Beviset på att jag är en konstnär

Sedan urminnes tider har jag en firma registrerad i mitt namn för att enkelt kunna debitera alla multinationella mediekoncerner som eventuellt vill köpa mina tjänster.

Det vore ju liksom dumt att behöva tacka nej på grund av avsaknad av F-skattsedel om Google, Microsoft eller Ica lägger bud på den här bloggen.

Till Skatteverket har jag angivit att jag pysslar med ”journalistik och författarskap”, vilket hittills speglat bolagets verksamhet på ett alldeles korrekt sätt.

Men det tycker inte Skatteverket.

De tycker uppenbarligen att mina alster är mycket mer än billig journalistik och simpelt författarskap.

De tycker att det är litterärt och konstnärligt skapande jag håller på med.

I dagarna fick jag ett nytt registreringsbevis där Skatteverket - utan att jag på något vis bett om det - upphöjt mig till konstnär.

I nästa års deklaration planerar jag att utnyttja min nyvunna status som konstnär . Jag förmodar att samtliga yrkade avdrag för stafflier, randiga tröjor, absinth, inspirationsresor till södra Frankrike och allt annat jag behöver för att utveckla mitt skapande kommer att accepteras utan knorr av myndigheten.

För vem kan vara bättre på att bedöma vad konst är än Skatteverket?

Ingen hjärtefråga för reklammakarna

”Hjärndöd reklam” har vi hört talas om - men hjärtdöd?

Jodå, det finns.

Trots att tekniken är över 100 år gammal är elektrokardiogram, EKG, fortfarande den mest använda metoden för att upptäcka infarkt, rytmrubbningar och andra hjärtproblem.

Grafen som visar hjärtats elektriska aktivitet är samtidigt en symbol för liv. När den gröna livaktiga linjen på bildskärmen i sjukhusserierna plötsligt övergår till att bli ett rakt streck samtidigt som maskinen börjar tjuta - då är man död. Tv-död.

Bilder av EKG används också flitigt i reklam och logotyper. Oftast för att symbolisera koppling till medicin och sjukvård, i andra sammanhang för att ge associationer till puls och spänning.

Ibland blir det mindre lyckat. Eller rentav hjärtdöd reklam.

Handelsbanken har just nu en banner-kampanj med ett animerat EKG. Annonsen nedan ska locka till ”säkra” placeringar nu när börsklimatet upplever en större kris än jordens dito.







Utan att tråka ut mina läsare med hjärtfysiologiska resonemang kan jag konstatera en sak: om en sparare har ett EKG som liknar det i Handelsbankens annons är en långsiktig kapitalinvestering inte det första man borde tänka på.

Ännu dystrare prognos har det EKG som presenteras i logotypen till nya, omdebatterade sajten doktorsguiden.se (jag kanske återkommer till den någon annan gång):







Sajten listar mängder av namn på akutläkare och kardiologer. Med tanke på ovanstående EKG borde de utöka namnlistan med begravningsentreprenörer och jurister specialiserade på arvsrätt.

Slutligen ett par ljus i EKG-mörkret. Hyrläkarfirman Läkarjouren och Räddningstjänsten Storgöteborg har exemplariska EKG i sina logotyper och signalerar hjärtfrisk verksamhet.









Reklamare och andra som vill ha en snabbintroduktion och exempel på ett normalt EKG rekommenderas att ta en titt på Wikipedia.

Christina och jag

Två gånger har jag (felaktigt) kallats Christina i offentliga sammanhang.

Lustigt nog har båda tillfällena samband med stipendier.

Första gången var när jag tog studenten för alldeles för många år sedan. Inför en fullsatt aula med 18-åringar stärkta av champagnefrukost blev Christina Carrwik uppkallad på scen av rektorn för att motta ett språkstipendium i form av en Nils Ferlin-bok.

Andra tillfället upptäckte jag just nu, när jag läste besluten som Publicistklubbens kloka stipendienämnd fattat i dagarna. De har beslutat att ge samma Christina en peng för att resa till Chicago och besöka den medicinska tidskriften Jamas redaktion.

Könskvotering när den är som bäst.

Greker och boråsare har en sak gemensamt

Att hitta likheter mellan Borås och Aten är svårare än att räkna upp namnen på fem kända belgare.

Men under min fältstudie nyligen hittade jag åtminstone en gemensam nämnare:

Båda städerna lever på gamla meriter.

På dörren in till personalrummet vid akuten på sjukhuset i Borås sitter en bild på fotbollslaget Elfsborg med texten ”Svenska mästare 2006”. Det postordersponsrade lagets SM-guld häromåret blev symbolen för en stad som rest sig på nio efter att ha varit nere för räkning i spåren av textilindustrins kris.

Nu har Borås inte mindre än tre Wayne's Coffee (bara Stockholm har fler) och det är faktiskt närmare 1500 personer varje dag som pendlar från Göteborg till Borås.

Livet skulle vara toppen för boråsarna, om det inte vore för att affischen med de svenska mästarna var inaktuell. Återigen är det storebror i väst som regerar även på det området - men boråsarna lever liksom atenarna hellre i det förflutna.

Aten har fått nya spårvagnar av samma typ som finns i Göteborg (mycket förvirrande - det är samma ljudbild vid Syntagma som vid Drottningtorget). I övrigt har inte så mycket hänt de senaste 2500 åren. Antalet Wayne's Coffee i staden är fortfarande noll och Parthenon-templet dominerar alltjämt stadsbilden.

Min enastående sociala kompetens hindrade mig från att erbjuda personalen vid akuten i Borås en affisch på de regerande svenska mästarna i fotboll. Inte heller påpekade jag för atenarna att det faktum att det fortfarande står lyftkranar vid Parthenon spär på fördomarna om grekernas förmåga att hålla tider.

***
På en arbetsplats häromveckan såg jag ett skrivbord som var fullt av ikoner. Och då menar jag ett fysiskt skrivbord och ikoner i form av religiösa motiv. Papperskorgen var däremot tömd.

***
Upprörande nyheter från djurvärlden: Posten släppte i veckan nya frimärken, bland annat en serie med hundmotiv. Mopsar och salukis anses tydligen vara bättre vänner till människan än taxar.

***
Till sist ett medicinskt fall:

34-årig man på solsemester på Sicilien upptäcker en kväll underliga utslag på båda fötterna. De är ljust röda, cirkelformade och har en diameter något under en centimeter. Utslagen svider något, saknar krustor och vätskar inte. Tidigare under dagen har han tagit en promenad i terräng med vulkansand. Han är helt friskt i övrigt och inte allergisk så vitt han vet. Tar inga mediciner. Ingen annan i sällskapet har drabbats av något liknande.

Diagnos? Svar i vit text längre ner på sidan.

(Alla uppgifter som kan identifiera personen är modifierade)

Svar: Solsveda. Han hade promenerat i solen iklädd Foppa-tofflor utan strumpor.

Borås och Aten - en retrospektiv komparativ fältstudie

Större delen av den här veckan kommer jag att tillbringa i två främmande städer, som båda har djurparker.

Om det finns andra likheter mellan städerna återstår att se.

Jag återkommer med resultatet av min studie.

Taxtrenden håller i sig

I dagens Göteborgs-Posten finns en intervju med Stefan Nilsson, som arbetar på Trendgruppen och alltså försörjer sig på att spå trender.

Till min stora glädje finner jag att han förutser ett lysande 2008 för taxar, närmare bestämt smörtaxar. Dessa små konstgjorda versioner av skapelsens krona är utmärkta att ha som underlag för smörknivar och annat kladdigt på matbordet.

Jag vill härmed ödmjukast påminna om min analys av den växande taxtrenden, som jag publicerade redan i höstas.

För övrigt finns det även kakformstaxar, salt-taxar och peppartaxar att köpa. Vi som är steget före trendanalytikerna har förstås redan dessa i våra hem.

Demokratins mörka baksida

I kväll börjar helvetet.

Tolv fredagkvällar i rad kommer TV4:s danstävling ”Let's Dance” att sabotera mitt liv.

Missförstå mig inte, jag har inget emot vare sig TV4 eller Ulf Larsson. Däremot har jag bestämda åsikter kring tittarnas möjlighet att ringa in och rösta i programmet.

Telefonnumret som tittarna ringer skiljer sig nämligen bara en siffra från vårt hemnummer. Om den dansintresserade tv-tittaren i 031-området råkar slå en fyra framför det avgiftsbelagda numret kopplas denne alltså till ett gult landshövdingehus i Göteborg och inte till Bonniers dansskola i Stockholm. (Dessutom sparar uppringaren drygt fem spänn på att ringa fel!)

Vän av ordning invänder kanske att det är osannolikt att mer än någon enstaka tittare per år ska göra detta klantiga misstag och därmed gå miste om sin chans att delta i den demokratiska processen.

Vän av ordning har i så fall helt fel.

Antalet felaktiga samtal en vanlig ”Let's Dance”-fredag brukar vara omkring tio stycken, under slutomgångarna betydligt fler. Oftast är det barn som knappat fel, ibland även vuxna som med hjälp av fredagsgroggen sänkt både finmotorik och sifferminne till en fyraårings nivå.

Jag ser fyra principiellt olika sätt att bemöta problemet med felringarna:

1) Att bara låta signalerna gå fram tills uppringaren lägger av. Det blir ett himla ringande men ingen arbetsinsats krävs.

2) Att dra ur telefonen ur jacket. Då riskerar potentiellt viktiga samtal (meddelanden om lotterivinster, jobberbjudanden) att förbli obesvarade.

3) Att svara och ge uppringaren en vänlig men bestämd tillrättavisning. Har testats, men resulterar mest i gråtande barn eller påståenden i stil med ”Men jag slog ju rätt nummer!”.

4) Att svara - men ge sken av att uppringaren har kommit rätt fast röstat på någon annan än det var tänkt. Resulterar ibland också i gråtande barn men felringaren förlorar åtminstone inte hoppet om demokratins styrka. Under ”Idol 2007” (ja, de använder samma nummerserie för sina telefonomröstningar) blev det ”Du har röstat på Idol-Janne. Tack för ditt samtal” .

I kväll blir det alternativ fyra och Tito Beltran som får de felringande göteborgarnas röster.

På spaning efter den tid (och mördare) som flytt

När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.

Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.

Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.

Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.

Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.

Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.

Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.

Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.

Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.

Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.

Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 2

Göteborg framställs ibland som en stad där kriminella härjar helt fritt, där uppgörelser i den undre världen håller även de laglydiga medborgarna i skräck och där vem som helst kan bli nedslagen var som helst eller åtminstone på Hisingen.

Det är förstås inte sant. Men Göteborg är faktiskt en väldigt bra stad att verka i om man har för vana att misshandla andra människor.

Här har nämligen sjukvården inte tekniska möjligheter att dokumentera offrens skador lika bra som på andra ställen i landet.

Om våldsverkaren i stället härjar några mil söderut och hans offer söker sig till Varbergs sjukhus blir alla skador fotograferade med digitalkamera redan på akuten. Det görs av en undersköterska lika rutinmässigt som man kollar puls och blodtryck på andra ställen.

De två kirurgiska akutmottagningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är inte ens utrustade med digitalkameror, än mindre med rutiner för att alltid dokumentera patienternas skador i bild.

Några hundra meter från akutmottagningen på Sahlgrenska ligger rättsmedicinska avdelningen med läkare som är proffs på att beskriva skador i text och bild. Till skillnad från i tv-deckarna undersöker de även levande människor och har jour dygnet runt.

Då är det väl bara att skicka patienten till andra sidan Guldhedsgatan för en snabb och säker dokumentation, eller?

Nja, varken sjukvården eller rättsväsendet är ju kända för snabba beslutsvägar.

Sedan ett par år tillbaka undersöker rättsmedicinarna bara patienter efter skriftlig begäran av polisen. Därför måste personalen på sjukhuset först kontakta polisen, som sedan skickar en skriftlig begäran om rättsintyg till avdelningen för rättsmedicin.

När pappersarbetet är klart är patientens sår redan igensydda, kanske sedan flera dagar. Därför blir den skriftliga akutjournalen, inte sällan dikterad under en hektisk nattjour, underlaget för det rättsintyg som kan avgöra om gärningsmannen döms för misshandel eller grov misshandel.

Lösning: En digitalkamera för 2000 kronor till varje akutmottagning, tio minuters fotokurs för personalen och rutiner för fotografering av alla skador redan på akuten.

Ett enkelt system som alla tjänar på, förutom möjligtvis stadens ökända gangsters.