotack, jag har till och med mer nytta av Internet än av min fasta telefon.

Fast det var nog inte lätt för Telia att förutse när de 1994 producerade broschyren ”Kontakt med informationssamhället”, där citatet ovan är hämtat. Broschyren hittade jag tillsammans med en hel del annan it-retro när jag rensade gamla kartonger häromdagen och den är förstås intressant läsning.

Det är lätt att så här 13 år senare skratta åt formuleringar (”Mycket av infomationen är kostnadsfri. Information som inte är rykande färsk, kan erbjudas till reapris”) och säljargument (”Det finns nu över 5000 aktiva diskussionsgrupper!”). Men det mest slående är att flera av de tjänster som marknadsfördes hårt vid Internets kommersiella genombrott i princip är passé i dag. Den enda skärmbilden i Telias broschyr visar Usenet news med grupperna swnet.pryltorg och alt.business.import-export. De som hoppades att nyhetsgrupper skulle bli den stora e-handelsplatsen är säkert besvikna i dag.

I broschyren hittade jag ett lösblad med prislista för Internetuppkoppling. Vad sägs om ett lockade erbjudande med en timmes fri uppkoppling per dag för en månadsavgift på 375 kronor, eller fast uppkoppling på 512 kbit/s för 11 000 kronor per månad? Hela prislistan finns här (PDF 1,1 Mb) för den intresserade.

Klippet med Internetadresser är hämtat från Göteborgs-Posten, 22 september 1994. Det är möjligt att någon av adresserna inte fungerar längre.

Jag hjälper fattiga i Afrika - och Aftonbladet

Om ni ser tv-bilder från det svältande Afrika och någon måttligt undernärd individ med en svart t-shirt med Aftonbladets webbadress syns i bild, ja då är allt mitt fel.

Jag har nämligen skänkt större delen av min samling webbadressförsedda reklamkläder till välgörande ändamål.

I samlingen ingick bland annat reklam för nedlagda musiktidningen Topp40, konkursade kameraförsäljaren Kameradoktorn samt säljande budskap för svartvit negativ film med olika grad av känslighet.

Kanske kan min givmildhet hjälpa Aftonbladet ur krisen så att de inte går samma öde till mötes som andra företag som förärat mig reklamplagg.

Den svåra konsten att vinkla en text

Klippet är hämtat från tidningen Journalistens sida med grodor ur svensk press. Exemplen därifrån har för övrigt blivit allt tristare, det är ont om riktigt huvudlösa rubriker och i stället handlar det mest om slagfel.

Antagligen ett gott tecken.

Makaber? Vem? Jag?!?

Så här ser en hamburgare ut

Jag gillar särskilt den pedagogiska pilen på Anders Lundins hals. Om man lägger till en stopp-skylt och en bild på Skansen blir det som en rebus - då behövs ingen text alls.

(Faksimiler från Expressen.se och Aftonbladet.se)

På ostfronten en hel del nytt

Som jag tidigare har rapporterat pågår ett krig i all tysthet på Ica Kvantum i Kungsbacka. En hårdför ostätande kundfalang tycks inte acceptera den västsvenska stavningen chevré utan ändrar butikens reklamskyltar till obegriplig franska. Sedan min förra rapport har ytterligare en skyltkupp genomförts men snabbt slagits ner.

Nu har kampen gått in i en ny fas.

Ica Kvantum har inte bara sänkt priset på den accentförsedda osten med två kronor per hekto - de har även förklarat krig på särskrivningsfronten.

Jag är djupt bekymrad över denna upptrappning i konflikten.

Min hjälp till framtidens arkeologer

Projekt friggebod närmar sig fulländning. Byggnadsfasen är avslutad, nu återstår bara måleri, golvläggning och enklare elarbeten.

När friggeboden river sig själv om tusen år eller så kommer arkeologerna säkert fundera över vilka som ligger bakom denna fantastiska byggnad. För att slippa spekulationer liknande dem som drabbat Stonehenge och Påsköns statyer har jag därför skrivit ett meddelande till framtiden och gömt det bakom en vägg.

Däremot skrev jag inte adressen till denna blogg, för då hade ju arkeologernas arbete blivit alldeles för enkelt.

Bert Karlssons största hemlighet

Vad har Kvällspostens chefredaktör Staffan Erfors, tv-mannen Hasse Aro och Rumäniens förre diktator Nicolae Ceausescu gemensamt?

Förhoppningsvis inget mer än att de förekommer i Bert Karlssons självbiografi ”Mitt liv som Bert” - med sina namn felstavade.

När man läser en självbiografi som uppges vara skriven av huvudpersonen själv uppstår ofta frågan om det i själva verket är en spökskrivare som ligger bakom. Bert Karlsson undanröjer på egen hand alla misstankar om inhyrda proffs genom att konsekvent stava kända personers namn fel i sin bok.

Med undantag av felstavningarna och några språkfel så är det en stor fördel att ingen annan har varit inne och petat i Berts manus. Här får han breda ut sig med förutsägbar kritik (Laila Freivalds) och oförutsägbar namedroppning (en rättstavad Ralph Peeker!) utan att någon försöker nyansera hans ord. Allt är väldigt Bert.

Bert Karlsson hör till det fåtal i Sverige som är så känd att han ibland bara förekommer med förnamnet på löpsedeln. I min barndom var han ”Skara-Bert”, numera räcker det med Bert. Jag tillhör de medskyldiga, eftersom jag liksom de flesta andra som arbetat åtminstone ett par år på en kvällstidning haft anledning att skriva om honom. Vid minst tre tillfällen har vårt samtal följt samma mönster:

• Vi talar om det dagsaktuella ämnet som står på antingen min eller hans agenda. Det brukar vara snabbt avklarat och resultera i rubrikvänliga citat.
• Samtalet fortsätter med att Bert kritiserar medias bevakning av dansbandsmusik. Han förklarar hur inkompetenta recensenterna är och jag lyssnar utan att säga emot.
• Vi övergår till att prata om det som är vårt stora (enda?) gemensamma intresse: svampplockning. Jag har flera gånger förgäves försökt att komma över närmare positionsangivelser till hans största hemlighet - de omtalade kantarellställena i norra Bohuslän.
  

Om Bert inkluderar en svampkarta i nästa upplaga av boken så kommer hans nystartade bokförlag bli större än Kikki Danielsson.

Mediebevakning när den är som mest inträngande

Expressens Ingvar Hedlund avslöjade för snart 30 år sedan att dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin opererats för hemorrojder. Fälldin svarade med att bojkotta Hedlund och om man får tro Hedlunds anekdotbok är Expressenreporten ännu ej förlåten.

När president George W. Bush i helgen genomgick en koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, berättade Vita Husets pressavdelning i förväg om ingreppet och meddelade även resultatet efteråt. Hela världen vet nu att fem polyper avlägsnats från presidentens tjocktarm och att dessa ska undersökas i mikroskop.

Bush lämnade för ett par timmar över makten och kärnvapenkoderna till vicepresident Cheney. Därför är det lätt att argumentera för allmänintresset i fråga om presidentens tarmundersökning. Tjocktarmscancer är dessutom en av de vanligaste cancerformerna (nummer tre i Sverige) och får knappast medieuppmärksamhet därefter. Tarmar verkar inte vara något man vill höra om i tv-nyheterna medan man äter middag.

Jag har läst några hundra rubriker i Google News om Bushs koloskopi och glädjande nog har rubrikmakarna inte varit så kreativa som de skulle kunna ha varit. Det rör sig trots allt om en undersökning för att utesluta en dödlig sjukdom och det finns bättre tillfällen att välja om man vill vara vitsig eller sprida anti-Bushstämning . Amerikanska Axcess News är undantaget som bekräftar regeln.

Slutligen något icke tarmrelaterat: Denna blogg finns numera på cirkulation.se

Därför smakar hostmedicin bättre än choklad

Varje dag publiceras i genomsnitt 1700 vetenskapliga artiklar med nya rön inom det medicinska området. Hur ska en enskild läkare filtrera den informationen och överföra den till nytta för sina patienter?

Så här mitt i juli har en av forskningsexplosionens svåraste frågor blivit högaktuell, tack vare doktor Laszlo Sinkvist på Östertulls vårdcentral i Norrköping.

Lokala medier uppmärksammar att Sinkvist ordinerar mörk choklad i stället för hostmedicin mot rethosta. Han grundar sin ordination på studier som visar att de traditionella hostmedicinerna är ineffektiva. Samtidigt visar annan forskning att teobromin, som finns i mörk choklad och kakao, är högeffektivt mot just rethosta.

”Jag rekommenderar hellre god choklad än ineffektiv hostmedicin”, säger Sinkvist till Folkbladet.

Jaha, vad är då problemet? En påläst läkare som agerar med stöd av aktuell forskning, skattebetalare som slipper lägga pengar på ineffektiv medicin och patienter som - åtminstone enligt doktorn själv - är nöjda. För vem skulle inte bli nöjd om doktorn ordinerade god choklad i stället för hostmedicin som man dessutom kan bli illamående av?

Problemet är att Sinkvist har flyttat forskningsfronten till sitt eget mottagningsrum. Jag vet inte var forskningsfronten egentligen ligger, men den ligger åtminstone inte i Östertulls vårdcentral. Sinkvists jobb är inte att på eget initiativ testa nya, oetablerade behandlingsmetoder.

Det är mycket möjligt att den omskrivne norrköpingsläkaren har rätt i sina slutsatser. Kanske kommer teobrominpiller vara förstahandsbehandlingen mot rethosta den dagen då jag själv har samma erfarenhet som Sinkvist har i dag. Kanske är det så att patienterna med rethosta på Östertulls vårdcentral får framtidens behandling redan i dag.

Men för att få reda på det krävs stora, kostsamma studier med ett patientunderlag vida överstigande doktor Sinkvists rethostepopulation i Norrköping. Vilken dos är bäst? Vad händer om man tar för mycket? Är det farligt för barn? För gravida? Hur länge ska man behandla? Är det verkligen bättre än placebo? Vad händer om man äter andra mediciner samtidigt?

I väntan på svaren på dessa frågor känns smaken av hostmedicin godare än choklad - åtminstone vid rethosta.

Jag - en maktfaktor i den kommunala VA-världen

Vilken succé!

Efter knappt tre veckor har denna blogg redan etablerat sig som något av ett branschorgan för den kommunala VA-världen.

De män och kvinnor som dagligen förser oss med dricksvatten och tar hand om vårt avlopp har uppenbarligen fattat tycke för mina knivskarpa analyser av deras spännande verksamhet.

Någon annan slutsats kan jag inte dra av att jag just fick ett mejl av en vikarierande VA-chef på en västsvensk kommun. Han bifogade en platsannons för publicering här i början av augusti, ”enligt ök per telefon”. Dessutom beställde han en prenumeration på Cirkulation.

Tyvärr har jag inte hunnit färdigställa prislistan för vare sig platsannonser eller prenumerationer på min blogg. I egenskap av nykomling i branschen tänker jag lägga mig något under kollegerna på tidskriften Cirkulation, som är min huvudkonkurrent i kampen om läsare i den kommunala VA-världen.

Till sist vill jag härmed utbringa en skål i kylskåpskallt kommunalt dricksvatten och tacka alla mina läsare för förtroendet!

Hej Victoria! Grattis på födelsedagen!

Vi är nästan lika gamla, du och jag. Jag firade min 30-årsdag för knappt två veckor sedan med en hallontårta. Som tur var kom varken Idol-Måns eller Sanna Nielsen till mitt firande men jag hoppas att de förgyller din dag.

Henke Larsson var inte heller här när jag fyllde år, men han hade gärna fått komma. Vi hade kunnat snacka en hel del om fotboll och om det hade blivit långtråkigt så har jag ganska många Kalle Anka-pocketar att låna ut. Gillar du också Kalle Anka, Victoria?

Jag läste att du precis har tagit examen från UD:s diplomatprogram. Det verkar vara en intressant utbildning, om jag var några yngre och hade rätt akademisk bakgrund hade jag kanske också sökt dit. Å andra sidan är det inte säkert att jag hade klarat inträdesprovet – jag hade till exempel bara fyra av sex rätt på frågan där man ska placera rätt museum i rätt stad. Det måste ha varit skönt för dig att få bli antagen utan att göra det kluriga provet!

Ibland tänker jag på hur jobbigt det måste vara att vara kronprinsessa. Till exempel att inte ha samma rättigheter som andra svenskar. När du blir statschef måste du ju till exempel vara kristen och bekänna dig till den lutherska läran. Jag är konfirmerad i Svenska Kyrkan men valde att gå ur kyrkan så snart jag blev myndig. Synd att inte du kan göra det! Om inte annat så sparar man en slant i kyrkoskatt på att inte vara medlem. Det kan bli långt över tusen kronor per år om man har en hygglig lön!

En annan sak som måste vara jobbig är att ständigt vara påpassad av journalister. En gång var jag utsänd för att rapportera om dig, det var när du var på ett bröllop i Nederländerna för några år sedan. Jag tror inte att du kommer ihåg mig, men jag och en fotograf stod vid avspärrningarna utanför kyrkan precis när du gick in. Fotografen tog några bilder men jag fick tyvärr inte ställa några frågor. Jag skrev en artikel ändå, hoppas att det inte gjorde något. Typiskt journalister att skriva om folk utan att ens ha pratat med dem!

När du tar över efter din pappa hoppas jag att du fortsätter att göra reklam för Sverige och hjälper våra företag att lyckas i utlandet. Det hade nog inte varit många som köpt Volvo-bilar och telefonväxlar från Ericsson om inte ni hade varit så duktiga på marknadsföring! Ni gör ett jättejobb när ni representerar Sverige och visar hur moderna vi är i vårt land!

Nu har jag skrivit tillräckligt långt, hoppas att du inte tröttnade.

Återigen, grattis på 30-årsdagen från mig!

PS. Jag råkade visst skriva ”du” i mitt brev. De flesta brukar skriva så, hoppas att det är okej för dig också!

PS2. Om du startar en blogg så kan vi byta länkar med varandra!

Bondfångeriet bakom bakfyllemedlet

Det är inte ofta läkare kritiserar kolleger offentligt och när det väl händer brukar det vara med väldigt tama ord.

Därför är det uppiggande att läsa debattartikeln i GP där tre läkare från Sahlgrenska i Göteborg med Staffan Svensson i spetsen sågar bakfyllekuren Revigör med ord som ”luredrejeri”, ”bondfångare” och ”bluff”.

Revigör säljs för en femtiolapp per kur på omkring 1000 försäljningsställen i Sverige. På hemsidan finns ett diagram som bekriver ”Revigöreffekten” mot baksmälla och det står att Revigör är resultatet av svensk forskning. Läkaren och medicine doktorn Olle Haglund i Uppsala presenteras som preparatets uppfinnare och det står att han bedrivit forskning om alkohol och skrivit flera artiklar i ämnet.

Det finns sju träffar på artiklar skrivna av Olle Haglund i den internationella forskningsdatabasen PubMed. Den senaste publiceringen är från 1999 och liksom flertalet andra artiklar av Haglund handlar den om fiskolja. Intressant nog är ordet alkohol överhuvudtaget aldrig nämnt i något av hans publicerade forskningsarbeten.

Den ”svenska forskning” som ligger till grund för Revigör beskrivs som en ”dubbelblind placebokontrollerad studie genomförd av läkare från Karolinska Institutet och Uppsala Universitet”. Det låter förtroendeingivande, men några närmare referenser till studien saknas. Författarna till GP-artikeln har bett om att få ta del av studien men fick beskedet ”Tyvärr, ger vi endast ut studien till våra samarbetspartners”.

Det finns alltså ingen vetenskaplig grund - åtminstone inte någon som företaget bakom vill redovisa - till att Revigör fungerar. Visserligen är substanserna som ingår i Revigör (vitaminer, mineraler, koffein etc.) kända för att hjälpa mot allehanda bekymmer men varför man ska betala en femtiolapp för Revigör i stället för att ta billigare vitamintabletter får vi inte veta.

Debattörerna i GP begränsar sig till det medicinska området i sin kritik mot Revigör. Bondfångeriet sträcker sig dock bortom hälsokostbutiker och Pressbyråkiosker och når ända till finansmarknaden.

Företaget som säljer Revigör heter Scandinavian Healthy Brands och senare i sommar noteras bolaget på NGM-börsen. Revigör är bolagets huvudprodukt och man planerar att sälja bakfylletabletter för 4-5 miljoner kronor per år. I prospektet (PDF-länk) inför deras nyligen genomföra nyemission presenteras Olle Haglund som rådgivare till företaget och beskrivs som ”en av Sveriges ledande forskare” inom alkohol.

Emissionen övertecknades med 60% och prospektet hjälpte till att dra in nio miljoner kronor till bolaget.

Allt tack vare en produkt som bygger på svensk forskning man inte vill redovisa, en forskare som inte publicerat några resultat på åtta år och som aldrig använt ordet alkohol i sin forskning trots att han presenteras för investerare som ”en av Sveriges ledande” inom alkoholforskning.

Man kan få huvudvärk för mindre.

Mitt svek mot det litterära Sverige

Idén var lysande.

Jag skulle skriva en slags ”Who's who” om den svenska Internetbranschen, uppdatera den fyra gånger per år och sedan köpa en karibisk ögrupp för royaltyintäkterna. Eftersom varje exemplar av boken trycktes ”on demand” skulle inga osålda exemplar existera och materialet skulle vara busenkelt att uppdatera. Ingen sättning, ingen repro - bara att trycka på print.

Det var vid IT-yrans zenit hösten 1999 och min affärsidé om världsherravälde genom en tryckt personkatalog hörde till de mer sansade i branschen just då.

Om man vill vara snäll kan man säga att det inte var långa köer i landets bokaffärer när första delen av ”Who is IT - vem är vem i Internetsverige” släpptes strax före millennieskiftet.

Fram till dags dato är det bara två personer som efterfrågat en uppdatering av boken. Den första var en bibliotekarie vid något universitetsbibliotek som ringde en morgon 2003 och frågade varför de inte fått några nya exemplar sedan 2000. De hade tydligen beställt någon slags prenumeration. Vem som lyckades sälja och dessutom ta betalt för den tjänsten är fortfarande höljt i dunkel.

Den andra efterfrågan om uppdatering kom för knappt en månad sedan, i en anonym kommentar i internetpionjären Johan Siwers blogg. Siwers hittade ett exemplar av ”Who is IT” i en källarstädning och skrev en nostalgisk betraktelse om några av personerna i boken. Kul läsning, även om vi tycks ha olika uppfattning om allmänintresset i det där luciatåget med Johan Staël von Holstein.

Jag vill härmed ta tillfället i akt att meddela den okände bibliotekarien samt den anonyme bloggkommentatorn att det inte är någon uppdatering på gång.

Dessvärre inte heller någon karibisk ögrupp.

Tillägg: Tack till länktipsaren för länktipset!

Konsten att inte locka läsare

Så här ser förstasidan på GP.se ut när jag skriver detta.

Vad handlar det om? Dejting? Telefoner? Något om hjärtan? Ögon?!? Är det någon slags nyhet?

Rubriken riktigt suger tag i mig och jag kan knappt stilla min nyfikenhet.

Boka en hälsoresa till Hyderabad!

Om det svider när du kissar kan det vara läge att fundera på en resa till Indiens sjätte största stad Hyderabad.

Deras avloppsvatten kan nämligen göra underverk mot såväl urinvägsinfektioner som högt blodtryck och depression.

I Hyderabads omgivningar finns över 90 fabriker som tillverkar generiska läkemedel. Generiska läkemedel är medicinens motsvarighet till operativsystemet Linux - produkter som fungerar utmärkt men som inte har någon upphovsman som kräver ersättning. Originalpatenten har gått ut och det är fritt fram att massproducera läkemedlet och sälja billigt, till exempel på svenska apotek.

Problemet är att fabrikerna inte bara producerar läkemedel för export. Oroväckande mycket av substanserna hamnar också i avloppsvattnet.

Joakim Larsson och hans kolleger vid Göteborgs universitet har med hjälp av vattenprover skickade från Indien upptäckt att koncentrationen av läkemedel i avloppsvattnet är så höga att de skulle räcka för att behandla människor. Halten av ciprofloxacin, ett antibiotikum som används vid svårare urinvägsinfektioner, är högre än den maximala koncentration som tolereras i mänskligt blod vid behandling. Koncentrationen är tusenfalt högre än vad som krävs för att döda vissa bakterietyper.

Förutom ciprofloxacin har bland annat höga halter av citalopram (används mot depression), diklofenak (mot värk, finns i Voltaren) och metoprolol (mot högt blodtryck) uppmätts.

Forskarna har även roat sig med ett räkneexempel. Den mängd läkemedel (av de elva kontrollerade) som släpps ut varje dygn i Hyderabads avloppsvatten skulle kosta över 900000 kronor på ett apotek i Sverige. Världens mest värdefulla avloppsvatten?

Så vad är då nyheten här? Ännu ett i raden av u-länder som producerar varor åt den rika världen till priset av dålig miljö?

Det kan tyvärr bli värre än så.

Höga halter av antibiotika i avloppsvatten gör att bakterier lättare blir resistenta. Bakterier kan utbyta information med varandra för att bli extra motståndskraftiga och avloppet i Hyderabad ser ut att vara en utmärkt grogrund för nya bakteriestammar som vill undgå våra kraftfullaste antibiotika.

Hur de övriga läkemedlen i avloppsvatten påverkar naturen vet vi ännu så länge lite om. Vi vet att citalopram i högre doserpåverkar fiskars beteende och att könshormoner från p-piller påverkar fortplantningen hos fiskar - men mycket återstår att upptäcka.

Joakim Larsson höll en föreläsning för vår kurs under någon av de tidiga terminerna. Då påstods att vi var den första medicinarkursen någonsin som fick en föreläsning om läkemedlens påverkan på miljön. Exemplet vi fick höra då handlade om fiskar i Gråbotrakten och konsekvenser av rester från p-piller i avloppet.

Problemet i Gråbo ter sig plötsligt minimalt jämfört med Hyderabad.

Kliv av om det går för fort

På fredagar har Ulf Stenberg en egen sida i Göteborgs-Posten. Sidans namn är Sport & Spel, vilket inte ska misstas för en beskrivning av dess innehåll.

Stenbergs sida brukar däremot alltid innehålla något av följande, sorterat i fallande ordning efter sannolikhet:

• Kritik mot Patrick Ekwall
  
• Kritik mot moderna företeelser som inte kommer från Göteborg (Ekwall!)
• Kritik mot kvällspressen (där Ekwall uttalar sig för ofta, enligt Stenberg)
• ”Det var bättre förr”-anekdoter om sportjournalistik (före Ekwalls tid)
• Hyllningar av Edsbyn, Chelsea och Stenmark (oklar koppling till Ekwall)
  

Kanske platsar jag själv på Stenbergs anti-lista, eftersom han i dagens spalt antyder att det skrivs och talas alldeles för mycket om vad som händer i media:

I Sverige matchar TV4 Peter Jihdes byte av arbetsgivare på allmän nyhetsplats och bloggredaktör Ekwalls slentrianmässiga SVT-kritik på det egna klotterplanket ger stora rubriker i Expressen. Någon Nora byter från TV4 till Canal Plus och den svenska ankdammen svämmar över av hänförda och djupsinniga analyser.
Stoppa (media)världen, det är många som vill kliva av.

Lysande förslag det där sista, Ulf. Vi stannar gärna till ett tag för din skull.

Lögnen om läkarlönerna

Läkare tjänar bäst är rubriken på Aftonbladets hemsida och i ingressen står att läkare har en snittlön på över 56000 kronor i månaden.

Det låter ju som en intressant nyhet, inte minst för sommarlediga läkarstudenter utan studiemedel.

Problemet är att det inte är sant.

Nyheten, som tas upp i flera medier, bygger på statistik från tjänsteföretagsorganisationen (puh!) Almega. Deras siffror visar att de 813 läkare som är anställda bland medlemsföretagen har en genomsnittlig månadslön på 56872 kronor. Därmed är läkarna i topp bland tjänsteyrken, enligt Almega.

Vad som inte framgår är att det är en mycket liten andel av Sveriges läkare som arbetar i tjänsteföretag. Den absoluta majoriteten arbetar i landstingen. Läkarförbundet har inte mindre än 23899 medlemar som arbetar i landsting, alltså drygt 29 gånger fler än antalet läkare som arbetar i tjänsteföretag.

Medellönen för landstingsanställda läkare är 47825 kronor i månaden enligt Sacos statistiksystem lönesök. Det är visserligen också en rejäl slant - men drygt 9000 lägre än den siffra som i riksmedia presenteras som en genomsnittlig läkarlön.

Om man i stället antar att siffran 47825 kronor ligger betydligt närmare medellönen för läkare faller hela resonemanget om att läkare tjänar bäst. Då blir landets doktorer slagna av såväl IT-chefer, försäljningschefer och marknadschefer. Åtminstone av dem som arbetar i Almega-ansluta företag.

Vad kan vi då lära oss av denna räkneövning? Här är tre förslag:

• En händelselös onsdag i juli är en bra dag att presentera nyheter om man vill ha uppmärksamhet kring sin egen organisation. Om man bifogar siffror och staplar så att det ser genomarbetat ut så publiceras det med stor sannolikhet utan större analys och källkritik.
  
  
• Det är inte så svårt att som journalist hitta svagheter i källmaterial om man ägnar några minuter åt att fundera. Är det rimligt att 813 läkare anställda i privata företag är en representativ del av läkarkåren vad gäller ålder, kompetens och inkomst?
  
  
• Det är dumt att lägga tid på att utbilda sig till läkare om man bara vill ha hög lön.
  

Därför vill Björn Hellberg se mig död

Slår på tv:n för att se på tennis och det hinner inte gå mer än tre minuter förrän regn avbryter spelet.

Då blir jag plötsligt påmind om min egen dödlighet.

Under mina veckor som tennisreporter i Wimbledon i seklets början blev jag nämligen vittne till en rad händelser som får mig att frukta för mitt liv.

I presscentret hade jag lyckan att få platsen jämte den jovialiske Björn Hellberg. Under drygt två veckors tid vid den minimala arbetsplatsen med en 14-tums tv med direktsändning från samtliga banor, en vit telefon i plast och min Macintosh G3 utan bredband behövde jag därför aldrig slå i statistikböckerna för att få reda på någon uppgift. Det var ju bara att fråga herren bredvid, som tacksamt delade med sig av sina kunskaper.

Till skillnad från oss andra verkade Björn inte ha någon större press från hemmaredaktionen. Han var officiellt utsänd för tidningen Svensk Tennis, men de hade ytterligare en reporter på plats som stod för den dagliga bevakningen.

Den pinsamma frågan som ingen av oss andra reportrar på plats vågade ställa var given: Vad gör egentligen Björn Hellberg här?
Svaret kom i andra omgången (herrsingel).

Hellberg var inte i Wimbledon bara för att hjälpa stackars okunniga korrespondenter med frågor av typen ”Hur många gånger har en svensk dam tagit sig till fjärde omgången?”.

Han var i Wimbledon för att planera mord.

En dag under första veckan satt vi vid någon av de mindre banorna och tittade på en match med svenskintresse. Med lite övertalningsförmåga kunde jag få nattredaktionen i Stockholm att ta in 600 tecken om svenskens högst eventuella framgångar, så det gällde att hänga med.

Under ett spelavbrott pekade Björn Hellberg plötsligt mot en av linjedomarna, en smal tunnhårig man i 55-årsåldern med runda glasögon som såg uttråkad ut.

– Se på mannen där. Typiskt bibliotekarieutseende, men bakom fasaden döljer sig en mördare. Han har säkert planer på att ha ihjäl sin fru.

Först blev jag lätt chockad över Hellbergs kunskaper om linjedomarnas privatliv. Snart insåg jag till min lättnad att tennisoraklet hade övergått till sin roll som deckarförfattare och fortsatte att fabulera mordhistorier kring alla han såg omkring sig. Vid matchens slut hade läktaren mitt emot vår en mördartäthet vida överstigande Midsomer, St Mary Mead och alla andra deckarsamhällen tillsammans.

Sedan kom regnet.

Det regnade så länge, mycket och ihållande att finalen i herrsingel inte kunde spelas som planerat. För första gången någonsin skulle matchen inledas en dag då turneringen normalt skulle vara över.

Mig gjorde det inget – jag bodde ju ändå i stan och behövde inte boka om hotell och flygbiljett. Men Björn Hellberg och resten av de svenska journalisterna på plats missade turneringens höjdpunkt.

Så Hellberg, mannen som vigt sitt liv åt att bevaka tennis, fanns inte på plats när Goran Ivanisevic bjöd på champagne efter ”folkets final”. Däremot fick jag som ensam svensk reporter uppleva tennishistoria utan att riktigt förstå hur stort det var.

Därför ska ni inte bli förvånade om ni läser en Hellberg-deckare och mordoffret visar sig vara en ung kvällstidningsmurvel som inte kan något om tennis.

Ni förstår ju varför författaren ville att just han skulle dö.

Chevrédesmod i matbutiken

Det finns en fransk ost som är känd i hela världen under namnet chèvre, förutom i Västsverige där den heter chevré. I såväl matbutiker som restauranger är den alternativa stavningen etablerad och ostens namn uttalas här ofta med betoning på sista bokstaven.

Häromdagen var det någon (utsocknes, får man förmoda) som tog mod till sig och revolterade mot den västsvenska stavningen på Ica Kvantum i Kungsbacka. Med hjälp av en bläckpenna ändrade accentaktivisten helt fräckt skylten så att resultatet blev som på bilden här bredvid.

Lyckligtvis lyckades den alerta personalen på Ica Kvantum stävja upproret i sin linda. Två dagar senare fanns det en ny skylt utan pretentiöst kladd över det första e:et. Det är snabba insatser som dessa som hjälpt Ica Kvantum att få titeln ”Västsveriges bästa matbutik”!

Hjältekirurgen som brädar Blomkvist

Mikael Blomkvist är den officielle hjälten i Stieg Larssons hyllade Millenium-trilogi. Med närmast total avsaknad av dåliga sidor löser han mysterier och förför kvinnor så framgångsrikt att det var tänkt att räcka till tio romaner om inte författarens kranskärl hade sagt stopp.

Alla recensenter verkar dock ha missat den riktige superhjälten i ”Luftslottet som sprängdes”: Läkaren Anders Jonasson på Sahlgrenska i Göteborg.

Jonasson är både patolog och akutläkare och förutom att vara primärjour på kirurgakuten hinner han dessutom med att ronda en intensivvårdsavdelning och vara neurokirurg. Han har inställningen att ingen patient ”ska dö på hans skift” och har tydligen lyckats med det under 20 år som läkare.

Jisses.

Förutom det osannolika att Jonasson arbetar inom fyra-fem olika specialiteter på ett universitetssjukhus så torde hans livräddarfacit vara världsunikt. De flesta läkare spräcker ”nollan” (Larssons uttryck) redan under grundutbildningen - även om de flesta förhoppningsvis har positiv målskillnad om man nu ska fortsätta att beskriva döden med sportlingo.

Visst, Larssons böcker gör knappast anspråk på att vara dokumentära. Och det finns få saker som är så tröttsamma som förståsigpåare som letar faktafel i film och litteratur som inte har annat syfte än att underhålla.

Men till skillnad från många andra böcker i samma genre så bygger de flesta av Larssons miljöskildringar på grundlig research och erfarenhet. Hans skildringar av tidningsredaktioner och domstolsinteriörer stämmer väl med verkligheten så som jag upplevt den. Därför är det trist att beskrivningen av sjukhusmiljön och personerna i den inte håller samma höga klass.

Jag tror att min hjälte doktor Jonasson skulle ha klarat det mycket bättre.

Uffe, Calle och negrerna

Jaha, då försöker jag vara modern och framtidsorienterad genom att starta en blogg. Och så handlar mitt första riktiga inlägg om Ulf Adelsohn.

Jag har just läst hans dagbok från åren som moderat partiledare 1981-1986 och den är på flera sätt en resa bakåt i tiden. Ubåtar och löntagarfonder blandas med utfall mot Palme och stackars Carl Bildt kallas flera gånger för ’Calle’.

Ett stycke i boken, daterat 29 augusti 1985, visar tydligt att det hänt en del sedan mitten av 1980-talet:

Vid resan i Bergslagen sa jag vid något tillfälle på en fabrik att om man bojkottar sydafrikanska varor blir frånsidan av den medaljen att de stackars negrer som har de jobben blir arbetslösa.

Uttalandet väckte reaktioner som Adelsohn inte verkade förstå:

Man får nämligen inte säga negrer i Sverige utan bara ”svarta”. Gud vet vad man säger om negresser och än mindre begriper jag vad man säger om indianer.

Kanske borde Ulf Adelsohn teckna en prenumeration på Kungsbacka Tidning.

Tioårsjubileum - och premiär

Hej, det var ett tag sedan sist.

För nästan exakt tio år sedan började jag att skriva det som i brist på bättre kallades webbdagbok. Då var 'blogg' fortfarande ett okänt ord och jag var ett par år före de flesta med att skriva personliga betraktelser på Internet.

Nu är blogg ett lika etablerat begrepp som engångsgrill, lådvin och digitalbox och jag är hopplöst efter. Fast om man räknar ut ett slags genomsnitt på hur mycket före jag var då och hur mycket efter jag är nu så är jag väl... tja, genomsnittlig.

Jag funderade i närmare 15 minuter på vad jag skulle kalla min blogg. Kanske något elegant latinskt ord (det är många sådana nu) eller ett snärtigt namn med dubbla z i mitten som skulle ha varit jättehäftigt på 1980-talet.

Så småningom föll jag för Cirkulation.