Vem ska nu betala min dödsannons?

Häromveckan var det exakt tio år sedan jag började på Expressen.

Då hade tidningen nyligen förlorat titeln ”Skandinaviens största dagstidning”, även om formuleringen fortfarande användes på brevpapper för kommunikation på engelska.

Tidningen fortsatte dock att existera som om den fortfarande var störst. Vi hade ett eget café där man kunde få färska mackor från klockan 05 på morgonen, det fanns en pappersupplaga som trycktes på förmiddagen och tidningens egna budbilar (med radiokommunikation!) åkte runt i landet och gjorde ärenden åt redaktionen.

Jag minns när jag blev utsänd för att bevaka en stor radhusbrand på Ekerö och det självklara transportalternativet var helikopter. Kolleger från andra tidningar tittade luttrat när den luftburna taxin gick ner på en äng i närheten av branden och en ung reporter livrädd för de alltjämt roterade rotorbladen hukande hoppande ut ur helikoptern, som sedan lyfte och begav sig därifrån. En entré värdig en reporter från Skandinaviens största dagstidning.

Till de mer ovanliga förmånerna hörde gratis familjeannonser i Dagens Nyheter. Om man gifte sig, fick barn eller dog under anställningen bjussade företaget på en annons i den Bonnierägda morgontidningen. Eftersom folk på den tiden tenderade att stanna länge i företaget och dessutom inte levde helt enligt socialstyrelsens rekommendationer så var den gratis dödsannonsen tragiskt nog en väl utnyttjad förmån.

Under mina tio år som anställd på Expressen har jag fått mycket tillbaka av tidningen - men dödsannonsen kommer jag lyckligtvis aldrig att ha nytta av.

I veckan sade jag nämligen upp mig, efter att ha varit tjänstledig i snart fem år. Orsaken är att jag just skrivit kontrakt för min första anställning som läkare.

Jag har fått uppleva några spännande år i en fantastisk bransch, som under tiden ändrat sig på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Det finns säkert mycket som var bättre förr, men det bryr jag mig inte om.

Bland de första sakerna jag bestämde mig för när jag tog tjänstledigt var nämligen att jag aldrig skulle känna bitterhet mot min gamla arbetsgivare, om jag en dag bestämmer mig från att lämna tidningen. Tidigare medarbetare som ägnar stor energi om att tala illa om sin förra arbetsplats har jag träffat alldeles för många av. Inte bara sådana som arbetat på Expressen, bör tilläggas.

Slutligen några ord om något man helst inte pratar om såvida man inte jobbar inom vården, nämligen lön:

På mitt första läkarjobb tjänar jag en femhundring mer i månaden än när jag började på Expressen, tio år och 300 högskolepoäng tidigare. För övrigt betydligt under den summa som de strejkande sjuksköterskorna (med all rätt) kräver i ingångslön.

Mitt lönelyft under de senaste tio åren räcker därmed till en 14 millimeter hög dödsannons i DN (dock ej söndagar).

Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.

Mediebevakning när den är som mest inträngande

Expressens Ingvar Hedlund avslöjade för snart 30 år sedan att dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin opererats för hemorrojder. Fälldin svarade med att bojkotta Hedlund och om man får tro Hedlunds anekdotbok är Expressenreporten ännu ej förlåten.

När president George W. Bush i helgen genomgick en koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, berättade Vita Husets pressavdelning i förväg om ingreppet och meddelade även resultatet efteråt. Hela världen vet nu att fem polyper avlägsnats från presidentens tjocktarm och att dessa ska undersökas i mikroskop.

Bush lämnade för ett par timmar över makten och kärnvapenkoderna till vicepresident Cheney. Därför är det lätt att argumentera för allmänintresset i fråga om presidentens tarmundersökning. Tjocktarmscancer är dessutom en av de vanligaste cancerformerna (nummer tre i Sverige) och får knappast medieuppmärksamhet därefter. Tarmar verkar inte vara något man vill höra om i tv-nyheterna medan man äter middag.

Jag har läst några hundra rubriker i Google News om Bushs koloskopi och glädjande nog har rubrikmakarna inte varit så kreativa som de skulle kunna ha varit. Det rör sig trots allt om en undersökning för att utesluta en dödlig sjukdom och det finns bättre tillfällen att välja om man vill vara vitsig eller sprida anti-Bushstämning . Amerikanska Axcess News är undantaget som bekräftar regeln.

Slutligen något icke tarmrelaterat: Denna blogg finns numera på cirkulation.se