Superpillret som ger dig yngre hud och färre rynkor finns nu ute på marknaden - helt gratis

Rubriken till detta inlägg är lånad från en reklamsida där jag hamnade efter att ha klickat på en annons på Expressens nyhetssajt.

Reklamen är som en godispåse för oss som gillar att granska marknadsföring av hälsoprodukter.

Det går att säga mycket om utformningen av sidan, som uppenbarligen försöker göra sken av att vara redaktionell text. Notera bylinen till ”artikeln” och klockslaget för senaste uppdateringen. Kanske lyckas de tvätta bort alla norska uttryck i texten vid nästa uppdatering?

Det går också att ironisera över hur något som i rubriken är ”helt gratis” plötsligt kostar 69 kronor längre ner på sidan. Hyperinflation?

Men riktigt intressant blir det först om man tittar närmare på den ”vetenskapliga” bevisning som ligger till grund för påståendena om det gratis (nåja, 69 kronor) superpillret.

Företaget bakom sidan hänvisar till ”vetenskapliga studier och kliniska test” utförda av en doktor Erling Thom i Norge. Enligt en kort biografi är Erling Thom mycket riktigt doktor, fast i biokemi. Han är alltså inte läkare, vilket förstås inte diskvalificerar honom som vetenskapsman. Men som ensam upphovsman till en ”klinisk” studie sjunker hans trovärdighet rejält.

Enligt reklamsidan har Erling Thom utfört en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med 40 försökspersoner under sex månader.

”Resultatet var så häpnadsväckande att den kliniska studien blev publicerad i den respekterade vetenskapliga läkartidningen International Journal of Medical Research”, står det i reklamen.

Det låter ju toppen! Vi har en studie som är såväl dubbelblind som placebokontrollerad och dessutom publicerad i en tidskrift som inte bara är respekterad och vetenskaplig utan även läses av läkare. Vattentätt, eller? Nja.

Om resultaten är så häpnadsväckande kan man fråga sig varför Erling Thom valde att publicera sin artikel i Journal of International Medical Research. Tidskriften har en så kallad impact factor, en siffra som brukar användas för att beskriva vilket genomslag en vetenskaplig tidskrift har, på urusla 0,75. I praktiken betyder den siffran att det mesta som publiceras i tidskriften snabbt faller i glömska och inte driver forskningen ett dugg framåt.

Svaret på frågan om tidskriftsvalet är enkelt. Erling Thom, eller snarare hans oredovisade uppdragsgivare, köpte sig en plats i tidskriften eftersom studien är för dålig för att någon frivilligt ska vilja trycka den.

Journal of International Medical Research är en tidskrift som bygger på att man betalar för att få sin artikel publicerad, ett slags annonsblad för vetenskap som ingen annan vill befatta sig med. Tidskriften ser till att materialet blir sökbart i de stora vetenskapliga sökmotorerna och blir fritt tillgängligt för alla som vill läsa. Den tryckta versionen har en upplaga på 2000 exemplar och de publicerar material inom alla tänkbara områden - bara man betalar. Prislistan är inte offentlig utan fås på begäran.

Erling Thom har blivit publicerad i Journal of International Medical Research åtta gånger. Samtliga studier handlar om naturmedel av olika slag, allt från bantarkaffe till piller som ska höja sexlusten. Jag har inte läst alla artiklarna, men en norsk bloggkollega noterar att Thoms studier brukar vara utförda på små grupper och alltid visar god effekt av det testade naturmedlet. Ingenstans står vem som finansierar studierna och publiceringen.

Tillbaka till Thoms studie (finns i PDF här) kring superpillret, som i Sverige säljes under namnet Dermavito. I studien noterar han att alla som fick den verksamma substansen efter sex månader hade tjockare och mer elastisk hud. Samtliga 20 som testade preparatet ville fortsätta att använda det, till och med de två som inte upplevde någon effekt. Snacka om mirakel!

Som ofta annars när det gäller naturmedel talas det tyst om eventuella biverkningar. I reklamen påstås att Dermavito är ”helt ofarligt”, vilket förstås är lögn. Erling Thom nämner rentav att en av provdeltagarna som fick aktiv substans drog sig ur på grund av ”gastrointestinal problems”. Vad det betyder i praktiken vet vi inte.

Enligt Thoms artikel innehåller Dermavito tolv olika substanser och likt bakfyllepillret Revigör är det en misch-masch av diverse ämnen som tros ha god effekt. Lite blandade vitaminer, grundämnen och fiskprotein från norska havsdjup.

Det kan förstås vara så att Dermavito är ett fantastiskt preparat och att kombinationen av substanser är perfekt för huden. Men i så fall borde några av världens alla antirynk-forskare vid det här laget ha upprepat Erling Thoms häpnadsväckande studie i större format och uppnått samma resultat. Och dessutom fått resultatet publicerat utan att behöva betala.

C-vitamin hjälper mot allt...

...inte minst mot särskrivning. Men det är lätt att överdosera, som skyltmakaren på Coop i Kungshamn tycks ha gjort.

Tre saker som är bra med USA - och en dålig

Tack vare Whole Foods melatoninkapslar (och min övertro på deras effekt) gick anpassningen till det svenska samhället bättre än väntat efter senaste USA-turen. Jag är nu mogen att ge min analys av det väldiga landet i väster och avslöja vilka för- och nackdelar som finns med att befinna sig där:

”Hi, how are you today?” Vänligheten hos amerikanerna som arbetar i butiker, restauranger och andra serviceyrken är enerverande innan man vänjer sig. Den kan upplevas som påklistrad och ofta är den kanske också det. Men i ett land där minimilönen är några tior per timme och många i praktiken lever av att de förtjänar sin dricks finns det skäl att vara vänlig mot kunderna - och mena det.



Under en måltid på den lokala Wildfire-restaurangen hittade mitt sällskap ett litet klistermärke av den typen som brukar sitta på frukt och grönsaker i affären på helt fel plats - i huvudrätten. Ett vänligt påpekande till servitören drog igång en cirkus som förde tankarna till Monty Pythons klassiska restaurangsketch ”The Dirty Fork” (klippet ovan). När managern, hovmästaren och servitören hade använt hela sitt förråd av ursäktsfraser var huvudrätterna och en extra omgång dryck gratis.

Om samma sak skulle ha hänt i Sverige skulle vi på sin höjd fått en kopp svart kaffe (”eller en latte efter maten för halva priset”) som kompensation. Vårt enda återstående vapen för att visa missnöje skulle vara att snåla med dricksen - men det gör ju alla här ändå.

Postorder. En tillfällig adress i USA och gratis tvådagarsfrakt från Amazon.com är en dröm för en mediaknarkare som jag (men en mardröm för plånboken). Dessutom visade sig tvådagarsfrakten i praktiken vara endagsfrakt eftersom böckerna skeppades från samma delstat. Lägg därtill att man slipper den för oss utsocknes mycket förvirrande ”sales tax” som gör att man får lägga till cirka tio procent på prislappen när man handlar i en fysisk butik. Ah.

Se film före andra - eller åtminstone på större skärm. När jag var sju år fick jag ett vykort från en klasskompis som hälsade på sina släktingar i USA. Han skrev att de hade sett en Schwarzenegger-film på video flera månader innan den skulle släppas i Sverige. Där vi för övrigt knappt hade video på den tiden. Eller fick se Schwarzenegger-filmer som förstaklassare, för den delen.

Även i dessa piratdagar har filmer tidigare biopremiär i USA och därför vet jag redan nu hur bröderna Cohens senaste succé ”Burn After Reading” slutar. John Malkovich är lysande, Brad Pitt spelar över för mycket och Tilda Swinton är barnläkaren från helvetet. Något för alla, således.



Kontaktsökande män. Min hittills okritiska hyllning till landet som vi älskar att hata avslutas med djup samhällskritik. I nationen som uppfann shopping, show business och airlines har man ännu inte lyckats förena de tre storheterna. Maken till tråkiga flygplatser får man leta efter.

Liksom i resten av världen utgörs en stor del av resenärerna av ensamma män med bärbara datorer som griper efter varje möjlighet att sätta sig ner med sin maskin och se upptagna ut. Längre seanser med extremt viktigt datorarbete kräver dock tillgång till eluttag och sådana finns bara att tillgå för städpersonalen (som sannolikt arbetar för minimilön - utan dricks). Därför är ensamma män som kryper längs golvet i jakt på kontakt och 120 volts glädje en vanlig syn. Till och med på trista Landvetter flygplats finns prydliga bänkar med eluttag vid varje plats för de ensamma männen med viktigt arbete.

Dessutom kan jag avslöja en av nutidens största sammansvärjningar: Bagagehanterarna i USA samarbetar med sina medbrottslingar i Köpenhamn och skickar väskor som ska till Göteborg till Madrid i stället. En tredjedel av vårt bagage utsattes för denna internationella konspiration och fick resa hem via Helsingfors(!). Ständigt detta Helsingfors.

Utsikten som ”buspojken” aldrig fick se

Den här bilden är tagen från balkongen i en hyreslägenhet i västra Göteborg en majdag i år.

När jag tog fotografiet bodde en nära släkting till mig lägenheten. Hon hann bo där i 45 år innan hon sade upp kontraktet i somras.

Tito Beltran, eller ”den lille buspojken” som han kallas av lokalpressen, blev inte lika långvarig på adressen. Han flyttade in efter min släkting men ska tydligen redan byta adress igen.

En amerikansk dröm - med extra ost och triklosan

Vi tittar ut på utsikten från 49:e våningen och bänkar oss sedan för att se på Simpsons, som av en händelse har säsongspremiär på WFLD/Fox just denna söndagskväll.

När hungern faller på beställer vi pizza på Internet (jisses, vad de hittar på!) och följer pizzans tillblivelse på nätet genom en ”Pizza Tracker”. Vi får veta att han som bakar pizzan heter Robert och att pizzakoncernern skänker stora pengar till välgörenhet. Något senare berättas att pizzerians ”delivery expert” (obstetriker?) vid namn Christian lämnar pizzerian klockan 8.11 PM för avfärd mot oss.

En stund senare är det dags att byta till kanal 79 på kabelboxen. Där visas en direktsändning från övervakningskameran i entrén, så att man hela tiden kan se vilka som kommer och går i byggnaden. Drömmen för alla som vill ha koll på sina grannar och kanske något för folkpartiet att lansera i nästa val.

Vi ser hur vår leveransexpert skriver in sig i besöksliggaren i entrén och beger sig mot hissarna. Snart knackar det på dörren och en näve dollar och en gigantisk pizza med extra ost byter ägare.

Medan vi äter pizza och dricker Diet Pepsi ur kylskåpsförpackningen (som här innehåller tolv burkar i stället för tio) tittar på vi på Sunday Night Football på WMAQ/NBC och ser hur Chicago Bears med viss möda lyckas besegra Philadelphia Eagles.

Vi avslutar kvällen med glass med smak av Reese's peanut butter cups och tar en skvätt Bourbon till. När klockan närmar sig 23 slår jetlagen till och det närmar sig läggdags, men först hinner vi torka bort smulorna från diskbänken med hjälp av det överdimensionerade hushållspappret och en skvätt diskmedel med triklosan.

Sedan somnar vi gott och drömmer om amerikansk kultur.

BILDEXTRA: En dag i kulturens värld

Trots Aftonbladets chockerande nyhet i morse om ett terrordrama i Cologne gick större delen av dagen här i Gothenburg i kulturens tecken. Eller åtminstone i Bokmässans.

Som vanligt hann jag knappt göra entré i mässhallen förrän jag blev hårt uppvaktad av etermedia. Den här gången var det SVT:s finskspråkiga redaktion som sa något diffust om att de ville göra något om ”den svenske mannen” kontra den finske och då går ju frågan naturligtvis först till mig. Ah, här skulle mina fördomar om finnar äntligen få stort utrymme!

Resultatet? Total tystnad. De ställde inga frågor utan filmade mig bara. Det är antagligen så man gör tv i Finland. Klippet finns att se på SVT Play.

I övrigt noterades ett drama i hall V:


...som kanske har sin lösning i hall A:

Den förlösande faktorn

Jag sover på dagarna och sätter barn till världen på nätterna.

För en gammal nattuggla som jag är det toppen att vara placerad på förlossningen nattetid.

Det är dessutom stärkande att se fullt friska och glada människor på ett sjukhus efter att ha ägnat större delen av de senaste fem åren åt allt som kan gå fel i kroppen. Ett par nätter till så har jag positiv målskillnad, precis som Stieg Larssons romanhjälte Dr Jonasson.

Trots allt känns det lite underligt att vara student igen efter att ha jobbat som doktor. Liksom under tidigare kurser måste vi få signaturer i ett litet häfte efter varje placering, så att ingen ska fuska sig igenom utbildningen. Jag har liksom många av mina kursare under sommaren utfärdat intyg som gör att folk får pengar utan att arbeta, skrivit ut en hel del narkotika och vårdat folk mot deras vilja. Det betyder dock inte att jag är betrodd att ta ansvar för min egen utbildning – tänk om jag fuskar och hoppar över en förmiddag hos uroterapeuten eller står över ett par kejsarsnitt? Förtroende är bra, kontroll är bättre.

***

Läser i Expressen att Emma Pernald, prins Carl Philips flickvän, har en stor passion för apor. ”De är precis som vi människor”, säger hon. Ibland är det lite för enkelt för komiker att hitta nya uppslag.

***

Jag vet att jag inte borde skriva detta – men när jag såg rubriken ”Abnorm bjudning” i schemat tänkte jag först ett något gigantisk kalas.

***

Snart dags att resa till Chicago. Tips? Skriv en rad.

Världens mest fantasilöse fotograf

Inte kan väl det vara jag? Det syns ju en mur på bilden i mitten och augustibilden har ju ett helt annat ljus!

Mitt liv i treställiga akronymer

Sommarens arbete med LPT, ECT och några enstaka CRP är över.

Nu väntar SAS via ARN till EWR för några dagar i NYC.

PUH.

BILDEXTRA: Tre skäl till varför jag uppdaterar så sällan

Jag är en landsförrädare

Här kommer ett pinsamt erkännande:

Jag hoppas att Sverige förlorar den avgörande EM-matchen mot Ryssland. Eller rättare sagt: Jag blir inte ledsen om Sverige inte tar sig vidare.

Skälet till detta plötsliga svek mot mitt hemland beror inte på starka sympatier för Ryssland. Utan på min egen klantighet.

När jag någon gång i våras blev ombedd att ange vilka tider jag kan tänka mig att arbeta som kvällsjour och helgjour på sjukhuset konsulterade jag fotbolls-almanackan. Inga jourpass skulle få kollidera med Sveriges EM-matcher eller Blåvitts hemmamatcher!

Att jag i stället fick ett pass som kvällsjour på midsommardagen gjorde mig inget - då skulle ju Sverige ändå inte spela gruppspelsmatch. Eventuella kvarts- och semifinaler orkade jag inte sätta mig in i. Sannolikheten att Sverige skulle spela avgörande match på samma dag som jag skulle arbeta en av mina få kvällsjourer bedömde jag som minimal.

Alla som läst ända hit förstår att min bedömning var helt åt skogen. Om Sverige tar poäng mot Ryssland väntar kvartsfinal på midsommardagens kväll - samma tid som jag har äran att vara jourhavande doktor på akuten.

Ett tag övervägde jag att byta mitt jourpass med någon av mina många grekiska kolleger. De har ju varken avgörande EM-matcher eller sviter av svenskt midsommarfirande att ta hänsyn till när de planerar sin lördag.

Men likt Karl-Bertil Jonsson väljer jag i stället plikten framför allt och arbetar som planerat. Om Sverige spelar kvartsfinal och förlorar kan jag trösta mig med att jag slipper se eländet, blir det mot förmodan semifinal är jag ledig och får njuta(?) av den i stället.

Allra bäst är förstås om det inte blir någon kvartsfinal alls för Sverige. Då kan jag lägga all energi på att kritisera det svenska laget i stället för min egen planering.

Därför: Heja Ryssland!

Fack och adjö!

Det var inte utan visst vemod jag i eftermiddags klippte itu mitt presskort och anmälde mitt utträde ur Journalistförbundet.

Efter nästan tolv år och en mindre förmögenhet i medlemsavgifter är det dags att säga adjö.

Jag minns hur jag kastade mig på cykeln och trampade mot postkontoret på Gärdet i Stockholm när jag fick avin för mitt första presskort en varm augustidag 1996. Redan i foajén slet jag upp det rekommenderade kuvertet och fingrade på plastkortet som bekräftade min nya yrkesidentitet. Med ett presskort i plånboken skulle inga dörrar vara stängda i jakten på en bra story!

Sanningen är att ett presskort inte alls är särskilt användbart, förutom för dem som betraktar det som en stående fribiljett till Skansen (”research”). De enda gånger jag har haft nytta av det har varit när jag haft ärenden till riksdagen eller Rosenbad. Annars är det som vilket id-kort som helst, vilket visserligen har varit praktiskt för mig eftersom jag väntade lite för länge med att ta körkort.

Trots medlemskortets begränsningar har jag alltid varit med i facket, mer av trygghetsskäl än av ideologiska skäl. Om något strular är det skönt att kunna få hjälp. Nu behövde jag lyckligtvis aldrig dra nytta av de förmånerna, men fick i stället bra återbäring i form av en språkkurs i Provence för några år sedan. Tillsammans med en samling medelålders landsortsredaktörer med en osund relation till rödvin fick jag böja franska verb i två veckor tack vare mitt fackförbund.

Frågan är hur jag kommer att klara mig utan medlemstidningen Journalisten. Fast med tanke på att det enda läsvärda i den numera finns gratis på webben så gör det inte så mycket att jag missar den.

Mitt livs första diagnos

Längd och vikt på nyfödda barn brukar folk fråga om och de flesta har säkert hört sina egna värden vid något tillfälle.

Men hur är det med huvudomfång, exakt tidpunkt för födsel och Apgar-poäng?

Som så ofta annars så har socialstyrelsen svaret. De har hand om en rad olika medicinska register som används för forskning och statistik. Och i medicinska födelseregistret finns de efterfrågade måtten, inklusive en del andra siffror. Alla som någon gång har vårdats på sjukhus finns dessutom med i patientregistret med information om diagnos och behandling

Informationen är kort och kodad enligt speciella mallar. Diagnoser och åtgärder uppges enligt ett särskilt system. Det handlar alltså inte om journaler, som innehåller betydligt mer information, utan om koncentrerad fakta.

Alla har rätt att få tillgång till information om sig själva ur socialstyrelsens register kostnadsfritt, så länge man bara frågar en gång om året. Eftersom allt material skickas med rekommenderat brev skulle myndighetens budget spricka om alla svenskar begärde ut information, så för statsfinansernas skull får vi hoppas att folk inte är för nyfikna.

Utan den minsta omsorg för socialstyrelsens ekonomi beställde jag nyligen information om mig själv. Det blev inte mindre än tre rekommenderade brev och ändå har jag förmånen att vara frisk.

Fast att överhuvudtaget vara född är ju också en diagnos.

I mina papper läser jag till min glädje att den första diagnosen jag fick var ”Friskt, nyfött barn”, som med dåtidens klassifikation kodades till Y89,09. I dag betyder den koden något helt annat, så ta inte gamla koder på för stort allvar.

Socialstyrelsen har mer information om sina register och hur man beställer utdrag på sin sajt.

Det sa bara klick

Så här ser besökskurvan ut för denna blogg efter att mitt förra inlägg blivit länkat från Buzz.

De två senaste dagarna har jag därmed haft fler läsare än jag haft sammanlagt sedan bloggen startade. Fram till 10.46 i går då den blå linjen ovan plötsligt stack iväg, alltså.

Frågan är vad jag nu ska ha för mål i livet. Jag har varit med både på Lasse Anrells floskeltopp och på Buzz - vad finns mer att kämpa för?

Konsten att vårda sitt varumärke

Artisten Jan Rippe i GT, 080419:

Jag har tackat nej till all reklam i 22 år trots bra erbjudanden. Men OK, jag kan ändra mej! Om det är en bra ”grej” som jag känner för och ersättningen är riktigt bra, så... Kom med förslag, bara!

Jan Rippe i annons i gratistidningen Inrikes, aprilnumret:



(Tack till SAS som gjort detta inlägg möjligt. Utan era förseningar hade jag inte haft möjlighet att tillbringa årets varmaste fredagskväll på Arlanda i sällskap med undermåliga gratistidningar innehållande pärlor som denna.)

Ögontjänare i salmiakchokladens land

Den blonde, överviktige mannen bakom ratten visade inget som helst intresse av mänsklig kommunikation, förutom när han knappade lite förstrött på sin Nokia-telefon efter att ha fått ett SMS.

Jetlaggad av tidsomställningen valde jag, i stället för småprat, att läsa i tabloiden jag diskret tagit ur stolsfickan framför mannen på plats 4B.

När jag kom till sidan åtta och rubriken BORT MED SOPORNA! ovanför en bild på ett deppigt Tre Kronor tappade taxichauffören allt intresse för bilkörning. Han släppte blicken från väg 45 och ägnade farligt mycket uppmärksamhet åt att försöka läsa artikeln om det svenska hockeyfiaskot. Trots att han med ett enstavigt läte vid resans början förklarat att han inte förstår svenska. Och fortfarande utan att säga ett ord till mig.

Det fattades bara att Muminfamiljen stoppat taxin och under knivhot tvingat till sig en körning till närmaste sauna, så hade alla stereotyper om Finland blivit bekräftade redan innan vi nått Helsingfors.

Jag är trots allt väldigt förtjust i Finland. Hur skulle jag inte kunna tycka om ett land där det är helt okej att sitta tyst för sig själv och dricka enorma mängder kaffe?

I morgon ska jag till Mejlans. Det har inget med e-post att göra, utan råkar vara platsen för ett väldigt stort sjukhus. Allt i jakt på kunskap om en sällsynt finsk ögonsjukdom.

Pingviner i stället för Paris Hilton

Veckans loppisfynd: Veckorevyn från 1950.

Den minimala omslagsrubriken längst ned puffar för ett bildreportage om pingviner.

Tänk så mycket lättare det var att göra tidning för 58 år sedan.

Vem ska nu betala min dödsannons?

Häromveckan var det exakt tio år sedan jag började på Expressen.

Då hade tidningen nyligen förlorat titeln ”Skandinaviens största dagstidning”, även om formuleringen fortfarande användes på brevpapper för kommunikation på engelska.

Tidningen fortsatte dock att existera som om den fortfarande var störst. Vi hade ett eget café där man kunde få färska mackor från klockan 05 på morgonen, det fanns en pappersupplaga som trycktes på förmiddagen och tidningens egna budbilar (med radiokommunikation!) åkte runt i landet och gjorde ärenden åt redaktionen.

Jag minns när jag blev utsänd för att bevaka en stor radhusbrand på Ekerö och det självklara transportalternativet var helikopter. Kolleger från andra tidningar tittade luttrat när den luftburna taxin gick ner på en äng i närheten av branden och en ung reporter livrädd för de alltjämt roterade rotorbladen hukande hoppande ut ur helikoptern, som sedan lyfte och begav sig därifrån. En entré värdig en reporter från Skandinaviens största dagstidning.

Till de mer ovanliga förmånerna hörde gratis familjeannonser i Dagens Nyheter. Om man gifte sig, fick barn eller dog under anställningen bjussade företaget på en annons i den Bonnierägda morgontidningen. Eftersom folk på den tiden tenderade att stanna länge i företaget och dessutom inte levde helt enligt socialstyrelsens rekommendationer så var den gratis dödsannonsen tragiskt nog en väl utnyttjad förmån.

Under mina tio år som anställd på Expressen har jag fått mycket tillbaka av tidningen - men dödsannonsen kommer jag lyckligtvis aldrig att ha nytta av.

I veckan sade jag nämligen upp mig, efter att ha varit tjänstledig i snart fem år. Orsaken är att jag just skrivit kontrakt för min första anställning som läkare.

Jag har fått uppleva några spännande år i en fantastisk bransch, som under tiden ändrat sig på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Det finns säkert mycket som var bättre förr, men det bryr jag mig inte om.

Bland de första sakerna jag bestämde mig för när jag tog tjänstledigt var nämligen att jag aldrig skulle känna bitterhet mot min gamla arbetsgivare, om jag en dag bestämmer mig från att lämna tidningen. Tidigare medarbetare som ägnar stor energi om att tala illa om sin förra arbetsplats har jag träffat alldeles för många av. Inte bara sådana som arbetat på Expressen, bör tilläggas.

Slutligen några ord om något man helst inte pratar om såvida man inte jobbar inom vården, nämligen lön:

På mitt första läkarjobb tjänar jag en femhundring mer i månaden än när jag började på Expressen, tio år och 300 högskolepoäng tidigare. För övrigt betydligt under den summa som de strejkande sjuksköterskorna (med all rätt) kräver i ingångslön.

Mitt lönelyft under de senaste tio åren räcker därmed till en 14 millimeter hög dödsannons i DN (dock ej söndagar).

Ica märker kött - jag märker ord

Att sälja gammal köttfärs som ny känns väldigt 2007.

Därför väljer Ica nu att göra färs av språket i stället.

Smakar entrecoté gott till chevré, tro?

Inga gyllene tider i Halmstad

...men kaffet var åtminstone gott.

Som vanligt på Örjans vall.

Flyget som är billigare än gratis

Gratis flygbiljetter som reklamtrick har vi ju hört talas om.

Men att i praktiken få betalt för en flygresa är något helt annat.

Jag har just bokat en resa till Chicago i höst och återigen blivit påmind om galenskapen i flygbranschen.

Under ett skov av klimatångest utforskade jag möjligheten att ta tåget till Köpenhamns flygplats i stället för att flyga den otroligt fåniga sträckan Göteborg-Köpenhamn. Att dessutom kunna byta fem timmars väntan på en trist flygplats mot en tågtur genom Skåne i höstfärger gjorde inte alternativet sämre.

Som så ofta annars fick visheten ge vika för snålheten. Fast i just det här fallet skyller jag på flygbolagens underliga priskalkyler.

Att flyga Göteborg-Köpenhamn-Chicago t/r med SAS alla sträckor visade sig vara 726 kronor billigare än att resa direkt Köpenhamn-Chicago t/r med samma flighter. Trots att det innebär fyra extra starter och landningar samt några hundralappar till i flygskatt.

Med sådan prissättning spelar det ingen roll hur mycket subventioner och skatteunderstöd järnvägen får. Det är svårt att konkurrera med resor som är billigare än gratis.

Till SAS försvar ska sägas att de underliga priserna beror på att jag var osolidarisk nog att boka via en amerikansk resebyrå och inte via flygbolaget. Jänkarna var 2432 kronor billigare för exakt samma biljett. Samma tider, samma villkor, samma snåla bonussystem.

Av en händelse presenterade SAS i dag planer på ett nytt sparpaket. ”SAS måste tjäna mer - snabbt”, skriver Dagens Industri.

Bara jag som ser en fantastisk affärsmöjlighet här ovan?

Telefonnumret avslöjar hur frisk du är

035-140530 låter som ett telefonnummer till någon i Halmstad.

Men nummerserien är i själva verket resultatet av mycket klurande av de skarpaste hjärnorna i ESC, som i detta sammanhang står för European Society of Cardiology och är helt orelaterat till schlager.

Siffrorna ska användas för att förbättra hälsan hos befolkningen i Europa. De anger målvärden för de riskfaktorer som är möjliga att påverka för att förebygga hjärtsjukdom.

0 - betyder ingen användning av tobak
3 - kilometers promenad dagligen eller minst 30 minuter måttligt ansträngade fysisk aktivitet
5 - portioner frukt och grönsaker per dag

140 - maxvärde för det systoliska blodtrycket (”övertrycket”)
5 - maxvärde för totalkolesterol i blod, mätt i millimol/liter
3 - maxvärde för LDL-kolesterol (det ”onda” kolesterolet) i mmol/liter
0 - undvika övervikt och diabetes

Tanken med nummerserien är att den ska vara ett pedagogiskt verktyg för läkare och patienter. Den tar även större hänsyn till livsstilsfaktorer än till exempel Score-systemet som används i dag för att bedöma risken för koronar hjärtsjukdom.

En snabb jämförelse med mitt eget telefonnummer visar att jag, liksom övriga göteborgare, är rökfri och hyggligt duktig på att motionera. Däremot är det sämre ställt med grönsakerna och mitt blodtryck är direkt oförenligt med mänskligt liv.

Och numret i Halmstad? Det saknar abonnent.

1-1 i premiären

Veckans nyckelord är premiär.

Allsvensk premiär i går och premiär för havsöringfisket i dag.

Båda premiärmatcherna slutade 1-1. Blåvitt kryssade mot MFF och kampen mot havsöringarna slutade med samma resultat.

Besten ovan slutade sina dagar i Abu-röken men en nära släkting (som, liksom alla tappade fiskar, var enorm!) lyckades fly i sista stund.

En godkänd start på säsongen som ger mersmak inför kommande omgångar.

Det återstår ju en del fajter mot makrillarna, till exempel.

Korneal lattice-dystrofi typ II (Meretojas syndrom) - en översikt

Jag vet, rubriken på detta inlägg lockar inte direkt till läsning.

Vilket är synd, eftersom jag ska ägna de kommande månaderna åt att skriva ett arbete med just denna titel.

Ett tag övervägde jag att låta min tabloida tvillingsjäl namnge arbetet. Det hade onekligen piggat upp de medicinska arkiven med en titel typ ”Ulla, 68, mystiskt sjuk” eller ”Jag blev blind på vänster öga på grund av inlagring av amyloida proteiner i hornhinnan”.

***
Veckans överlägset bästa beslut var att inte vara hemma i fredags kväll. När jag kom hem i natten noterade jag 20 missade samtal från telefonörer som ville rösta på finalen i Let's Dance men i stället hamnade hos mig. Vi hörs nästa säsong! Eller inte.

***
Mer på temat folk-som-hittar-mig-men-hamnat-fel: Jag fick just en inbjudan till den intressanta konferensen ”Avfall 2008”, 1-2 april i Linköping. Förhoppningsvis beror inbjudan mer på att kollegerna på avloppstidskriften Cirkulation har en snarlik adress än på innehållet i denna blogg.

***
Till sist lite fotboll: Kalmar FF:s bloggande mittfältare Henrik Rydström säger i Expressens bilaga inför Allsvenskan att han ”är som en gläfsande tax”. Tips till motståndarna: satsa på höjdbollar, undvik varje försök till tunnel.

Tenta är bättre än sommarlov

Jag har hört många olika anledningar till varför folk väljer att studera till läkare.

En av de mer udda är att läkarprogrammet är den utbildning som har flest sommarlov. Och sommarlov är ju toppen, så varför inte.

Men jag vill passa på att göra reklam för en helt annan anledning att studera till läkare: Det stora antalet tentor.

Under elva terminer hinner man med att tentera allt från molekylär cellbiologi till benbrott och körkortslagstiftning.

De flesta som har studerat på högre nivå känner nog igen den härliga känsla som infinner sig efter en genomförd tenta. Jag brukar vara bland de första att lämna in tentan för att därefter cykla hemåt i hög fart, stanna för att köpa en tidning, sätta på en skiva med Håkan Hellström (jag lyssnar aldrig på honom annars) och därefter dammsuga hela lägenheten. Och sedan känna mig lite skyldig eftersom jag inte har något att plugga de kommande dagarna.

Eftersom jag i dag avslutade kursen i psykiatri inser jag att ovanstående beteende tyder på hypomani och det är ju inte riktigt sunt.

Därför valde jag att efter dagens tentamen promenera hemåt i maklig takt, äta lite rökt lax med hovmästarsås, dricka en liten burk Löwenbräu importerad från Grekland (klockan var inte ens 12 - hoppas att socialstyrelsen inte läser detta!) och därefter somna på soffan.

Om man läser tillräckligt mycket i psykiatriboken hittar man ett par diagnoser som passar in även på ovanstående beteende - men det struntar jag i för tillfället.

Det är ju snart sommarlov.

16 kilo presshistoria i en banankartong

Den omtalade leveransen från min kontakt i södra Sverige har nu anlänt.

Diskret förpackade i en sydamerikansk banankartong väntar 70 exemplar av tidningen Z från 1987-1994. Alla är i nyskick och kompletta med bilagor.

Jag har hunnit bläddra igenom en del av dem och det är en riktig kulturskatt. Det är bilder från Peter Kadhammars privata semester i Sovjet, Artur Ringarts blöta midsommarfirande med Ulf Elfving och hur mycket snask som helst om Carl Lidbom. Allt blandat med annonser för mobiltelefoner stora som tegelstenar och lyxbilen Volvo 740.

Om jag har några olästa exemplar kvar när helgen är över så är det ett mirakel.

Jag är tillbaka i mitt beroende

När magasinet Filter hade sitt premiärkalas i Göteborg(!) i går greppade jag ett nytryckt exemplar, bläddrade med sidorna under näsan och tog ett djupt andetag för att känna den underbara doften av trycksvärta.

Det var då jag insåg att jag är tillbaka i mitt beroende.

I samband med att jag tog paus från tidningsvärlden för att studera medicin genomförde jag en drastisk förändring i mitt liv. Jag sade upp de flesta av mina prenumerationer och behöll bara en handfull av de mest nödvändiga. Det funkar liksom inte att prenumerera på ett 30-tal tidningar när man lever på drygt 7000 kronor i månaden och dessutom förväntas läsa helt annan litteratur på fritiden.

Allt har gått överraskande bra, jag har kunnat passera förbi tidningskiosker och slänga lockande erbjudanden om förnyelse av prenumerationer utan att känna abstinens.

Men sedan några månader tillbaka har jag börjat att tappa kontrollen.

Likt en alkoholist som säger ”ett glas till kan ju inte vara så farligt” har jag tecknat flera nya prenumerationer och högen av tidningar som väntar på att bli lästa växer. Faktum är att jag nu uppfyller kriterierna för beroende enligt DSM-IV, om man väljer att kalla tidningar för en drog.

Enligt en snabb genomräkning prenumererar jag nu på 18 olika tidningar. Men precis som när man frågar andra missbrukare om drogvanor är det nog klokast att öka på siffran något för att komma närmare sanningen.

I morgon ska jag hämta en efterlängtad sändning med 16 kilo tidningar från en leverantör i södra Sverige. Det sägs att han har bra grejor, jag återkommer med rapport.

Samtidigt... klockan 10.18 i München

På väg söderut i Europa. Och som av en händelse är det mellanlandning i München - en av mina favoritstäder.

Det ska nog gå bra, det här.

(Skickat via mobil)

Tillägg: Ja, jag vet hur man roterar bilder i mobiltelefonen. Jag hoppas att jag får möjlighet att ta en rättvänd bild på samma motiv inom kort.

Världens mest nedlagda bok?

Häromdagen fick jag boken ”Från stormakt till Big Mac”, skriven av Kjell Albin Abrahamson, alldeles gratis.

Boken är utgallrad från biblioteket på det nedlagda mentalsjukhuset Lillhagens sjukhus.

För övrigt är även alla andra sjukhusbibliotek i Göteborg nedlagda, i den bemärkelsen att de inte längre lånar ut böcker till inneliggande patienter.

Boken? Den handlar om Sovjetunionen. De har också lagt ner.

Sveriges sämsta lokaltidning - igen

Sedan många år prenumerar jag på Kungsbacka Tidning.

Inte för att få senaste nytt från min hembygd - utan för att få läsa Sveriges sämsta lokaltidning.

I somras blev tidningen riksbekant när de i en nyhetstext kallade en mörkhyad rånare för ”svarting” inte mindre än fem gånger. Då talades det om rasism och ”oacceptabel människosyn” i den bidragsberoende tidningen.

Tidningens senaste tabbe tystar för tillfället alla anklagelser om rasism.

Däremot kanske de insändarskribenter som tyckte att formuleringarna om kioskrånaren var mitt i prick hör av sig och klagar den här gången.

Kungsbacka Tidning lyckas nämligen berätta om operasångaren Tito Beltrans karriär över ett uppslag på nio spalter utan att nämna att han nyligen dömts till två års fängelse för våldtäkt.

Under den inte så finstämda rubriken ”Tito... den lille buspojken” kan vi läsa om sångarens upptåg på scen och tidigare rättsprocesser. Vid en bild som visar några av kvällstidningarnas rubriker om operasångaren står det att ”Rättegången i Ystad blev en följetong i kvällstidningarna”. Men inte en rad om straffet ellet brottet.

”Den lille buspojken” har överklagat domen och det är möjligt att hovrätten har en annan uppfattning i det kontroversiella målet.

Kungsbacka Tidning avslutar därför sin artikel med en cliffhanger:

Och ett är säkert; sista ordet är långt ifrån sagt eller skrivet om Tito Beltrán. Den lille buspojken från Punta Arenas i Chile.
Men kanske har han busat en gång för mycket.
Eller...?

En tröja som skär sig

Jag debuterar som modebloggare genom att visa vilken tröja jag hade på mig i dag.

Tröjan är ur kollektionen Limited edition, som är framtagen för Göteborgs blodgivare. Varje år kommer fyra nya motiv och de utgör en växande del av min garderob.

Dagens motiv heter ”Shirt happens” och visar föremål i vår vardagsmiljö som kan orsaka blodiga skador. Kniv, yxa, trasigt vinglas, sax...

Ett utmärkt val av tröja - såvida man inte som jag råkar tjänstgöra på en sluten psykiatrisk vårdavdelning.

Så snart jag upptäckte min tröjfadäs antog jag slaktarlooken genom att knäppa min vita rock ända upp till halsen för att dölja motivet.

Som om det skulle se mer pålitligt ut.

Min dag som Cecilia Hagen

I kväll tävlar Cecilia Hagen i finalen i ”På Spåret”.

Eftersom det är betydligt fler som ser programmet än som läser tidningen hon arbetar för är det läge att påminna läsekretsen om vad hennes egentliga sysselsättning är.

Cecilia Hagen har arbetat som reporter och krönikör på Expressen sedan 1973. Hon är en av tidningens största profiler och en av få skrivande journalister som har eget rum, åtminstone senast jag kollade.

Därför är det med oerhörd stolthet jag för första gången offentliggör att jag har varit Cecilia Hagen – om än bara för en dag.

Det var i början av seklet och Finland hade just fått sin första kvinnliga president, Tarja Halonen.

Inför hennes första officiella besök i Sverige fick en handfull svenska reportrar audiens i residenset Talludden i Helsingfors för att bekanta sig med grannlandets nya president. Avslappnat, okontroversiellt och möjlighet att teckna ett porträtt av en intressant person.

Ett typiskt Cecilia Hagen-uppdrag, alltså.

Men i sista stund fick stjärnkrönikören förhinder, av något skäl jag inte längre kommer ihåg, och behövde en ersättare med kort varsel.

Uppdraget gick till en 22-årig nykomling på utlandsredaktionen, som dessutom råkade vara ledig enligt schema den aktuella dagen och tillgänglig för uppdrag. Så jag fick snabbt läsa in mig på allt som fanns skrivet på svenska om den ogifta socialistiska statschefen och hennes sköldpaddor, som jag återkommer till.

Jag minns att jag erbjöd mig att resa billigt på ungdomsbiljett – men det blev affärsklass. Jag var ju trots allt Cecilia Hagen!

Planen var att åka till Helsingfors på morgonkvisten, ta hjälp av en inhyrd lokal fotograf för en intervjubild på mig och presidenten och sedan återvända hem samma dag med ett fantastiskt personporträtt i den bärbara Macen. Mycket enkelt.

När jag anlände till det överdesignade residenset i utkanten av Helsingfors kom resans första motgång. Den lejda fotografen var visserligen på plats iklädd en gigantisk vinterjacka, men talade varken svenska eller engelska. Med hjälp av teckenspråk och tolkande kolleger lyckades vi etablera kontakt och komma fram till en bildidé.

När presidenten så småningom kom in i rummet, flankerad av sin pressekreterare som inte var helt olik Lilla My, började kamerorna smattra (det var på den tiden det fortfarande fanns analoga kameror).

Den handfull fotografer som var där verkade nöjda med sina bilder, förutom min inhyrde fotograf. Hon förklarade, återigen via tolk, att hennes kamera plötsligt hade fått något mystiskt fel och inte fungerade.

Så där satt jag i presidentens residens och smuttade på någon äckligt söt hjortrondekokt, tillsammans med fotograf jag inte kunde prata med och en kamera som inte kunde ta några bilder.

Perkele, som de säger i Finland.

Vi slog oss ner i en sittgrupp i ljust trä och intervjun började. Jag var ende tabloidreportern på plats och hade en lite annan agenda än de övriga reportrarna på plats. De verkade vara mer intresserade av att skildra den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen än att porträttera Finlands nya president.

När den officiella gruppintervjun var över hade jag bandspelaren full av citat som bedyrade hur viktig relationen med Sverige är för Finland men inga som gav en bild av människan Tarja Halonen. Eller hennes sköldpaddor, för den delen.

Därför förhörde jag mig med Lilla My om möjligheterna att få några minuter på tu man hand med Fru republikens president. Jag blev vänligt upplyst om att det skulle bli väldigt svårt och att så brukade det minsann inte gå till.

Så jag tog till en av de mest underskattade journalistiska arbetsmetoderna: jag slog mig ner på en stol och väntade. Efter sisådär en kvart kom president Halonen ut ensam från ett närliggande rum, satte sig mittemot mig och gav mig en blick som jag väljer att kalla moderlig.

Sedan pratade vi om katter, drottning Silvia, hockey-VM och presidentens rödörade vattensköldpaddor innan det var dags för statschefen att ge sig av.

Jag tackade för mig och min dag som Cecilia Hagen var slut.

I dag är jag inte styvnackad

Vaknar med feberfrossa klockan fem på morgonen och det första jag gör som om det vore det mest självklara i världen är att böja huvudet framåt för att kolla att jag inte är nackstyv. Sedan vinglar jag upp i feberruset, tar två alvedon och kommer på mig själv med att kolla lite snabbt på magen och armarna för att se att jag inte har några petechier.

Jisses, jag är sjuk.

Ångest är min schemadel

En del människor känner ångest inför att gå till skola eller arbete.

Det gör inte jag.

Men i dag är det en schemalagd ångestdag, så det är uppenbarligen dags att tänka om.

Ingvar Oldsbergs bästa kärlekstips

Göteborgs-Posten firar Alla hjärtans dag genom att visa sin kärlek till kvällspressen.

De tar ett klassiskt tabloidgrepp och gör en enkät med 32 kända och okända göteborgare som får svara på frågan ”Vilket är ditt kärlekstips?”. Eftersom GP är en morgontidning slipper de tillfrågade uppge ålder och hemort i enkäten men de är desto mer generösa med visdom om kärlek.

Vi får veta att det är bra att kommunicera, kramas, lyssna och att komma med överraskningar. Jaha, det var ju fint.

Den ende som tillför ny kunskap i ämnet är Ingvar Oldsberg, som svarar så här på enkätfrågan:

Ingvar Oldsberg borde ju veta, han har varit gift två gånger och är dessutom vigselförrättare.

Dagens pressetiska krumelur: Aftonbladet berättar i dag att AIK-spelaren Dulee Johnson är misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. De publicerar hans namn och har en färsk bild där fotbollsspelaren kliver ur en taxi vid AIK:s träningsanläggning inför ett möte med ledningen.

Taxins registreringsnummer är pixlat på bilden och det kan man möjligtvis försvara - men lustigt nog är även taxibolagets logotyp anonymiserad. Namn och bild på fotbollsspelaren är ok, fast taxibolaget ska tydligen skyddas.

Det krävs ingen större kunskap om Stockholms taxivärld för att identifiera taxin som en bil från Taxi Kurir. Även Ericsson, Flygbussarna och Saab har sina logotyper synliga på bilden men de är (självklart) inte pixlade.

Jag har svårt att komma på något som helst skäl till varför man väljer att maskera namnet på ett taxibolag på en nyhetsbild. Får nog ringa Ingvar Oldsberg och fråga.

Alla onda bor tydligen i Stockholm

Med tanke på att jag tycker att Fleknes och ”Mike Bassett: England Manager” är exempel på stor underhållning så är min trovärdighet som filmtipsare låg.

Trots det kan jag inte låta bli att kommentera att jag har lyckats se två - TVÅ! - svenska filmer de senste två dagarna.

Första filmen, ”Ping-pongkingen”, får fyra av fem taxvalpar i betyg av mig. Övriga bedömare ger den så goda recensioner att citaten på filmaffischerna för ovanlighetens skull omfattar hela meningar och inte bara lösryckta ord tagna ur sitt sammanhang. Rekommenderas, om inte annat för att filmen ger möjlighet att se snö så här i sportlovstider.

”Den enskilde medborgaren” av Claes Eriksson håller inte samma klass. I min ungdom var jag stor beundrare av Galenskaparna/After Shave men på senare år har intresset svalnat. Kanske beror det på att jag lärde känna dem som humorgrupp med inslag av samhällskritik medan de numera allt mer framstår som samhällskritiker med inslag av humor. Åtminstone när storebror Claes Eriksson får bestämma, de övriga i gruppen verkar mest intresserade av att göra kommersiell krogshow med avdragsgill moms.

Filmen utspelar sig i en icke namngiven stad men som vanligt är det mesta filmat på västkusten. Det lyckliga paret pussas i Göteborg och en originell biljakt med golfbil är filmad i Ljungskile. Däremot tyckte Eriksson att man behövde resa till Stockholm för att filma ett antal exteriörscener med filmens skurk, den känslokalle direktören Stig Roxby (Örjan Ramberg). Onda kapitalister passar tydligen inte in i Göteborgs stadsbild - är man elak hör man hemma i Stockholm!

En rolig detalj är att den lokal i södra Guldheden som är bank i filmen användes för samma ändamål i succéserien ”En himla många program” för snart 19 år sedan. Då var lokalen bank även i verkligheten, i dag är den kontor för ett fastighetsbolag. I både filmen och tv-serien blir banken utsatt för ett rånförsök som stoppas av en karaktär spelad av Anders Eriksson. Om detta är en passning till minnesgoda tittare eller uttryck för bekvämlighet i jakten på inspelningsplatser låter jag vara osagt. Betyg: två taxvalpar.

(De som noterar tidpunkten för detta inlägg inser att jag förbereder mig väl inför morgondagens föreläsningar om sömnstörningar. Hyggligt att lägga dem på eftermiddagen!)

Jag blir läkare med grillmetoden

I samma stund som uppropet på termin ett är avklarat förväntas varje blivande läkare kunna ge omedelbart svar på två frågor:

1) Vad kan detta vara för något?
Här demonstrerar frågeställaren ofta ett hudutslag, en liten knuta eller beskriver ett diffust symtom. Det dröjer inte lång tid förrän den blivande läkaren har koll på samtliga vänners och släktingars medicinska problem.

2) Vilken specialitet ska du satsa på?
Här kommer ofta tillägget ”eller ska du bli allmänläkare?”, med ett tonfall som antyder att allmänläkare är något man blir om man inte lyckas med något annat. I själva verket är även allmänmedicin en specialitet, vilket kommer som en nyhet för en del.

Svaren på den första frågan blir allt bättre ju längre utbildningen fortskrider, det är ju liksom själva tanken med att studera till läkare. Efter snart tio terminer kan jag ge ett hyggligt skolboksmässigt underbyggt svar på de flesta frågor, så länge det inte är små barn eller gravida kvinnor som undrar. De får vänta till termin elva.

Däremot blir den andra frågan svårare att besvara med tidens gång. Allt, eller åtminstone det mesta, är ju faktiskt kul att pyssla med så länge man inte behöver göra det varje dag.

Listan över tänkbara framtida specialiteter är som en Tracks-lista där olika ämnen byter plats vecka efter vecka samtidigt som nya tillkommer. Det händer att gamla bortglömda favoriter kommer tillbaka (infektion) medan nya ämnen ibland saknar alla möjligheter att ta sig in på listan (öron-näsa-hals).

Förutom själva ämnet i sig är arbetstider, möjlighet att arbeta privat, variation bland patienterna och lön faktorer som brukar påverka valet av specialitet.

Ett alternativt sätt som jag använder för att se vilken av alla 56 inriktningar (lista finns i PDF här) som passar mig bäst är grillmetoden.

Jag utvecklade metoden förra året under ett mottagningspass under kursen i urologi. Läkaren som var min handledare hade ägnat mycket tid och kraft åt att hitta en ny grill till familjens villa. Mellan patientundersökningarna visade han mig bilder på sin beställda grill, berättade om dess fantastiska fördelar och hann dessutom med ett samtal till transportfirman för att kolla om leveransen var på gång.

Med metoder som är allt annat än vetenskapliga slog jag därefter fast att urologer tycker om att grilla, eller åtminstone gillar att äga dyra och exklusiva grillar.

Genom småprat och medlyssning i fikarum går det att med grillmetoden få en ganska god bild av vad läkare inom respektive specialitet har för intressen och personlighet.

Ortopeder talar om skidåkning, invärtesmedicinare diskuterar mat och goda viner, allmänläkare pratar om sin familj och radiologer talar inte alls.

Psykiatriker tycks däremot ha ett stort intresse för film och litteratur. Trots att kursen bara har pågått i en vecka har vi bombarderats med referenser till böcker och film (Amarcord!). En föreläsare hade till och med ett speciellt kompendium med en utförlig förteckning över filmer som skildrar den sjukdom som är hennes område.

Till den grillintresserade urologens försvar ska sägas att det inte finns så värst många filmer som har prostatacancer och vattenkastningsbesvär i manus, så hans eventuella kulturella intressen är kanske svåra att odla på arbetet.

För egen del har grillmetoden ännu inte gjort mig så mycket klokare eftersom jag har drag av de flesta personligheter och intressen jag har mött. Jag gillar såväl skidåkning som fina grillar och sitter gärna tyst och tittar på film.

I mitt val av specialitet är jag alltså fortfarande fast på fråga ett: Vad kan detta vara för något?

Så går du upp 2,6 kilo - på bara tre dagar

Jag har varit på ledarskapskurs.

Ur menyn:

Flingor med fil
Kanelbulle
Relationer och kommunikationer
Chokladmuffin
Teamet-arbetslaget
Fiskpudding
Semla
Mer om teamet
Fläskpannkaka
Värderingsövning
Ostbricka
Chokladbiskvi

Efter tre dagar på kurs har jag nu 2,6 kilo mer pondus som ledare.

Jag har verkligen vuxit som människa.

Banjo, bärs och rättade brudar

Här är ännu en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva:

Jag har varit på jazztävling.

Rätt band vann och det var god stämning trots mängder av sordiner. Mitt sällskap och jag sänkte medelåldern avsevärt och fick upprepade inviter att gå med i någon slags förening för jazz.

Den fryntlige mannen som kom med inbjudan hade förutom ett fånigt litet skägg även i uppdrag att vara konferencier. Han skämtade ideligen om blondiner, samtidigt som hans egen ursprungliga hårfärg var svårbedömd. I kontrast till skämten framstod musiken som toppmodern.

Däremot introducerade konferencieren en för mig helt ny humorgenre: banjokomik. Detta fåniga stränginstrument och dess utövare är likt taxar ständigt utsatta för andras hån och nedsättande kommentarer. Det finns hundratals banjovitsar att googla fram för den som vill briljera vid nästa jazztävling.

***
Veckans ”jag blev journalist för att jag vill förändra världen men får ju bara skriva om trams”-ingress är hämtad från en GP-artikel om Båtmässan. Kunde skribenten inte få med några rader om det minskade torskbeståndet, utanförskapet i förorterna och rättvisemärkning av kläder också?

***
Jag och resten av primat-Sverige är fortfarande i chock över att språkvetaren Fredrik Lindström inte kan stava till schimpans.

***
Måndag morgon till onsdag eftermiddag kommande vecka tillbringar jag i Ljungskile, inkvarterad i ett hotell känt för en mycket välsorterad bar med åtta olika sorters belgiskt öl på fat samt ytterligare ett hundratal på flaska.

Baren håller stängt måndagar och tisdagar under vinterhalvåret och öppnar först onsdag klockan 16. På minuten samma tidpunkt som jag checkar ut och lämnar orten.

***
Publicistklubbens webbproducent Gunnel R Johansson har nu korrigerat mitt namn (och kön). Tack.

Beviset på att jag är en konstnär

Sedan urminnes tider har jag en firma registrerad i mitt namn för att enkelt kunna debitera alla multinationella mediekoncerner som eventuellt vill köpa mina tjänster.

Det vore ju liksom dumt att behöva tacka nej på grund av avsaknad av F-skattsedel om Google, Microsoft eller Ica lägger bud på den här bloggen.

Till Skatteverket har jag angivit att jag pysslar med ”journalistik och författarskap”, vilket hittills speglat bolagets verksamhet på ett alldeles korrekt sätt.

Men det tycker inte Skatteverket.

De tycker uppenbarligen att mina alster är mycket mer än billig journalistik och simpelt författarskap.

De tycker att det är litterärt och konstnärligt skapande jag håller på med.

I dagarna fick jag ett nytt registreringsbevis där Skatteverket - utan att jag på något vis bett om det - upphöjt mig till konstnär.

I nästa års deklaration planerar jag att utnyttja min nyvunna status som konstnär . Jag förmodar att samtliga yrkade avdrag för stafflier, randiga tröjor, absinth, inspirationsresor till södra Frankrike och allt annat jag behöver för att utveckla mitt skapande kommer att accepteras utan knorr av myndigheten.

För vem kan vara bättre på att bedöma vad konst är än Skatteverket?

Ingen hjärtefråga för reklammakarna

”Hjärndöd reklam” har vi hört talas om - men hjärtdöd?

Jodå, det finns.

Trots att tekniken är över 100 år gammal är elektrokardiogram, EKG, fortfarande den mest använda metoden för att upptäcka infarkt, rytmrubbningar och andra hjärtproblem.

Grafen som visar hjärtats elektriska aktivitet är samtidigt en symbol för liv. När den gröna livaktiga linjen på bildskärmen i sjukhusserierna plötsligt övergår till att bli ett rakt streck samtidigt som maskinen börjar tjuta - då är man död. Tv-död.

Bilder av EKG används också flitigt i reklam och logotyper. Oftast för att symbolisera koppling till medicin och sjukvård, i andra sammanhang för att ge associationer till puls och spänning.

Ibland blir det mindre lyckat. Eller rentav hjärtdöd reklam.

Handelsbanken har just nu en banner-kampanj med ett animerat EKG. Annonsen nedan ska locka till ”säkra” placeringar nu när börsklimatet upplever en större kris än jordens dito.







Utan att tråka ut mina läsare med hjärtfysiologiska resonemang kan jag konstatera en sak: om en sparare har ett EKG som liknar det i Handelsbankens annons är en långsiktig kapitalinvestering inte det första man borde tänka på.

Ännu dystrare prognos har det EKG som presenteras i logotypen till nya, omdebatterade sajten doktorsguiden.se (jag kanske återkommer till den någon annan gång):







Sajten listar mängder av namn på akutläkare och kardiologer. Med tanke på ovanstående EKG borde de utöka namnlistan med begravningsentreprenörer och jurister specialiserade på arvsrätt.

Slutligen ett par ljus i EKG-mörkret. Hyrläkarfirman Läkarjouren och Räddningstjänsten Storgöteborg har exemplariska EKG i sina logotyper och signalerar hjärtfrisk verksamhet.









Reklamare och andra som vill ha en snabbintroduktion och exempel på ett normalt EKG rekommenderas att ta en titt på Wikipedia.

Christina och jag

Två gånger har jag (felaktigt) kallats Christina i offentliga sammanhang.

Lustigt nog har båda tillfällena samband med stipendier.

Första gången var när jag tog studenten för alldeles för många år sedan. Inför en fullsatt aula med 18-åringar stärkta av champagnefrukost blev Christina Carrwik uppkallad på scen av rektorn för att motta ett språkstipendium i form av en Nils Ferlin-bok.

Andra tillfället upptäckte jag just nu, när jag läste besluten som Publicistklubbens kloka stipendienämnd fattat i dagarna. De har beslutat att ge samma Christina en peng för att resa till Chicago och besöka den medicinska tidskriften Jamas redaktion.

Könskvotering när den är som bäst.

Greker och boråsare har en sak gemensamt

Att hitta likheter mellan Borås och Aten är svårare än att räkna upp namnen på fem kända belgare.

Men under min fältstudie nyligen hittade jag åtminstone en gemensam nämnare:

Båda städerna lever på gamla meriter.

På dörren in till personalrummet vid akuten på sjukhuset i Borås sitter en bild på fotbollslaget Elfsborg med texten ”Svenska mästare 2006”. Det postordersponsrade lagets SM-guld häromåret blev symbolen för en stad som rest sig på nio efter att ha varit nere för räkning i spåren av textilindustrins kris.

Nu har Borås inte mindre än tre Wayne's Coffee (bara Stockholm har fler) och det är faktiskt närmare 1500 personer varje dag som pendlar från Göteborg till Borås.

Livet skulle vara toppen för boråsarna, om det inte vore för att affischen med de svenska mästarna var inaktuell. Återigen är det storebror i väst som regerar även på det området - men boråsarna lever liksom atenarna hellre i det förflutna.

Aten har fått nya spårvagnar av samma typ som finns i Göteborg (mycket förvirrande - det är samma ljudbild vid Syntagma som vid Drottningtorget). I övrigt har inte så mycket hänt de senaste 2500 åren. Antalet Wayne's Coffee i staden är fortfarande noll och Parthenon-templet dominerar alltjämt stadsbilden.

Min enastående sociala kompetens hindrade mig från att erbjuda personalen vid akuten i Borås en affisch på de regerande svenska mästarna i fotboll. Inte heller påpekade jag för atenarna att det faktum att det fortfarande står lyftkranar vid Parthenon spär på fördomarna om grekernas förmåga att hålla tider.

***
På en arbetsplats häromveckan såg jag ett skrivbord som var fullt av ikoner. Och då menar jag ett fysiskt skrivbord och ikoner i form av religiösa motiv. Papperskorgen var däremot tömd.

***
Upprörande nyheter från djurvärlden: Posten släppte i veckan nya frimärken, bland annat en serie med hundmotiv. Mopsar och salukis anses tydligen vara bättre vänner till människan än taxar.

***
Till sist ett medicinskt fall:

34-årig man på solsemester på Sicilien upptäcker en kväll underliga utslag på båda fötterna. De är ljust röda, cirkelformade och har en diameter något under en centimeter. Utslagen svider något, saknar krustor och vätskar inte. Tidigare under dagen har han tagit en promenad i terräng med vulkansand. Han är helt friskt i övrigt och inte allergisk så vitt han vet. Tar inga mediciner. Ingen annan i sällskapet har drabbats av något liknande.

Diagnos? Svar i vit text längre ner på sidan.

(Alla uppgifter som kan identifiera personen är modifierade)

Svar: Solsveda. Han hade promenerat i solen iklädd Foppa-tofflor utan strumpor.

Borås och Aten - en retrospektiv komparativ fältstudie

Större delen av den här veckan kommer jag att tillbringa i två främmande städer, som båda har djurparker.

Om det finns andra likheter mellan städerna återstår att se.

Jag återkommer med resultatet av min studie.

Taxtrenden håller i sig

I dagens Göteborgs-Posten finns en intervju med Stefan Nilsson, som arbetar på Trendgruppen och alltså försörjer sig på att spå trender.

Till min stora glädje finner jag att han förutser ett lysande 2008 för taxar, närmare bestämt smörtaxar. Dessa små konstgjorda versioner av skapelsens krona är utmärkta att ha som underlag för smörknivar och annat kladdigt på matbordet.

Jag vill härmed ödmjukast påminna om min analys av den växande taxtrenden, som jag publicerade redan i höstas.

För övrigt finns det även kakformstaxar, salt-taxar och peppartaxar att köpa. Vi som är steget före trendanalytikerna har förstås redan dessa i våra hem.

Demokratins mörka baksida

I kväll börjar helvetet.

Tolv fredagkvällar i rad kommer TV4:s danstävling ”Let's Dance” att sabotera mitt liv.

Missförstå mig inte, jag har inget emot vare sig TV4 eller Ulf Larsson. Däremot har jag bestämda åsikter kring tittarnas möjlighet att ringa in och rösta i programmet.

Telefonnumret som tittarna ringer skiljer sig nämligen bara en siffra från vårt hemnummer. Om den dansintresserade tv-tittaren i 031-området råkar slå en fyra framför det avgiftsbelagda numret kopplas denne alltså till ett gult landshövdingehus i Göteborg och inte till Bonniers dansskola i Stockholm. (Dessutom sparar uppringaren drygt fem spänn på att ringa fel!)

Vän av ordning invänder kanske att det är osannolikt att mer än någon enstaka tittare per år ska göra detta klantiga misstag och därmed gå miste om sin chans att delta i den demokratiska processen.

Vän av ordning har i så fall helt fel.

Antalet felaktiga samtal en vanlig ”Let's Dance”-fredag brukar vara omkring tio stycken, under slutomgångarna betydligt fler. Oftast är det barn som knappat fel, ibland även vuxna som med hjälp av fredagsgroggen sänkt både finmotorik och sifferminne till en fyraårings nivå.

Jag ser fyra principiellt olika sätt att bemöta problemet med felringarna:

1) Att bara låta signalerna gå fram tills uppringaren lägger av. Det blir ett himla ringande men ingen arbetsinsats krävs.

2) Att dra ur telefonen ur jacket. Då riskerar potentiellt viktiga samtal (meddelanden om lotterivinster, jobberbjudanden) att förbli obesvarade.

3) Att svara och ge uppringaren en vänlig men bestämd tillrättavisning. Har testats, men resulterar mest i gråtande barn eller påståenden i stil med ”Men jag slog ju rätt nummer!”.

4) Att svara - men ge sken av att uppringaren har kommit rätt fast röstat på någon annan än det var tänkt. Resulterar ibland också i gråtande barn men felringaren förlorar åtminstone inte hoppet om demokratins styrka. Under ”Idol 2007” (ja, de använder samma nummerserie för sina telefonomröstningar) blev det ”Du har röstat på Idol-Janne. Tack för ditt samtal” .

I kväll blir det alternativ fyra och Tito Beltran som får de felringande göteborgarnas röster.

På spaning efter den tid (och mördare) som flytt

När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.

Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.

Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.

Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.

Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.

Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.

Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.

Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.

Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.

Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.

Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 2

Göteborg framställs ibland som en stad där kriminella härjar helt fritt, där uppgörelser i den undre världen håller även de laglydiga medborgarna i skräck och där vem som helst kan bli nedslagen var som helst eller åtminstone på Hisingen.

Det är förstås inte sant. Men Göteborg är faktiskt en väldigt bra stad att verka i om man har för vana att misshandla andra människor.

Här har nämligen sjukvården inte tekniska möjligheter att dokumentera offrens skador lika bra som på andra ställen i landet.

Om våldsverkaren i stället härjar några mil söderut och hans offer söker sig till Varbergs sjukhus blir alla skador fotograferade med digitalkamera redan på akuten. Det görs av en undersköterska lika rutinmässigt som man kollar puls och blodtryck på andra ställen.

De två kirurgiska akutmottagningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är inte ens utrustade med digitalkameror, än mindre med rutiner för att alltid dokumentera patienternas skador i bild.

Några hundra meter från akutmottagningen på Sahlgrenska ligger rättsmedicinska avdelningen med läkare som är proffs på att beskriva skador i text och bild. Till skillnad från i tv-deckarna undersöker de även levande människor och har jour dygnet runt.

Då är det väl bara att skicka patienten till andra sidan Guldhedsgatan för en snabb och säker dokumentation, eller?

Nja, varken sjukvården eller rättsväsendet är ju kända för snabba beslutsvägar.

Sedan ett par år tillbaka undersöker rättsmedicinarna bara patienter efter skriftlig begäran av polisen. Därför måste personalen på sjukhuset först kontakta polisen, som sedan skickar en skriftlig begäran om rättsintyg till avdelningen för rättsmedicin.

När pappersarbetet är klart är patientens sår redan igensydda, kanske sedan flera dagar. Därför blir den skriftliga akutjournalen, inte sällan dikterad under en hektisk nattjour, underlaget för det rättsintyg som kan avgöra om gärningsmannen döms för misshandel eller grov misshandel.

Lösning: En digitalkamera för 2000 kronor till varje akutmottagning, tio minuters fotokurs för personalen och rutiner för fotografering av alla skador redan på akuten.

Ett enkelt system som alla tjänar på, förutom möjligtvis stadens ökända gangsters.