Nyhet! Bli smal och gulbrun utan att gå ner i vikt!

När blogginspirationen tryter är det skönt att det finns kosttillskott.
Utan Thistle & Tan skulle det fortfarande vara tyst i den här bloggen.

Tidningsannonserna för det nya pillret ser inte ut som de annars brukar göra när det handlar om kosttillskott och naturläkemedel. Ingen till veckotidningsartikel maskerad reklamtext märkt ”annons” i toppen eller plottrig Hänt Extra-layout. I stället ljus och luft med text skapad av en riktig copywriter. Som inleder de korta meningarna med som. Som bara riktiga copywriters kan. (annons i PDF här)

Thistle & Tan marknadsförs med nyckelorden ”smal och brun”. Det påstås öka fettförbränningen, bibehålla muskelmassan och ge en ”jämn och naturlig” solbränna. Preparatet bygger på en blandning av två i dessa sammanhang välkända substanser, CLA (på svenska konjugerad linolensyra, en fleromättad fettsyra) och betakaroten. Kombinationen av de två beskrivs i annonsen som en ”världsnyhet”. Det är åtminstone lika mycket världsnyhet som världens första mjukost med bacon, en annan framgångsrik kombination av välkända ämnen.

Vad finns det då för stöd för påståendena i annonsen? Den som vill veta mer hänvisas till företaget Elexir Pharmas hemsida där det finns en vetenskaplig artikel att ladda ner. Den tio år gamla artikeln beskriver hur CLA reducerar kroppsfettet hos överviktiga och bland författarna finns ingen mindre än norrmannen Erling Thom, som läsare av denna blogg känner igen från tidigare inlägg. Även den här studien är liten och spänner över kort tid, 47 deltagare fullföljde studien som genomfördes under tolv veckor. Deltagarna som fick CLA i stället för placebo gick inte ner i vikt men man fann en signifikant minskning av andelen kroppsfett.

Det är synd att bolaget har valt att presentera just denna artikel, för det finns betydligt bättre studier i ämnet. Jag har läst ett par av de artiklar som sammanfattar forskningen på området (för de intresserade rekommenderas Whigham et al från 2007 och Badini Feitoza et al från 2009) och CLA är faktiskt ingen bluff. Slutsatserna man drar genom att jämföra de studier av varierande kvalitet som finns är i princip dessa:

• CLA har större effekt på möss än på människor
• CLA hjälper inte för att gå ner i vikt men det tycks reducera andelen fett i kroppen
• Fler och bättre studier behövs, inte minst för att kartlägga eventuella biverkningar

Den sista punkten är inte så mycket att säga om, att man i en studie kommer fram till att mer forskning behövs är snarare regel än undantag. Negativa effekter i form av fettinlagring i levern och minskad insulinkänslighet finns rapporterade men forskningsläget är oklart.

Låt oss då (förmodligen felaktigt) utgå från att CLA i relativt stora dagliga doser är helt ofarligt - vad kan man då vinna? Whigham et al beräknar att man på ett år kan minska kroppsfettet med två kilo genom att äta CLA i den ofta studerade dosen 3,4 gram per dygn. Större doser ger inte bättre effekt. Några bra långtidsstudier finns inte men de data som finns tyder på att effekten planar ut efter två år. Återigen, det är uppgifter som beräknats genom att slå samman flera studier och det finns förstås många felkällor men det är den minst dåliga uppgift jag hittat.

Vi kan alltså med hyggligt vetenskapligt stöd påstå att det går att omfördela två kilo kroppsfett till annan vävnad (vilket inte automatiskt betyder muskler) på ett år genom att äta CLA. Och att man blir brun, eller åtminstone gulorange, av att äta betakaroten är tämligen oomtvistad. Så det är alltså inte helt gripet ur luften att påstå att man blir ”smal och brun” av Thistle & Than.

Men i marknadsföringen bortom den snygga annonsen går Elexir Pharma några steg för långt. I ett pressmeddelande påstår produktens skapare Jimmy Månsson att Thistle & Than ”minskar kroppsvikten”. Den förändrade hudfärgen ska i sin tur öka motivationen att gå ner i vikt ytterligare. Här kommer alltså påståenden som inte ens Erling Thom lyckades belägga i sin sponsrade studie. Eller är det så att Månsson påstår att man går ner i vikt av betakaroten? I så fall kan vi snacka om världsnyhet.

Okej, två kilo mindre fett på ett år (dock utan att gå ner i vikt!) och en ”klädsam solbränna” kanske är värt en investering trots allt. Med den enligt försäljaren rekommenderade dosen på fyra kapslar per dag kostar Thistle & Than 7076 kronor per år. Elexir Pharma är dock återhållsamma i sin dosering, för att få bäst effekt enligt artiklarna ovan krävs 5,4 kapslar per dygn. En årsförbrukning kostar då 9553 kronor (frakt ingår!), eller om man så vill 4776 kronor per kilo omfördelat fett.

”Du blir helt enkelt mer slimmad”, skriver copywritern. Som kanske syftar på plånboken.

Hudkrämarna försöker igen - till ännu högre pris

”Nya upptäckter inom bioteknologi ger stora framsteg i kampen mot rynkor och åldrande hud” är ännu en fantastisk rubrik från företaget som gav oss mirakelpillret Dermavito.

Den här gången har de ändrat några bokstäver i produktens namn och lanserar ett piller och en kräm mot rynkor under namnet Dermasee. Precis som i reklamen för Dermavito hänvisar de till en studie av den norske kemisten Erling Thom, publicerad i samma ”vetenskapliga” annonsblad som Dermavito-studien.

Av en ren händelse har Dermasee-studien exakt samma antal deltagare, utformning och resultat som Dermavito-studien. Inte så konstigt, eftersom det är precis samma studie de hänvisar till. Erling Thom har nämligen bara publicerat en anti-rynkstudie i den tvivelaktiga tidskriften Journal of International Medical Research. De ”nya upptäckter” som reklamen hänvisar till är alltså inte nyare än att de redan använts som reklam för ett annat preparat från samma företag. Mer om studien finns i mitt tidigare inlägg (och de följande kommentarerna) om Dermavito.

Dermasee uppges innehålla ett ämne kallat Matrixyl. Enligt reklamen har ämnet i ”upprepade kliniska studier i bland annat Frankrike” visat sig stimulera bildandet av kollagen, som bidrar till hudens elasticitet. Några referenser till dessa studier finns inte i reklamen.

En sökning i den medicinska artikeldatabasen Pubmed ger dock en träff på ”matrixyl ”, fast då är studien tysk och inte fransk. Studien, med 20 deltagare, är utförd på kvinnor som strålbehandlats för bröstcancer och slutsatserna är alltså inte automatiskt överförbara till kosmetiska anti-rynkkrämer. Resultatet? Kräm med matrixyl visade sig vara både dyrare och sämre än traditionella krämer, åtminstone i denna speciella grupp.

Vad skiljer då Dermasee från Dermavito? Utan tillgång till innehållsförteckningen är det förstås svårt att säga något säkert om det. Men eftersom säljaren hänvisar till samma studie är det ingen vågad gissning att de båda preparaten har en hel del gemensamt. En innovation är dock att Dermasee finns både som kräm och tablett - vilket framsteg!

De som nappar på erbjudandet om ett ”gratis” provpaket Dermasee (för 79 kronor) och vill fortsätta med kuren får betala totalt 2304 kronor för ett halvårs förbrukning. I sammanhanget framstår alltså Dermavito som rena fyndet, eftersom ett halvår med ”superpillret” blott kostar 1414 kronor.

I väntan på att Erling Thom ska färdigställa en jämförande studie mellan de två preparaten finns bara en säker vinnare: Krämarna som säljer skräpet.

5,5 år av zebror och gratis kaffe är över

Efter elva terminer, 9000 timmars studier (typ) och 293 780 kronor i studieskulder är det över.
Examen är klar.
Eftersom en del av bloggens läsare är intresserade av att veta hur det är att studera till läkare i Göteborg kommer här några sammanfattande tankar, ihopsamlade under 5,5 år.

Mest gammaldags. Korsförhör av professorn i linneförrådet på infektionskliniken. En grupp studenter sitter på en rad och förhörs om skillnader mellan olika antibiotika. Inte helt enligt moderna pedagogiska principer – men effektivt.

Mest användbart. De utmärkta föreläsningarna om cirkulationsfysiologi på termin tre. Om jag bara skulle få ha med mig ett kompendium i framtiden skulle jag välja det.

Utebliven nakenchock. Vid uppropet på gynekologikursen fick manliga och kvinnliga studenter olika infomaterial, allt för att vi inte skulle få reda på koden till det motsatta könets omklädningsrum. På den efterföljande barnkursen var vi dock betrodda att byta om i samma rum – precis som barn gör.

Värvningsargument 1. ”Huden är kroppens största organ”. Sagt av hudläkare som vill sälja in sin specialitet.

Sömnigast. Morgonrond klockan 08 – i Uddevalla. Det borde vara förbjudet att behöva gå upp före 05 på morgonen.

Eufemism. Försöksdjuren som avlivades genom ”cervikal dislokation” inför en av (de numera mycket få) djurlaborationerna. Man kan annars säga att man brutit nacken av djuren, fast det låter inte lika fint.

Fringis. En av de mer okända fördelarna med att arbeta inom vården är att det nästan alltid finns tillgång till nybryggt, gott kaffe på avdelningarna. Eftersom patienterna får kaffe serverat till sina måltider kan ju lika gärna personalen få det också, resonerar man på Sahlgrenska. Synd bara att barn inte dricker kaffe, för på barnkliniken är man hänvisad till trist automatkaffe.

Djurstudie. ”Om ni hör ljudet av hovar på Avenyn är det mer sannolikt att det är en polishäst än en förrymd zebra”. Upprepat av en hel rad lärare, för att få oss att inse att det oftast är vanliga sjukdomar bakom vanliga symtom. Men likväl söker vi zebror så snart vi får chansen.

Minst användbart. Urvalet är enormt. Kanske en föreläsning om någon 1/1000 000-sjukdom? Eller om hur räddningstjänsten är organiserad i Storgöteborg? Priset går nog ändå till kursen där vi fick lära oss egennamnen (dessa tenterades!) på de proteiner som styr utvecklingen hos bananflugan, Drosophila melanogaster. Eftersom motsvarande kunskap om människan ännu är okänd fick vi hålla tillgodo med ett annat djur så länge. Måtte forskningen på detta område gå fort, inte minst med tanke på kommande studentkullar…

Längsta pendlingen. Vårdcentralsplacering i Tidan norr om Skövde. Drygt 50 mils bilkörning per dag. Eftersom det var en dag i taget utspritt över två terminer var det inte heller läge att sova över.

Bästa kaffet. Ögonklinikens lattemaskin vinner på målfoto före plastikkirurgens. Bonus till hudkliniken som har gratis kaffeautomat inne i föreläsingssalen.

Värvningsargument 2. ”Det finns en hel industri uppbyggd kring det här organet”. Sagt av öron-näsa-halsläkare som framhåller balansorganet som det mest spännande i kroppen. Alla nöjesparker med berg-och-dalbanor lever ju på att manipulera med det organet, menade hon. Att det finns andra kroppsdelar som har betydligt större industrier som lever på att stimulera dem nämndes inte.

Återhållen glädje. Helgjour på kirurgakuten på Sahlgrenska, traumalarm och beslut om akut operation. ”Det är ont om kirurger i huset, vill du assistera?” Jovars. Under varje jour som student vill man se så mycket spännande som möjligt, men det ser ju illa ut om man jublar över traumalarm. De flesta gör det dock - inombords.

Diagnosen ingen missar. Addisonkris var det första akuta tillståndet vi fick lära oss att behandla utantill med doser och allt (2 liter natriumklorid i.v, 100 mg Solucortef i.m). Resultatet blev att den relativt ovanliga sjukdomen ständigt dök upp som tänkbar diffdiagnos i alla möjliga sammanhang under de följande tre åren. Det räckte i princip med att ordet ”solbränd” stod i en fallbeskrivning för att någon skulle misstänka diagnosen. Sannolikt lever patienter med Addisons sjukdom säkrare i Göteborgsområdet än någon annanstans på jorden.

Sämsta kaffet. Automatkaffet på barnkliniken i Borås. Kostade dessutom en (eller var det två?) kronor per kopp. Enkronor var hårdvaluta på kliniken och det klirrade ordentligt från personalens fickor…

Gråtmild. Den pensionsmässige överläkaren på kirurgen som tyckte att vi skulle öva att sätta ventrikelsond (slang genom näsan ner till magsäcken) på honom. ”Det känns inte ett dugg”, sa han. Jag fick äran att börja. Det dröjde inte lång stund innan tårar rann längs överläkarens kind - och det var inte av glädje. Övningen övergick snart från pratik till teori.

Intresseväckare. Att säga ”Alla kommer ni att träffa någon patient med den här sjukdomen” är ett vanligt sätt att göra en föreläsning mer intressant. Med tanke på att en kliniskt verksam läkare kan träffa ett femsiffrigt antal patienter under ett yrkesliv så passar väldigt mycket in på den beskrivningen. Bättre att säga att det bara finns 1-2 fall om året i Europa – då lyssnar alla.

Ända in i kaklet. Föreläsning i barn-och ungdomspsykiatri till klockan 12 på självaste examensdagen. Egentligen skulle vi haft ett eftermiddagspass också, men vi slapp det genom att gå till 17.45 kvällen före.

Värvningsargument 3. ”Vi har väldigt bra betalt”. Sagt av pragmatisk företagsläkare som vill locka unga förmågor till sitt skrå.

Slutord. Under en av de allra första dagarna på utbildningen sade en just nyutexaminerad läkare till oss nybörjare att det svåraste med utbildningen är att komma in – resten går av bara farten. Ingen trodde honom då. Nu vet vi hur rätt han hade.

Superpillret som ger dig yngre hud och färre rynkor finns nu ute på marknaden - helt gratis

Rubriken till detta inlägg är lånad från en reklamsida där jag hamnade efter att ha klickat på en annons på Expressens nyhetssajt.

Reklamen är som en godispåse för oss som gillar att granska marknadsföring av hälsoprodukter.

Det går att säga mycket om utformningen av sidan, som uppenbarligen försöker göra sken av att vara redaktionell text. Notera bylinen till ”artikeln” och klockslaget för senaste uppdateringen. Kanske lyckas de tvätta bort alla norska uttryck i texten vid nästa uppdatering?

Det går också att ironisera över hur något som i rubriken är ”helt gratis” plötsligt kostar 69 kronor längre ner på sidan. Hyperinflation?

Men riktigt intressant blir det först om man tittar närmare på den ”vetenskapliga” bevisning som ligger till grund för påståendena om det gratis (nåja, 69 kronor) superpillret.

Företaget bakom sidan hänvisar till ”vetenskapliga studier och kliniska test” utförda av en doktor Erling Thom i Norge. Enligt en kort biografi är Erling Thom mycket riktigt doktor, fast i biokemi. Han är alltså inte läkare, vilket förstås inte diskvalificerar honom som vetenskapsman. Men som ensam upphovsman till en ”klinisk” studie sjunker hans trovärdighet rejält.

Enligt reklamsidan har Erling Thom utfört en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med 40 försökspersoner under sex månader.

”Resultatet var så häpnadsväckande att den kliniska studien blev publicerad i den respekterade vetenskapliga läkartidningen International Journal of Medical Research”, står det i reklamen.

Det låter ju toppen! Vi har en studie som är såväl dubbelblind som placebokontrollerad och dessutom publicerad i en tidskrift som inte bara är respekterad och vetenskaplig utan även läses av läkare. Vattentätt, eller? Nja.

Om resultaten är så häpnadsväckande kan man fråga sig varför Erling Thom valde att publicera sin artikel i Journal of International Medical Research. Tidskriften har en så kallad impact factor, en siffra som brukar användas för att beskriva vilket genomslag en vetenskaplig tidskrift har, på urusla 0,75. I praktiken betyder den siffran att det mesta som publiceras i tidskriften snabbt faller i glömska och inte driver forskningen ett dugg framåt.

Svaret på frågan om tidskriftsvalet är enkelt. Erling Thom, eller snarare hans oredovisade uppdragsgivare, köpte sig en plats i tidskriften eftersom studien är för dålig för att någon frivilligt ska vilja trycka den.

Journal of International Medical Research är en tidskrift som bygger på att man betalar för att få sin artikel publicerad, ett slags annonsblad för vetenskap som ingen annan vill befatta sig med. Tidskriften ser till att materialet blir sökbart i de stora vetenskapliga sökmotorerna och blir fritt tillgängligt för alla som vill läsa. Den tryckta versionen har en upplaga på 2000 exemplar och de publicerar material inom alla tänkbara områden - bara man betalar. Prislistan är inte offentlig utan fås på begäran.

Erling Thom har blivit publicerad i Journal of International Medical Research åtta gånger. Samtliga studier handlar om naturmedel av olika slag, allt från bantarkaffe till piller som ska höja sexlusten. Jag har inte läst alla artiklarna, men en norsk bloggkollega noterar att Thoms studier brukar vara utförda på små grupper och alltid visar god effekt av det testade naturmedlet. Ingenstans står vem som finansierar studierna och publiceringen.

Tillbaka till Thoms studie (finns i PDF här) kring superpillret, som i Sverige säljes under namnet Dermavito. I studien noterar han att alla som fick den verksamma substansen efter sex månader hade tjockare och mer elastisk hud. Samtliga 20 som testade preparatet ville fortsätta att använda det, till och med de två som inte upplevde någon effekt. Snacka om mirakel!

Som ofta annars när det gäller naturmedel talas det tyst om eventuella biverkningar. I reklamen påstås att Dermavito är ”helt ofarligt”, vilket förstås är lögn. Erling Thom nämner rentav att en av provdeltagarna som fick aktiv substans drog sig ur på grund av ”gastrointestinal problems”. Vad det betyder i praktiken vet vi inte.

Enligt Thoms artikel innehåller Dermavito tolv olika substanser och likt bakfyllepillret Revigör är det en misch-masch av diverse ämnen som tros ha god effekt. Lite blandade vitaminer, grundämnen och fiskprotein från norska havsdjup.

Det kan förstås vara så att Dermavito är ett fantastiskt preparat och att kombinationen av substanser är perfekt för huden. Men i så fall borde några av världens alla antirynk-forskare vid det här laget ha upprepat Erling Thoms häpnadsväckande studie i större format och uppnått samma resultat. Och dessutom fått resultatet publicerat utan att behöva betala.

C-vitamin hjälper mot allt...

...inte minst mot särskrivning. Men det är lätt att överdosera, som skyltmakaren på Coop i Kungshamn tycks ha gjort.

Mitt liv i treställiga akronymer

Sommarens arbete med LPT, ECT och några enstaka CRP är över.

Nu väntar SAS via ARN till EWR för några dagar i NYC.

PUH.

Mitt livs första diagnos

Längd och vikt på nyfödda barn brukar folk fråga om och de flesta har säkert hört sina egna värden vid något tillfälle.

Men hur är det med huvudomfång, exakt tidpunkt för födsel och Apgar-poäng?

Som så ofta annars så har socialstyrelsen svaret. De har hand om en rad olika medicinska register som används för forskning och statistik. Och i medicinska födelseregistret finns de efterfrågade måtten, inklusive en del andra siffror. Alla som någon gång har vårdats på sjukhus finns dessutom med i patientregistret med information om diagnos och behandling

Informationen är kort och kodad enligt speciella mallar. Diagnoser och åtgärder uppges enligt ett särskilt system. Det handlar alltså inte om journaler, som innehåller betydligt mer information, utan om koncentrerad fakta.

Alla har rätt att få tillgång till information om sig själva ur socialstyrelsens register kostnadsfritt, så länge man bara frågar en gång om året. Eftersom allt material skickas med rekommenderat brev skulle myndighetens budget spricka om alla svenskar begärde ut information, så för statsfinansernas skull får vi hoppas att folk inte är för nyfikna.

Utan den minsta omsorg för socialstyrelsens ekonomi beställde jag nyligen information om mig själv. Det blev inte mindre än tre rekommenderade brev och ändå har jag förmånen att vara frisk.

Fast att överhuvudtaget vara född är ju också en diagnos.

I mina papper läser jag till min glädje att den första diagnosen jag fick var ”Friskt, nyfött barn”, som med dåtidens klassifikation kodades till Y89,09. I dag betyder den koden något helt annat, så ta inte gamla koder på för stort allvar.

Socialstyrelsen har mer information om sina register och hur man beställer utdrag på sin sajt.

Ögontjänare i salmiakchokladens land

Den blonde, överviktige mannen bakom ratten visade inget som helst intresse av mänsklig kommunikation, förutom när han knappade lite förstrött på sin Nokia-telefon efter att ha fått ett SMS.

Jetlaggad av tidsomställningen valde jag, i stället för småprat, att läsa i tabloiden jag diskret tagit ur stolsfickan framför mannen på plats 4B.

När jag kom till sidan åtta och rubriken BORT MED SOPORNA! ovanför en bild på ett deppigt Tre Kronor tappade taxichauffören allt intresse för bilkörning. Han släppte blicken från väg 45 och ägnade farligt mycket uppmärksamhet åt att försöka läsa artikeln om det svenska hockeyfiaskot. Trots att han med ett enstavigt läte vid resans början förklarat att han inte förstår svenska. Och fortfarande utan att säga ett ord till mig.

Det fattades bara att Muminfamiljen stoppat taxin och under knivhot tvingat till sig en körning till närmaste sauna, så hade alla stereotyper om Finland blivit bekräftade redan innan vi nått Helsingfors.

Jag är trots allt väldigt förtjust i Finland. Hur skulle jag inte kunna tycka om ett land där det är helt okej att sitta tyst för sig själv och dricka enorma mängder kaffe?

I morgon ska jag till Mejlans. Det har inget med e-post att göra, utan råkar vara platsen för ett väldigt stort sjukhus. Allt i jakt på kunskap om en sällsynt finsk ögonsjukdom.

Telefonnumret avslöjar hur frisk du är

035-140530 låter som ett telefonnummer till någon i Halmstad.

Men nummerserien är i själva verket resultatet av mycket klurande av de skarpaste hjärnorna i ESC, som i detta sammanhang står för European Society of Cardiology och är helt orelaterat till schlager.

Siffrorna ska användas för att förbättra hälsan hos befolkningen i Europa. De anger målvärden för de riskfaktorer som är möjliga att påverka för att förebygga hjärtsjukdom.

0 - betyder ingen användning av tobak
3 - kilometers promenad dagligen eller minst 30 minuter måttligt ansträngade fysisk aktivitet
5 - portioner frukt och grönsaker per dag

140 - maxvärde för det systoliska blodtrycket (”övertrycket”)
5 - maxvärde för totalkolesterol i blod, mätt i millimol/liter
3 - maxvärde för LDL-kolesterol (det ”onda” kolesterolet) i mmol/liter
0 - undvika övervikt och diabetes

Tanken med nummerserien är att den ska vara ett pedagogiskt verktyg för läkare och patienter. Den tar även större hänsyn till livsstilsfaktorer än till exempel Score-systemet som används i dag för att bedöma risken för koronar hjärtsjukdom.

En snabb jämförelse med mitt eget telefonnummer visar att jag, liksom övriga göteborgare, är rökfri och hyggligt duktig på att motionera. Däremot är det sämre ställt med grönsakerna och mitt blodtryck är direkt oförenligt med mänskligt liv.

Och numret i Halmstad? Det saknar abonnent.

Korneal lattice-dystrofi typ II (Meretojas syndrom) - en översikt

Jag vet, rubriken på detta inlägg lockar inte direkt till läsning.

Vilket är synd, eftersom jag ska ägna de kommande månaderna åt att skriva ett arbete med just denna titel.

Ett tag övervägde jag att låta min tabloida tvillingsjäl namnge arbetet. Det hade onekligen piggat upp de medicinska arkiven med en titel typ ”Ulla, 68, mystiskt sjuk” eller ”Jag blev blind på vänster öga på grund av inlagring av amyloida proteiner i hornhinnan”.

***
Veckans överlägset bästa beslut var att inte vara hemma i fredags kväll. När jag kom hem i natten noterade jag 20 missade samtal från telefonörer som ville rösta på finalen i Let's Dance men i stället hamnade hos mig. Vi hörs nästa säsong! Eller inte.

***
Mer på temat folk-som-hittar-mig-men-hamnat-fel: Jag fick just en inbjudan till den intressanta konferensen ”Avfall 2008”, 1-2 april i Linköping. Förhoppningsvis beror inbjudan mer på att kollegerna på avloppstidskriften Cirkulation har en snarlik adress än på innehållet i denna blogg.

***
Till sist lite fotboll: Kalmar FF:s bloggande mittfältare Henrik Rydström säger i Expressens bilaga inför Allsvenskan att han ”är som en gläfsande tax”. Tips till motståndarna: satsa på höjdbollar, undvik varje försök till tunnel.

En tröja som skär sig

Jag debuterar som modebloggare genom att visa vilken tröja jag hade på mig i dag.

Tröjan är ur kollektionen Limited edition, som är framtagen för Göteborgs blodgivare. Varje år kommer fyra nya motiv och de utgör en växande del av min garderob.

Dagens motiv heter ”Shirt happens” och visar föremål i vår vardagsmiljö som kan orsaka blodiga skador. Kniv, yxa, trasigt vinglas, sax...

Ett utmärkt val av tröja - såvida man inte som jag råkar tjänstgöra på en sluten psykiatrisk vårdavdelning.

Så snart jag upptäckte min tröjfadäs antog jag slaktarlooken genom att knäppa min vita rock ända upp till halsen för att dölja motivet.

Som om det skulle se mer pålitligt ut.

I dag är jag inte styvnackad

Vaknar med feberfrossa klockan fem på morgonen och det första jag gör som om det vore det mest självklara i världen är att böja huvudet framåt för att kolla att jag inte är nackstyv. Sedan vinglar jag upp i feberruset, tar två alvedon och kommer på mig själv med att kolla lite snabbt på magen och armarna för att se att jag inte har några petechier.

Jisses, jag är sjuk.

Jag blir läkare med grillmetoden

I samma stund som uppropet på termin ett är avklarat förväntas varje blivande läkare kunna ge omedelbart svar på två frågor:

1) Vad kan detta vara för något?
Här demonstrerar frågeställaren ofta ett hudutslag, en liten knuta eller beskriver ett diffust symtom. Det dröjer inte lång tid förrän den blivande läkaren har koll på samtliga vänners och släktingars medicinska problem.

2) Vilken specialitet ska du satsa på?
Här kommer ofta tillägget ”eller ska du bli allmänläkare?”, med ett tonfall som antyder att allmänläkare är något man blir om man inte lyckas med något annat. I själva verket är även allmänmedicin en specialitet, vilket kommer som en nyhet för en del.

Svaren på den första frågan blir allt bättre ju längre utbildningen fortskrider, det är ju liksom själva tanken med att studera till läkare. Efter snart tio terminer kan jag ge ett hyggligt skolboksmässigt underbyggt svar på de flesta frågor, så länge det inte är små barn eller gravida kvinnor som undrar. De får vänta till termin elva.

Däremot blir den andra frågan svårare att besvara med tidens gång. Allt, eller åtminstone det mesta, är ju faktiskt kul att pyssla med så länge man inte behöver göra det varje dag.

Listan över tänkbara framtida specialiteter är som en Tracks-lista där olika ämnen byter plats vecka efter vecka samtidigt som nya tillkommer. Det händer att gamla bortglömda favoriter kommer tillbaka (infektion) medan nya ämnen ibland saknar alla möjligheter att ta sig in på listan (öron-näsa-hals).

Förutom själva ämnet i sig är arbetstider, möjlighet att arbeta privat, variation bland patienterna och lön faktorer som brukar påverka valet av specialitet.

Ett alternativt sätt som jag använder för att se vilken av alla 56 inriktningar (lista finns i PDF här) som passar mig bäst är grillmetoden.

Jag utvecklade metoden förra året under ett mottagningspass under kursen i urologi. Läkaren som var min handledare hade ägnat mycket tid och kraft åt att hitta en ny grill till familjens villa. Mellan patientundersökningarna visade han mig bilder på sin beställda grill, berättade om dess fantastiska fördelar och hann dessutom med ett samtal till transportfirman för att kolla om leveransen var på gång.

Med metoder som är allt annat än vetenskapliga slog jag därefter fast att urologer tycker om att grilla, eller åtminstone gillar att äga dyra och exklusiva grillar.

Genom småprat och medlyssning i fikarum går det att med grillmetoden få en ganska god bild av vad läkare inom respektive specialitet har för intressen och personlighet.

Ortopeder talar om skidåkning, invärtesmedicinare diskuterar mat och goda viner, allmänläkare pratar om sin familj och radiologer talar inte alls.

Psykiatriker tycks däremot ha ett stort intresse för film och litteratur. Trots att kursen bara har pågått i en vecka har vi bombarderats med referenser till böcker och film (Amarcord!). En föreläsare hade till och med ett speciellt kompendium med en utförlig förteckning över filmer som skildrar den sjukdom som är hennes område.

Till den grillintresserade urologens försvar ska sägas att det inte finns så värst många filmer som har prostatacancer och vattenkastningsbesvär i manus, så hans eventuella kulturella intressen är kanske svåra att odla på arbetet.

För egen del har grillmetoden ännu inte gjort mig så mycket klokare eftersom jag har drag av de flesta personligheter och intressen jag har mött. Jag gillar såväl skidåkning som fina grillar och sitter gärna tyst och tittar på film.

I mitt val av specialitet är jag alltså fortfarande fast på fråga ett: Vad kan detta vara för något?

Ingen hjärtefråga för reklammakarna

”Hjärndöd reklam” har vi hört talas om - men hjärtdöd?

Jodå, det finns.

Trots att tekniken är över 100 år gammal är elektrokardiogram, EKG, fortfarande den mest använda metoden för att upptäcka infarkt, rytmrubbningar och andra hjärtproblem.

Grafen som visar hjärtats elektriska aktivitet är samtidigt en symbol för liv. När den gröna livaktiga linjen på bildskärmen i sjukhusserierna plötsligt övergår till att bli ett rakt streck samtidigt som maskinen börjar tjuta - då är man död. Tv-död.

Bilder av EKG används också flitigt i reklam och logotyper. Oftast för att symbolisera koppling till medicin och sjukvård, i andra sammanhang för att ge associationer till puls och spänning.

Ibland blir det mindre lyckat. Eller rentav hjärtdöd reklam.

Handelsbanken har just nu en banner-kampanj med ett animerat EKG. Annonsen nedan ska locka till ”säkra” placeringar nu när börsklimatet upplever en större kris än jordens dito.







Utan att tråka ut mina läsare med hjärtfysiologiska resonemang kan jag konstatera en sak: om en sparare har ett EKG som liknar det i Handelsbankens annons är en långsiktig kapitalinvestering inte det första man borde tänka på.

Ännu dystrare prognos har det EKG som presenteras i logotypen till nya, omdebatterade sajten doktorsguiden.se (jag kanske återkommer till den någon annan gång):







Sajten listar mängder av namn på akutläkare och kardiologer. Med tanke på ovanstående EKG borde de utöka namnlistan med begravningsentreprenörer och jurister specialiserade på arvsrätt.

Slutligen ett par ljus i EKG-mörkret. Hyrläkarfirman Läkarjouren och Räddningstjänsten Storgöteborg har exemplariska EKG i sina logotyper och signalerar hjärtfrisk verksamhet.









Reklamare och andra som vill ha en snabbintroduktion och exempel på ett normalt EKG rekommenderas att ta en titt på Wikipedia.

Christina och jag

Två gånger har jag (felaktigt) kallats Christina i offentliga sammanhang.

Lustigt nog har båda tillfällena samband med stipendier.

Första gången var när jag tog studenten för alldeles för många år sedan. Inför en fullsatt aula med 18-åringar stärkta av champagnefrukost blev Christina Carrwik uppkallad på scen av rektorn för att motta ett språkstipendium i form av en Nils Ferlin-bok.

Andra tillfället upptäckte jag just nu, när jag läste besluten som Publicistklubbens kloka stipendienämnd fattat i dagarna. De har beslutat att ge samma Christina en peng för att resa till Chicago och besöka den medicinska tidskriften Jamas redaktion.

Könskvotering när den är som bäst.

Greker och boråsare har en sak gemensamt

Att hitta likheter mellan Borås och Aten är svårare än att räkna upp namnen på fem kända belgare.

Men under min fältstudie nyligen hittade jag åtminstone en gemensam nämnare:

Båda städerna lever på gamla meriter.

På dörren in till personalrummet vid akuten på sjukhuset i Borås sitter en bild på fotbollslaget Elfsborg med texten ”Svenska mästare 2006”. Det postordersponsrade lagets SM-guld häromåret blev symbolen för en stad som rest sig på nio efter att ha varit nere för räkning i spåren av textilindustrins kris.

Nu har Borås inte mindre än tre Wayne's Coffee (bara Stockholm har fler) och det är faktiskt närmare 1500 personer varje dag som pendlar från Göteborg till Borås.

Livet skulle vara toppen för boråsarna, om det inte vore för att affischen med de svenska mästarna var inaktuell. Återigen är det storebror i väst som regerar även på det området - men boråsarna lever liksom atenarna hellre i det förflutna.

Aten har fått nya spårvagnar av samma typ som finns i Göteborg (mycket förvirrande - det är samma ljudbild vid Syntagma som vid Drottningtorget). I övrigt har inte så mycket hänt de senaste 2500 åren. Antalet Wayne's Coffee i staden är fortfarande noll och Parthenon-templet dominerar alltjämt stadsbilden.

Min enastående sociala kompetens hindrade mig från att erbjuda personalen vid akuten i Borås en affisch på de regerande svenska mästarna i fotboll. Inte heller påpekade jag för atenarna att det faktum att det fortfarande står lyftkranar vid Parthenon spär på fördomarna om grekernas förmåga att hålla tider.

***
På en arbetsplats häromveckan såg jag ett skrivbord som var fullt av ikoner. Och då menar jag ett fysiskt skrivbord och ikoner i form av religiösa motiv. Papperskorgen var däremot tömd.

***
Upprörande nyheter från djurvärlden: Posten släppte i veckan nya frimärken, bland annat en serie med hundmotiv. Mopsar och salukis anses tydligen vara bättre vänner till människan än taxar.

***
Till sist ett medicinskt fall:

34-årig man på solsemester på Sicilien upptäcker en kväll underliga utslag på båda fötterna. De är ljust röda, cirkelformade och har en diameter något under en centimeter. Utslagen svider något, saknar krustor och vätskar inte. Tidigare under dagen har han tagit en promenad i terräng med vulkansand. Han är helt friskt i övrigt och inte allergisk så vitt han vet. Tar inga mediciner. Ingen annan i sällskapet har drabbats av något liknande.

Diagnos? Svar i vit text längre ner på sidan.

(Alla uppgifter som kan identifiera personen är modifierade)

Svar: Solsveda. Han hade promenerat i solen iklädd Foppa-tofflor utan strumpor.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 2

Göteborg framställs ibland som en stad där kriminella härjar helt fritt, där uppgörelser i den undre världen håller även de laglydiga medborgarna i skräck och där vem som helst kan bli nedslagen var som helst eller åtminstone på Hisingen.

Det är förstås inte sant. Men Göteborg är faktiskt en väldigt bra stad att verka i om man har för vana att misshandla andra människor.

Här har nämligen sjukvården inte tekniska möjligheter att dokumentera offrens skador lika bra som på andra ställen i landet.

Om våldsverkaren i stället härjar några mil söderut och hans offer söker sig till Varbergs sjukhus blir alla skador fotograferade med digitalkamera redan på akuten. Det görs av en undersköterska lika rutinmässigt som man kollar puls och blodtryck på andra ställen.

De två kirurgiska akutmottagningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är inte ens utrustade med digitalkameror, än mindre med rutiner för att alltid dokumentera patienternas skador i bild.

Några hundra meter från akutmottagningen på Sahlgrenska ligger rättsmedicinska avdelningen med läkare som är proffs på att beskriva skador i text och bild. Till skillnad från i tv-deckarna undersöker de även levande människor och har jour dygnet runt.

Då är det väl bara att skicka patienten till andra sidan Guldhedsgatan för en snabb och säker dokumentation, eller?

Nja, varken sjukvården eller rättsväsendet är ju kända för snabba beslutsvägar.

Sedan ett par år tillbaka undersöker rättsmedicinarna bara patienter efter skriftlig begäran av polisen. Därför måste personalen på sjukhuset först kontakta polisen, som sedan skickar en skriftlig begäran om rättsintyg till avdelningen för rättsmedicin.

När pappersarbetet är klart är patientens sår redan igensydda, kanske sedan flera dagar. Därför blir den skriftliga akutjournalen, inte sällan dikterad under en hektisk nattjour, underlaget för det rättsintyg som kan avgöra om gärningsmannen döms för misshandel eller grov misshandel.

Lösning: En digitalkamera för 2000 kronor till varje akutmottagning, tio minuters fotokurs för personalen och rutiner för fotografering av alla skador redan på akuten.

Ett enkelt system som alla tjänar på, förutom möjligtvis stadens ökända gangsters.

I Göteborg blir vi läkare med gränser

Vi som studerar till läkare i Göteborg får se en hel del av de vackra omgivningarna i Västra Götaland och lär oss mycket om de hälsoproblem som finns här. Dislocerad radiusfraktur i Skaraborg, pneumokockpneumoni i Uddevalla och GHB-intoxikation i Göteborg - jag har sett dem alla.

Om hela världen hade samma sjukdomspanorama som här skulle det vara en mångsidig och internationellt gångbar utbildning på många sätt.

Tyvärr är den medicinska verkligheten i resten av världen annorlunda. Därför finns det kurser i ämnet internationell hälsa, som fokuserar på ett helt annat sjukdomspanorama än det svenska. En grundläggande kurs i internationell hälsa är till exempel ett krav för att få arbeta som doktor för Läkare utan gränser.

I Göteborg har kursen i internationell hälsa erbjudits under termin tio på läkarutbildningen. Varje termin har 20 studenter fått möjlighet att åka till Tanzania för att möta problem vi annars bara ser i tv-nyheterna strax före vädret.

Vi som hade hoppats läsa den kursen till våren får nu fortsätta att förlita oss på tv-nyheterna. Häromdagen meddelade Sahlgrenska akademin i Göteborg att kursen i internationell hälsa är inställd våren 2008 - för andra terminen i rad.

Redan 6 februari insåg programkommittén för medicinsk utbildning vid Sahlgrenska akademin (mötesprotokoll i PDF här) att det skulle bli problem med kursen i Internationell hälsa kommande höst. Den uppskattade kursledaren, professor Lotta Mellander, planerade nämligen att gå i pension vid 66 års ålder.

Detta kom uppenbarligen som en överraskning och akademin tvingades ställa in kursen i höst eftersom någon ersättare inte hittats. Medan de studenter som snuvats på höstens kurs samlade in namnlistor i protest fick vi andra beskedet att allt skulle vara löst till våren 2008.

Tji fick vi.

Trots att de ansvariga vid Sahlgrenska akademin redan i februari kallat ärendet för ”brådskande” har man alltså inte lyckats skapa en kurs för våren 2008. Samtidigt har man erbjudit utbildningsdepartementet att utöka läkarutbildningen genom att ta emot 20 studenter extra varje termin (protokoll i PDF).

Om de nya studenterna inte är alltför nyfikna på världen utanför Västra Götaland och säger till i god tid innan de planerar att gå i pension så blir det säkert toppen.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 1

Vet du vad meningen ”Vid behov av tolk, meddela mottagningen i förväg” heter på persiska? Turkiska? Ryska? Arabiska?

Sannolikt inte. Däremot förväntas personer som inte kan svenska, men kanske något av de betydligt mer spridda språken ovan, kunna förstå just den meningen på ett språk de inte kan.

Alla som söker vård och inte behärskar svenska har rätt till en tolk. Med lite framförhållning brukar det inte vara något problem att ordna en specialutbildad tolk, kunnig i språk man knappt hört talas om.

I det tättskrivna A4-papper som utgör kallelse till en specialistläkarmottagning finns därför uppmaningen att beställa tolk i förväg, inklämd bland infomation om brist parkeringsplatser och regler för uteblivet besök.

Det fungerar sådär.

Trots att jag knappt har passerat praoelev-status i vårdhierarkin har jag flera gånger varit med om situationer där patienter, efter flera månders väntetid, äntligen fått komma till mottagningen men fått boka ett nytt besök eftersom läkare och patient inte förstår varandra.

Medföljande anhöriga gör sitt bästa för att översätta, men om inte heller de behärskar svenska riskerar de att stjälpa mer än hjälpa. Sällan är det så viktigt med korrekt översättning och ömsesidig förståelse som när det handlar om medicinsk behandling.

Mitt förslag till lösning: Tryck en A4-sida med information om tolkbeställning översatt till våra vanligaste invandrarspråk. Bifoga den med samtliga kallelser, kanske går det att skriva ut kallelserna på det förtryckta pappret? Om Olle och Omar får samma information spelar ingen roll - man kan inte bedöma behovet av tolk enbart efter en persons namn.

Produktion och distribution av detta papper kostar säkerligen många tusenlappar. Men i relation till vad ett läkarbesök kostar är det småpengar. Jag hittar ingen siffra för Västra Götaland vid en snabb Google-sökning, men i Region Skåne kostar ett besök hos en specialistläkare skattebetalarna drygt 2400 kronor och summan i övriga landet borde ligga däromkring.

Jag återkommer självfallet med lösning på de övriga problemen i svensk sjukvård.

Sportkrönikörer - en kirurgisk riskgrupp

När Expressens Mats Olsson mådde kass i slutet av förra året trodde han först att det var vinterkräksjuka. Sex veckor senare och en gallblåsa fattigare gjorde han comeback i spalterna med en målande sjukdomsskildring som sannolikt blev den första krönikan i svensk presshistoria om gallblåseinflammation (cholecystit).

I dag var det dags för näste sportkrönikör att lägga sig på operationsbordet.

Tv4:s Patrick Ekwall berättar i sin blogg att Olof Lundh, tidigare kollega till Olsson (och mig), drabbats av blindtarmsinflammation och blivit akut opererad.

Om jag vore Ekwall skulle jag känna efter lite extra nästa gång det gör ont i magen.