Vem ska nu betala min dödsannons?

Häromveckan var det exakt tio år sedan jag började på Expressen.

Då hade tidningen nyligen förlorat titeln ”Skandinaviens största dagstidning”, även om formuleringen fortfarande användes på brevpapper för kommunikation på engelska.

Tidningen fortsatte dock att existera som om den fortfarande var störst. Vi hade ett eget café där man kunde få färska mackor från klockan 05 på morgonen, det fanns en pappersupplaga som trycktes på förmiddagen och tidningens egna budbilar (med radiokommunikation!) åkte runt i landet och gjorde ärenden åt redaktionen.

Jag minns när jag blev utsänd för att bevaka en stor radhusbrand på Ekerö och det självklara transportalternativet var helikopter. Kolleger från andra tidningar tittade luttrat när den luftburna taxin gick ner på en äng i närheten av branden och en ung reporter livrädd för de alltjämt roterade rotorbladen hukande hoppande ut ur helikoptern, som sedan lyfte och begav sig därifrån. En entré värdig en reporter från Skandinaviens största dagstidning.

Till de mer ovanliga förmånerna hörde gratis familjeannonser i Dagens Nyheter. Om man gifte sig, fick barn eller dog under anställningen bjussade företaget på en annons i den Bonnierägda morgontidningen. Eftersom folk på den tiden tenderade att stanna länge i företaget och dessutom inte levde helt enligt socialstyrelsens rekommendationer så var den gratis dödsannonsen tragiskt nog en väl utnyttjad förmån.

Under mina tio år som anställd på Expressen har jag fått mycket tillbaka av tidningen - men dödsannonsen kommer jag lyckligtvis aldrig att ha nytta av.

I veckan sade jag nämligen upp mig, efter att ha varit tjänstledig i snart fem år. Orsaken är att jag just skrivit kontrakt för min första anställning som läkare.

Jag har fått uppleva några spännande år i en fantastisk bransch, som under tiden ändrat sig på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Det finns säkert mycket som var bättre förr, men det bryr jag mig inte om.

Bland de första sakerna jag bestämde mig för när jag tog tjänstledigt var nämligen att jag aldrig skulle känna bitterhet mot min gamla arbetsgivare, om jag en dag bestämmer mig från att lämna tidningen. Tidigare medarbetare som ägnar stor energi om att tala illa om sin förra arbetsplats har jag träffat alldeles för många av. Inte bara sådana som arbetat på Expressen, bör tilläggas.

Slutligen några ord om något man helst inte pratar om såvida man inte jobbar inom vården, nämligen lön:

På mitt första läkarjobb tjänar jag en femhundring mer i månaden än när jag började på Expressen, tio år och 300 högskolepoäng tidigare. För övrigt betydligt under den summa som de strejkande sjuksköterskorna (med all rätt) kräver i ingångslön.

Mitt lönelyft under de senaste tio åren räcker därmed till en 14 millimeter hög dödsannons i DN (dock ej söndagar).