Fack och adjö!

Det var inte utan visst vemod jag i eftermiddags klippte itu mitt presskort och anmälde mitt utträde ur Journalistförbundet.

Efter nästan tolv år och en mindre förmögenhet i medlemsavgifter är det dags att säga adjö.

Jag minns hur jag kastade mig på cykeln och trampade mot postkontoret på Gärdet i Stockholm när jag fick avin för mitt första presskort en varm augustidag 1996. Redan i foajén slet jag upp det rekommenderade kuvertet och fingrade på plastkortet som bekräftade min nya yrkesidentitet. Med ett presskort i plånboken skulle inga dörrar vara stängda i jakten på en bra story!

Sanningen är att ett presskort inte alls är särskilt användbart, förutom för dem som betraktar det som en stående fribiljett till Skansen (”research”). De enda gånger jag har haft nytta av det har varit när jag haft ärenden till riksdagen eller Rosenbad. Annars är det som vilket id-kort som helst, vilket visserligen har varit praktiskt för mig eftersom jag väntade lite för länge med att ta körkort.

Trots medlemskortets begränsningar har jag alltid varit med i facket, mer av trygghetsskäl än av ideologiska skäl. Om något strular är det skönt att kunna få hjälp. Nu behövde jag lyckligtvis aldrig dra nytta av de förmånerna, men fick i stället bra återbäring i form av en språkkurs i Provence för några år sedan. Tillsammans med en samling medelålders landsortsredaktörer med en osund relation till rödvin fick jag böja franska verb i två veckor tack vare mitt fackförbund.

Frågan är hur jag kommer att klara mig utan medlemstidningen Journalisten. Fast med tanke på att det enda läsvärda i den numera finns gratis på webben så gör det inte så mycket att jag missar den.