16 kilo presshistoria i en banankartong

Den omtalade leveransen från min kontakt i södra Sverige har nu anlänt.

Diskret förpackade i en sydamerikansk banankartong väntar 70 exemplar av tidningen Z från 1987-1994. Alla är i nyskick och kompletta med bilagor.

Jag har hunnit bläddra igenom en del av dem och det är en riktig kulturskatt. Det är bilder från Peter Kadhammars privata semester i Sovjet, Artur Ringarts blöta midsommarfirande med Ulf Elfving och hur mycket snask som helst om Carl Lidbom. Allt blandat med annonser för mobiltelefoner stora som tegelstenar och lyxbilen Volvo 740.

Om jag har några olästa exemplar kvar när helgen är över så är det ett mirakel.

Sveriges sämsta lokaltidning - igen

Sedan många år prenumerar jag på Kungsbacka Tidning.

Inte för att få senaste nytt från min hembygd - utan för att få läsa Sveriges sämsta lokaltidning.

I somras blev tidningen riksbekant när de i en nyhetstext kallade en mörkhyad rånare för ”svarting” inte mindre än fem gånger. Då talades det om rasism och ”oacceptabel människosyn” i den bidragsberoende tidningen.

Tidningens senaste tabbe tystar för tillfället alla anklagelser om rasism.

Däremot kanske de insändarskribenter som tyckte att formuleringarna om kioskrånaren var mitt i prick hör av sig och klagar den här gången.

Kungsbacka Tidning lyckas nämligen berätta om operasångaren Tito Beltrans karriär över ett uppslag på nio spalter utan att nämna att han nyligen dömts till två års fängelse för våldtäkt.

Under den inte så finstämda rubriken ”Tito... den lille buspojken” kan vi läsa om sångarens upptåg på scen och tidigare rättsprocesser. Vid en bild som visar några av kvällstidningarnas rubriker om operasångaren står det att ”Rättegången i Ystad blev en följetong i kvällstidningarna”. Men inte en rad om straffet ellet brottet.

”Den lille buspojken” har överklagat domen och det är möjligt att hovrätten har en annan uppfattning i det kontroversiella målet.

Kungsbacka Tidning avslutar därför sin artikel med en cliffhanger:

Och ett är säkert; sista ordet är långt ifrån sagt eller skrivet om Tito Beltrán. Den lille buspojken från Punta Arenas i Chile.
Men kanske har han busat en gång för mycket.
Eller...?

Min dag som Cecilia Hagen

I kväll tävlar Cecilia Hagen i finalen i ”På Spåret”.

Eftersom det är betydligt fler som ser programmet än som läser tidningen hon arbetar för är det läge att påminna läsekretsen om vad hennes egentliga sysselsättning är.

Cecilia Hagen har arbetat som reporter och krönikör på Expressen sedan 1973. Hon är en av tidningens största profiler och en av få skrivande journalister som har eget rum, åtminstone senast jag kollade.

Därför är det med oerhörd stolthet jag för första gången offentliggör att jag har varit Cecilia Hagen – om än bara för en dag.

Det var i början av seklet och Finland hade just fått sin första kvinnliga president, Tarja Halonen.

Inför hennes första officiella besök i Sverige fick en handfull svenska reportrar audiens i residenset Talludden i Helsingfors för att bekanta sig med grannlandets nya president. Avslappnat, okontroversiellt och möjlighet att teckna ett porträtt av en intressant person.

Ett typiskt Cecilia Hagen-uppdrag, alltså.

Men i sista stund fick stjärnkrönikören förhinder, av något skäl jag inte längre kommer ihåg, och behövde en ersättare med kort varsel.

Uppdraget gick till en 22-årig nykomling på utlandsredaktionen, som dessutom råkade vara ledig enligt schema den aktuella dagen och tillgänglig för uppdrag. Så jag fick snabbt läsa in mig på allt som fanns skrivet på svenska om den ogifta socialistiska statschefen och hennes sköldpaddor, som jag återkommer till.

Jag minns att jag erbjöd mig att resa billigt på ungdomsbiljett – men det blev affärsklass. Jag var ju trots allt Cecilia Hagen!

Planen var att åka till Helsingfors på morgonkvisten, ta hjälp av en inhyrd lokal fotograf för en intervjubild på mig och presidenten och sedan återvända hem samma dag med ett fantastiskt personporträtt i den bärbara Macen. Mycket enkelt.

När jag anlände till det överdesignade residenset i utkanten av Helsingfors kom resans första motgång. Den lejda fotografen var visserligen på plats iklädd en gigantisk vinterjacka, men talade varken svenska eller engelska. Med hjälp av teckenspråk och tolkande kolleger lyckades vi etablera kontakt och komma fram till en bildidé.

När presidenten så småningom kom in i rummet, flankerad av sin pressekreterare som inte var helt olik Lilla My, började kamerorna smattra (det var på den tiden det fortfarande fanns analoga kameror).

Den handfull fotografer som var där verkade nöjda med sina bilder, förutom min inhyrde fotograf. Hon förklarade, återigen via tolk, att hennes kamera plötsligt hade fått något mystiskt fel och inte fungerade.

Så där satt jag i presidentens residens och smuttade på någon äckligt söt hjortrondekokt, tillsammans med fotograf jag inte kunde prata med och en kamera som inte kunde ta några bilder.

Perkele, som de säger i Finland.

Vi slog oss ner i en sittgrupp i ljust trä och intervjun började. Jag var ende tabloidreportern på plats och hade en lite annan agenda än de övriga reportrarna på plats. De verkade vara mer intresserade av att skildra den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen än att porträttera Finlands nya president.

När den officiella gruppintervjun var över hade jag bandspelaren full av citat som bedyrade hur viktig relationen med Sverige är för Finland men inga som gav en bild av människan Tarja Halonen. Eller hennes sköldpaddor, för den delen.

Därför förhörde jag mig med Lilla My om möjligheterna att få några minuter på tu man hand med Fru republikens president. Jag blev vänligt upplyst om att det skulle bli väldigt svårt och att så brukade det minsann inte gå till.

Så jag tog till en av de mest underskattade journalistiska arbetsmetoderna: jag slog mig ner på en stol och väntade. Efter sisådär en kvart kom president Halonen ut ensam från ett närliggande rum, satte sig mittemot mig och gav mig en blick som jag väljer att kalla moderlig.

Sedan pratade vi om katter, drottning Silvia, hockey-VM och presidentens rödörade vattensköldpaddor innan det var dags för statschefen att ge sig av.

Jag tackade för mig och min dag som Cecilia Hagen var slut.

Ingvar Oldsbergs bästa kärlekstips

Göteborgs-Posten firar Alla hjärtans dag genom att visa sin kärlek till kvällspressen.

De tar ett klassiskt tabloidgrepp och gör en enkät med 32 kända och okända göteborgare som får svara på frågan ”Vilket är ditt kärlekstips?”. Eftersom GP är en morgontidning slipper de tillfrågade uppge ålder och hemort i enkäten men de är desto mer generösa med visdom om kärlek.

Vi får veta att det är bra att kommunicera, kramas, lyssna och att komma med överraskningar. Jaha, det var ju fint.

Den ende som tillför ny kunskap i ämnet är Ingvar Oldsberg, som svarar så här på enkätfrågan:

Ingvar Oldsberg borde ju veta, han har varit gift två gånger och är dessutom vigselförrättare.

Dagens pressetiska krumelur: Aftonbladet berättar i dag att AIK-spelaren Dulee Johnson är misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. De publicerar hans namn och har en färsk bild där fotbollsspelaren kliver ur en taxi vid AIK:s träningsanläggning inför ett möte med ledningen.

Taxins registreringsnummer är pixlat på bilden och det kan man möjligtvis försvara - men lustigt nog är även taxibolagets logotyp anonymiserad. Namn och bild på fotbollsspelaren är ok, fast taxibolaget ska tydligen skyddas.

Det krävs ingen större kunskap om Stockholms taxivärld för att identifiera taxin som en bil från Taxi Kurir. Även Ericsson, Flygbussarna och Saab har sina logotyper synliga på bilden men de är (självklart) inte pixlade.

Jag har svårt att komma på något som helst skäl till varför man väljer att maskera namnet på ett taxibolag på en nyhetsbild. Får nog ringa Ingvar Oldsberg och fråga.

Kontrollbehov kan vara dold sjukdom

När Carl-Adam Nycop grundade Expressen 1944 var hans mantra ”väcka, oroa och förarga”. Få artiklar i nutidens kvällstidningar lever upp till de orden lika väl som de med rubrik enligt mallen ”(symtom) kan vara dold sjukdom”.

I dagens Journalisten tar Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi vid Karolinska Institutet, upp ”dold sjukdom”-artiklar som exempel på oetisk medicinjournalistik . Han har vissa poänger i sitt resonemang, men när han jämför de krav som ställs på hanteringen av försöksdjur med de regler som gäller för media är han ute på djupt vatten:

”Mössens hälsa befinner sig således genom kontroll av svensk lagstiftning under uppsikt, medan hälsopåverkan på de människor som mår illa av felaktigt baserade medicinska larm, i syfte att sälja tidningar replierande på folks ohälsa och oro, inte står under uppsikt av någon etisk kontroll eller instans.”

Media står visst under uppsikt av såväl svenska lagar som etiska kontroller, även de inte är inriktade på att granska korrektheten just i medicinska påståenden. Professor Ingelman-Sundberg, som för övrigt är civilingenjör och inte läkare, vill därför ”sanera” medicinjournalistiken ytterligare. ”Det gäller att hitta verktyg och instanser som på ett adekvat och objektivt sätt kan utöva en sådan kontrollfunktion”, skriver han.

Tyvärr slutar debattartikeln där, för det hade varit intressant att se förslag på hur en sådan kontrollfunktion ska se ut. Ska sakkunniga granska redan publicerade artiklar och se om det finns fog för att skriva ”Blödande tandkött kan vara dold sjukdom”? Ska de pressetiska reglerna få en särskild paragraf om medicinsk information? Vem ska i så fall anmäla en artikel till granskning? Någon som läst artikeln, blivit orolig men sedan visat sig vara fullt frisk?

Eller ska redaktionerna skicka opublicerat material till experter för förhandsgranskning, på samma vis som i vetenskapliga tidskrifter? Vad händer i så fall om man ändå trycker en löpsedel med den ”dolda sjukdomen” trots att expertpanelen med epidemiologiska data som stöd inte tycker att det platsar på löpet?

Medicinska forskare och löpsedelsmakare kommer nog aldrig att vara helt överens - men det är nog bäst för alla om de inte byter jobb med varandra.

Den svåra konsten att vinkla en text

Klippet är hämtat från tidningen Journalistens sida med grodor ur svensk press. Exemplen därifrån har för övrigt blivit allt tristare, det är ont om riktigt huvudlösa rubriker och i stället handlar det mest om slagfel.

Antagligen ett gott tecken.