Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.