Sveriges sämsta lokaltidning - igen

Sedan många år prenumerar jag på Kungsbacka Tidning.

Inte för att få senaste nytt från min hembygd - utan för att få läsa Sveriges sämsta lokaltidning.

I somras blev tidningen riksbekant när de i en nyhetstext kallade en mörkhyad rånare för ”svarting” inte mindre än fem gånger. Då talades det om rasism och ”oacceptabel människosyn” i den bidragsberoende tidningen.

Tidningens senaste tabbe tystar för tillfället alla anklagelser om rasism.

Däremot kanske de insändarskribenter som tyckte att formuleringarna om kioskrånaren var mitt i prick hör av sig och klagar den här gången.

Kungsbacka Tidning lyckas nämligen berätta om operasångaren Tito Beltrans karriär över ett uppslag på nio spalter utan att nämna att han nyligen dömts till två års fängelse för våldtäkt.

Under den inte så finstämda rubriken ”Tito... den lille buspojken” kan vi läsa om sångarens upptåg på scen och tidigare rättsprocesser. Vid en bild som visar några av kvällstidningarnas rubriker om operasångaren står det att ”Rättegången i Ystad blev en följetong i kvällstidningarna”. Men inte en rad om straffet ellet brottet.

”Den lille buspojken” har överklagat domen och det är möjligt att hovrätten har en annan uppfattning i det kontroversiella målet.

Kungsbacka Tidning avslutar därför sin artikel med en cliffhanger:

Och ett är säkert; sista ordet är långt ifrån sagt eller skrivet om Tito Beltrán. Den lille buspojken från Punta Arenas i Chile.
Men kanske har han busat en gång för mycket.
Eller...?

En tröja som skär sig

Jag debuterar som modebloggare genom att visa vilken tröja jag hade på mig i dag.

Tröjan är ur kollektionen Limited edition, som är framtagen för Göteborgs blodgivare. Varje år kommer fyra nya motiv och de utgör en växande del av min garderob.

Dagens motiv heter ”Shirt happens” och visar föremål i vår vardagsmiljö som kan orsaka blodiga skador. Kniv, yxa, trasigt vinglas, sax...

Ett utmärkt val av tröja - såvida man inte som jag råkar tjänstgöra på en sluten psykiatrisk vårdavdelning.

Så snart jag upptäckte min tröjfadäs antog jag slaktarlooken genom att knäppa min vita rock ända upp till halsen för att dölja motivet.

Som om det skulle se mer pålitligt ut.

Min dag som Cecilia Hagen

I kväll tävlar Cecilia Hagen i finalen i ”På Spåret”.

Eftersom det är betydligt fler som ser programmet än som läser tidningen hon arbetar för är det läge att påminna läsekretsen om vad hennes egentliga sysselsättning är.

Cecilia Hagen har arbetat som reporter och krönikör på Expressen sedan 1973. Hon är en av tidningens största profiler och en av få skrivande journalister som har eget rum, åtminstone senast jag kollade.

Därför är det med oerhörd stolthet jag för första gången offentliggör att jag har varit Cecilia Hagen – om än bara för en dag.

Det var i början av seklet och Finland hade just fått sin första kvinnliga president, Tarja Halonen.

Inför hennes första officiella besök i Sverige fick en handfull svenska reportrar audiens i residenset Talludden i Helsingfors för att bekanta sig med grannlandets nya president. Avslappnat, okontroversiellt och möjlighet att teckna ett porträtt av en intressant person.

Ett typiskt Cecilia Hagen-uppdrag, alltså.

Men i sista stund fick stjärnkrönikören förhinder, av något skäl jag inte längre kommer ihåg, och behövde en ersättare med kort varsel.

Uppdraget gick till en 22-årig nykomling på utlandsredaktionen, som dessutom råkade vara ledig enligt schema den aktuella dagen och tillgänglig för uppdrag. Så jag fick snabbt läsa in mig på allt som fanns skrivet på svenska om den ogifta socialistiska statschefen och hennes sköldpaddor, som jag återkommer till.

Jag minns att jag erbjöd mig att resa billigt på ungdomsbiljett – men det blev affärsklass. Jag var ju trots allt Cecilia Hagen!

Planen var att åka till Helsingfors på morgonkvisten, ta hjälp av en inhyrd lokal fotograf för en intervjubild på mig och presidenten och sedan återvända hem samma dag med ett fantastiskt personporträtt i den bärbara Macen. Mycket enkelt.

När jag anlände till det överdesignade residenset i utkanten av Helsingfors kom resans första motgång. Den lejda fotografen var visserligen på plats iklädd en gigantisk vinterjacka, men talade varken svenska eller engelska. Med hjälp av teckenspråk och tolkande kolleger lyckades vi etablera kontakt och komma fram till en bildidé.

När presidenten så småningom kom in i rummet, flankerad av sin pressekreterare som inte var helt olik Lilla My, började kamerorna smattra (det var på den tiden det fortfarande fanns analoga kameror).

Den handfull fotografer som var där verkade nöjda med sina bilder, förutom min inhyrde fotograf. Hon förklarade, återigen via tolk, att hennes kamera plötsligt hade fått något mystiskt fel och inte fungerade.

Så där satt jag i presidentens residens och smuttade på någon äckligt söt hjortrondekokt, tillsammans med fotograf jag inte kunde prata med och en kamera som inte kunde ta några bilder.

Perkele, som de säger i Finland.

Vi slog oss ner i en sittgrupp i ljust trä och intervjun började. Jag var ende tabloidreportern på plats och hade en lite annan agenda än de övriga reportrarna på plats. De verkade vara mer intresserade av att skildra den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen än att porträttera Finlands nya president.

När den officiella gruppintervjun var över hade jag bandspelaren full av citat som bedyrade hur viktig relationen med Sverige är för Finland men inga som gav en bild av människan Tarja Halonen. Eller hennes sköldpaddor, för den delen.

Därför förhörde jag mig med Lilla My om möjligheterna att få några minuter på tu man hand med Fru republikens president. Jag blev vänligt upplyst om att det skulle bli väldigt svårt och att så brukade det minsann inte gå till.

Så jag tog till en av de mest underskattade journalistiska arbetsmetoderna: jag slog mig ner på en stol och väntade. Efter sisådär en kvart kom president Halonen ut ensam från ett närliggande rum, satte sig mittemot mig och gav mig en blick som jag väljer att kalla moderlig.

Sedan pratade vi om katter, drottning Silvia, hockey-VM och presidentens rödörade vattensköldpaddor innan det var dags för statschefen att ge sig av.

Jag tackade för mig och min dag som Cecilia Hagen var slut.

I dag är jag inte styvnackad

Vaknar med feberfrossa klockan fem på morgonen och det första jag gör som om det vore det mest självklara i världen är att böja huvudet framåt för att kolla att jag inte är nackstyv. Sedan vinglar jag upp i feberruset, tar två alvedon och kommer på mig själv med att kolla lite snabbt på magen och armarna för att se att jag inte har några petechier.

Jisses, jag är sjuk.

Ångest är min schemadel

En del människor känner ångest inför att gå till skola eller arbete.

Det gör inte jag.

Men i dag är det en schemalagd ångestdag, så det är uppenbarligen dags att tänka om.

Ingvar Oldsbergs bästa kärlekstips

Göteborgs-Posten firar Alla hjärtans dag genom att visa sin kärlek till kvällspressen.

De tar ett klassiskt tabloidgrepp och gör en enkät med 32 kända och okända göteborgare som får svara på frågan ”Vilket är ditt kärlekstips?”. Eftersom GP är en morgontidning slipper de tillfrågade uppge ålder och hemort i enkäten men de är desto mer generösa med visdom om kärlek.

Vi får veta att det är bra att kommunicera, kramas, lyssna och att komma med överraskningar. Jaha, det var ju fint.

Den ende som tillför ny kunskap i ämnet är Ingvar Oldsberg, som svarar så här på enkätfrågan:

Ingvar Oldsberg borde ju veta, han har varit gift två gånger och är dessutom vigselförrättare.

Dagens pressetiska krumelur: Aftonbladet berättar i dag att AIK-spelaren Dulee Johnson är misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. De publicerar hans namn och har en färsk bild där fotbollsspelaren kliver ur en taxi vid AIK:s träningsanläggning inför ett möte med ledningen.

Taxins registreringsnummer är pixlat på bilden och det kan man möjligtvis försvara - men lustigt nog är även taxibolagets logotyp anonymiserad. Namn och bild på fotbollsspelaren är ok, fast taxibolaget ska tydligen skyddas.

Det krävs ingen större kunskap om Stockholms taxivärld för att identifiera taxin som en bil från Taxi Kurir. Även Ericsson, Flygbussarna och Saab har sina logotyper synliga på bilden men de är (självklart) inte pixlade.

Jag har svårt att komma på något som helst skäl till varför man väljer att maskera namnet på ett taxibolag på en nyhetsbild. Får nog ringa Ingvar Oldsberg och fråga.

Alla onda bor tydligen i Stockholm

Med tanke på att jag tycker att Fleknes och ”Mike Bassett: England Manager” är exempel på stor underhållning så är min trovärdighet som filmtipsare låg.

Trots det kan jag inte låta bli att kommentera att jag har lyckats se två - TVÅ! - svenska filmer de senste två dagarna.

Första filmen, ”Ping-pongkingen”, får fyra av fem taxvalpar i betyg av mig. Övriga bedömare ger den så goda recensioner att citaten på filmaffischerna för ovanlighetens skull omfattar hela meningar och inte bara lösryckta ord tagna ur sitt sammanhang. Rekommenderas, om inte annat för att filmen ger möjlighet att se snö så här i sportlovstider.

”Den enskilde medborgaren” av Claes Eriksson håller inte samma klass. I min ungdom var jag stor beundrare av Galenskaparna/After Shave men på senare år har intresset svalnat. Kanske beror det på att jag lärde känna dem som humorgrupp med inslag av samhällskritik medan de numera allt mer framstår som samhällskritiker med inslag av humor. Åtminstone när storebror Claes Eriksson får bestämma, de övriga i gruppen verkar mest intresserade av att göra kommersiell krogshow med avdragsgill moms.

Filmen utspelar sig i en icke namngiven stad men som vanligt är det mesta filmat på västkusten. Det lyckliga paret pussas i Göteborg och en originell biljakt med golfbil är filmad i Ljungskile. Däremot tyckte Eriksson att man behövde resa till Stockholm för att filma ett antal exteriörscener med filmens skurk, den känslokalle direktören Stig Roxby (Örjan Ramberg). Onda kapitalister passar tydligen inte in i Göteborgs stadsbild - är man elak hör man hemma i Stockholm!

En rolig detalj är att den lokal i södra Guldheden som är bank i filmen användes för samma ändamål i succéserien ”En himla många program” för snart 19 år sedan. Då var lokalen bank även i verkligheten, i dag är den kontor för ett fastighetsbolag. I både filmen och tv-serien blir banken utsatt för ett rånförsök som stoppas av en karaktär spelad av Anders Eriksson. Om detta är en passning till minnesgoda tittare eller uttryck för bekvämlighet i jakten på inspelningsplatser låter jag vara osagt. Betyg: två taxvalpar.

(De som noterar tidpunkten för detta inlägg inser att jag förbereder mig väl inför morgondagens föreläsningar om sömnstörningar. Hyggligt att lägga dem på eftermiddagen!)

Jag blir läkare med grillmetoden

I samma stund som uppropet på termin ett är avklarat förväntas varje blivande läkare kunna ge omedelbart svar på två frågor:

1) Vad kan detta vara för något?
Här demonstrerar frågeställaren ofta ett hudutslag, en liten knuta eller beskriver ett diffust symtom. Det dröjer inte lång tid förrän den blivande läkaren har koll på samtliga vänners och släktingars medicinska problem.

2) Vilken specialitet ska du satsa på?
Här kommer ofta tillägget ”eller ska du bli allmänläkare?”, med ett tonfall som antyder att allmänläkare är något man blir om man inte lyckas med något annat. I själva verket är även allmänmedicin en specialitet, vilket kommer som en nyhet för en del.

Svaren på den första frågan blir allt bättre ju längre utbildningen fortskrider, det är ju liksom själva tanken med att studera till läkare. Efter snart tio terminer kan jag ge ett hyggligt skolboksmässigt underbyggt svar på de flesta frågor, så länge det inte är små barn eller gravida kvinnor som undrar. De får vänta till termin elva.

Däremot blir den andra frågan svårare att besvara med tidens gång. Allt, eller åtminstone det mesta, är ju faktiskt kul att pyssla med så länge man inte behöver göra det varje dag.

Listan över tänkbara framtida specialiteter är som en Tracks-lista där olika ämnen byter plats vecka efter vecka samtidigt som nya tillkommer. Det händer att gamla bortglömda favoriter kommer tillbaka (infektion) medan nya ämnen ibland saknar alla möjligheter att ta sig in på listan (öron-näsa-hals).

Förutom själva ämnet i sig är arbetstider, möjlighet att arbeta privat, variation bland patienterna och lön faktorer som brukar påverka valet av specialitet.

Ett alternativt sätt som jag använder för att se vilken av alla 56 inriktningar (lista finns i PDF här) som passar mig bäst är grillmetoden.

Jag utvecklade metoden förra året under ett mottagningspass under kursen i urologi. Läkaren som var min handledare hade ägnat mycket tid och kraft åt att hitta en ny grill till familjens villa. Mellan patientundersökningarna visade han mig bilder på sin beställda grill, berättade om dess fantastiska fördelar och hann dessutom med ett samtal till transportfirman för att kolla om leveransen var på gång.

Med metoder som är allt annat än vetenskapliga slog jag därefter fast att urologer tycker om att grilla, eller åtminstone gillar att äga dyra och exklusiva grillar.

Genom småprat och medlyssning i fikarum går det att med grillmetoden få en ganska god bild av vad läkare inom respektive specialitet har för intressen och personlighet.

Ortopeder talar om skidåkning, invärtesmedicinare diskuterar mat och goda viner, allmänläkare pratar om sin familj och radiologer talar inte alls.

Psykiatriker tycks däremot ha ett stort intresse för film och litteratur. Trots att kursen bara har pågått i en vecka har vi bombarderats med referenser till böcker och film (Amarcord!). En föreläsare hade till och med ett speciellt kompendium med en utförlig förteckning över filmer som skildrar den sjukdom som är hennes område.

Till den grillintresserade urologens försvar ska sägas att det inte finns så värst många filmer som har prostatacancer och vattenkastningsbesvär i manus, så hans eventuella kulturella intressen är kanske svåra att odla på arbetet.

För egen del har grillmetoden ännu inte gjort mig så mycket klokare eftersom jag har drag av de flesta personligheter och intressen jag har mött. Jag gillar såväl skidåkning som fina grillar och sitter gärna tyst och tittar på film.

I mitt val av specialitet är jag alltså fortfarande fast på fråga ett: Vad kan detta vara för något?

Så går du upp 2,6 kilo - på bara tre dagar

Jag har varit på ledarskapskurs.

Ur menyn:

Flingor med fil
Kanelbulle
Relationer och kommunikationer
Chokladmuffin
Teamet-arbetslaget
Fiskpudding
Semla
Mer om teamet
Fläskpannkaka
Värderingsövning
Ostbricka
Chokladbiskvi

Efter tre dagar på kurs har jag nu 2,6 kilo mer pondus som ledare.

Jag har verkligen vuxit som människa.

Banjo, bärs och rättade brudar

Här är ännu en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva:

Jag har varit på jazztävling.

Rätt band vann och det var god stämning trots mängder av sordiner. Mitt sällskap och jag sänkte medelåldern avsevärt och fick upprepade inviter att gå med i någon slags förening för jazz.

Den fryntlige mannen som kom med inbjudan hade förutom ett fånigt litet skägg även i uppdrag att vara konferencier. Han skämtade ideligen om blondiner, samtidigt som hans egen ursprungliga hårfärg var svårbedömd. I kontrast till skämten framstod musiken som toppmodern.

Däremot introducerade konferencieren en för mig helt ny humorgenre: banjokomik. Detta fåniga stränginstrument och dess utövare är likt taxar ständigt utsatta för andras hån och nedsättande kommentarer. Det finns hundratals banjovitsar att googla fram för den som vill briljera vid nästa jazztävling.

***
Veckans ”jag blev journalist för att jag vill förändra världen men får ju bara skriva om trams”-ingress är hämtad från en GP-artikel om Båtmässan. Kunde skribenten inte få med några rader om det minskade torskbeståndet, utanförskapet i förorterna och rättvisemärkning av kläder också?

***
Jag och resten av primat-Sverige är fortfarande i chock över att språkvetaren Fredrik Lindström inte kan stava till schimpans.

***
Måndag morgon till onsdag eftermiddag kommande vecka tillbringar jag i Ljungskile, inkvarterad i ett hotell känt för en mycket välsorterad bar med åtta olika sorters belgiskt öl på fat samt ytterligare ett hundratal på flaska.

Baren håller stängt måndagar och tisdagar under vinterhalvåret och öppnar först onsdag klockan 16. På minuten samma tidpunkt som jag checkar ut och lämnar orten.

***
Publicistklubbens webbproducent Gunnel R Johansson har nu korrigerat mitt namn (och kön). Tack.