Skrämmande inblick i råare IT-värld

Det har sina sidor att bo på vischan och vakna med (och av) en landsortstidning på hallmattan varje morgon.

Bland alla texter om PRO-möten, källarinbrott och hockey i de lägre divisionerna får man i Smålands-Tidningen ibland läsa saker man inte riktigt hade förväntat sig. Som det här raderna i dagens nummer, hämtade från en artikel om ett föredrag för föräldrar i en skola:

”Näst intill mörkrädd blev förmodligen en och annan i Annebergsskolans matsal inför informerandet om att webbsidor, som egentligen borde vara förbjudna, rakt på tipsar om droger, tillverkning av bomber och till råga på allt även ger tips om hur man kan begå självmord och våldtäkter!”

Jag hade gärna länkat till artikeln, men Smålands-Tidningens innehåll finns inte på Internet. Tidningen ingår i Herenco-koncernen, vars dagstidningar tillhör det fåtal i Sverige som inte har nyheter på Internet.

Kanske är det säkrast så, med tanke på vad man riskerar att stöta på i IT-världen!

Det sa bara klick

Så här ser besökskurvan ut för denna blogg efter att mitt förra inlägg blivit länkat från Buzz.

De två senaste dagarna har jag därmed haft fler läsare än jag haft sammanlagt sedan bloggen startade. Fram till 10.46 i går då den blå linjen ovan plötsligt stack iväg, alltså.

Frågan är vad jag nu ska ha för mål i livet. Jag har varit med både på Lasse Anrells floskeltopp och på Buzz - vad finns mer att kämpa för?

Com Hem, vi börjar om igen

Varje år vid den här tiden uppstår en viktig fråga: Vem ska få äran att förse hushållet med bredband de kommande tolv månaderna?

De senaste fyra åren har Com Hem gått segrande ur striden om det prestigefyllda kontraktet trots att jag varje gång övervägt att byta leverantör.

Grundläggande hästhandlartaktik från båda sidor ligger bakom förlängningen även av årets avtal.

Varje år meddelar jag Com Hem att jag överväger att byta leverantör och frågar i förbifarten hur lång uppsägningstid jag har på mitt avtal. Det finstilta har jag förstås koll på utan att fråga men min undran triggar de mest primitiva mekanismerna hos en hungrig krängare.

Under årets avtalsrörelse ringde en norrländsk säljare upp mig halv tio en lördagsmorgon och talade med ett tonfall som antydde att hon skulle tvingas att lämna hus och hem om jag bytte bredbandsleverantör.

Jag anförde att konkurrenten är en hundralapp billigare för samma produkt och som av en händelse kunde hon då erbjuda mig en hundralapp i rabatt varje månad.

– Men det priset får du bara om du väljer att ringa med oss, tillade säljaren.
– Jag vill absolut inte ringa med er, sade jag.
– Det behöver du inte göra. Strunta bara i att skriva på avtalet vi skickar till dig så ringer du precis som vanligt men får lägre pris på bredbandet, sa säljaren och vi gjorde affär.

Säljaren har härmed ordnat ett förlängt bredbandsavtal samt värvat en (åtminstone i säljstatistiken) ny telefonikund. Hennes mellanchef är säkert helnöjd och jag kommer representera en del av det tårtbitsdiagram som visar den fantastiska utvecklingen för Com Hems telefonitjänst vid nästa säljkonferens.

Och jag känner mig nöjd eftersom jag har sparat drygt en tusenlapp utan att dra om kablar och byta operatör.

Marknadsekonomi när den är som bäst.

Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.

När bredbandet kostade 11000 kronor i månaden

”Det världsomspännande datanätet Internet är ett verktyg för utveckling av affärer och annan verksamhet. Det växer mycket snabbt, allt fler upptäcker att de har nytta av Internet - ungefär som de har nytta av sina telefoner och datorer. Kanske har ni också det?”

Jotack, jag har till och med mer nytta av Internet än av min fasta telefon.

Fast det var nog inte lätt för Telia att förutse när de 1994 producerade broschyren ”Kontakt med informationssamhället”, där citatet ovan är hämtat. Broschyren hittade jag tillsammans med en hel del annan it-retro när jag rensade gamla kartonger häromdagen och den är förstås intressant läsning.

Det är lätt att så här 13 år senare skratta åt formuleringar (”Mycket av infomationen är kostnadsfri. Information som inte är rykande färsk, kan erbjudas till reapris”) och säljargument (”Det finns nu över 5000 aktiva diskussionsgrupper!”). Men det mest slående är att flera av de tjänster som marknadsfördes hårt vid Internets kommersiella genombrott i princip är passé i dag. Den enda skärmbilden i Telias broschyr visar Usenet news med grupperna swnet.pryltorg och alt.business.import-export. De som hoppades att nyhetsgrupper skulle bli den stora e-handelsplatsen är säkert besvikna i dag.

I broschyren hittade jag ett lösblad med prislista för Internetuppkoppling. Vad sägs om ett lockade erbjudande med en timmes fri uppkoppling per dag för en månadsavgift på 375 kronor, eller fast uppkoppling på 512 kbit/s för 11 000 kronor per månad? Hela prislistan finns här (PDF 1,1 Mb) för den intresserade.

Klippet med Internetadresser är hämtat från Göteborgs-Posten, 22 september 1994. Det är möjligt att någon av adresserna inte fungerar längre.

Mitt svek mot det litterära Sverige

Idén var lysande.

Jag skulle skriva en slags ”Who's who” om den svenska Internetbranschen, uppdatera den fyra gånger per år och sedan köpa en karibisk ögrupp för royaltyintäkterna. Eftersom varje exemplar av boken trycktes ”on demand” skulle inga osålda exemplar existera och materialet skulle vara busenkelt att uppdatera. Ingen sättning, ingen repro - bara att trycka på print.

Det var vid IT-yrans zenit hösten 1999 och min affärsidé om världsherravälde genom en tryckt personkatalog hörde till de mer sansade i branschen just då.

Om man vill vara snäll kan man säga att det inte var långa köer i landets bokaffärer när första delen av ”Who is IT - vem är vem i Internetsverige” släpptes strax före millennieskiftet.

Fram till dags dato är det bara två personer som efterfrågat en uppdatering av boken. Den första var en bibliotekarie vid något universitetsbibliotek som ringde en morgon 2003 och frågade varför de inte fått några nya exemplar sedan 2000. De hade tydligen beställt någon slags prenumeration. Vem som lyckades sälja och dessutom ta betalt för den tjänsten är fortfarande höljt i dunkel.

Den andra efterfrågan om uppdatering kom för knappt en månad sedan, i en anonym kommentar i internetpionjären Johan Siwers blogg. Siwers hittade ett exemplar av ”Who is IT” i en källarstädning och skrev en nostalgisk betraktelse om några av personerna i boken. Kul läsning, även om vi tycks ha olika uppfattning om allmänintresset i det där luciatåget med Johan Staël von Holstein.

Jag vill härmed ta tillfället i akt att meddela den okände bibliotekarien samt den anonyme bloggkommentatorn att det inte är någon uppdatering på gång.

Dessvärre inte heller någon karibisk ögrupp.

Tillägg: Tack till länktipsaren för länktipset!