Jag är en landsförrädare

Här kommer ett pinsamt erkännande:

Jag hoppas att Sverige förlorar den avgörande EM-matchen mot Ryssland. Eller rättare sagt: Jag blir inte ledsen om Sverige inte tar sig vidare.

Skälet till detta plötsliga svek mot mitt hemland beror inte på starka sympatier för Ryssland. Utan på min egen klantighet.

När jag någon gång i våras blev ombedd att ange vilka tider jag kan tänka mig att arbeta som kvällsjour och helgjour på sjukhuset konsulterade jag fotbolls-almanackan. Inga jourpass skulle få kollidera med Sveriges EM-matcher eller Blåvitts hemmamatcher!

Att jag i stället fick ett pass som kvällsjour på midsommardagen gjorde mig inget - då skulle ju Sverige ändå inte spela gruppspelsmatch. Eventuella kvarts- och semifinaler orkade jag inte sätta mig in i. Sannolikheten att Sverige skulle spela avgörande match på samma dag som jag skulle arbeta en av mina få kvällsjourer bedömde jag som minimal.

Alla som läst ända hit förstår att min bedömning var helt åt skogen. Om Sverige tar poäng mot Ryssland väntar kvartsfinal på midsommardagens kväll - samma tid som jag har äran att vara jourhavande doktor på akuten.

Ett tag övervägde jag att byta mitt jourpass med någon av mina många grekiska kolleger. De har ju varken avgörande EM-matcher eller sviter av svenskt midsommarfirande att ta hänsyn till när de planerar sin lördag.

Men likt Karl-Bertil Jonsson väljer jag i stället plikten framför allt och arbetar som planerat. Om Sverige spelar kvartsfinal och förlorar kan jag trösta mig med att jag slipper se eländet, blir det mot förmodan semifinal är jag ledig och får njuta(?) av den i stället.

Allra bäst är förstås om det inte blir någon kvartsfinal alls för Sverige. Då kan jag lägga all energi på att kritisera det svenska laget i stället för min egen planering.

Därför: Heja Ryssland!