Världens mest nedlagda bok?

Häromdagen fick jag boken ”Från stormakt till Big Mac”, skriven av Kjell Albin Abrahamson, alldeles gratis.

Boken är utgallrad från biblioteket på det nedlagda mentalsjukhuset Lillhagens sjukhus.

För övrigt är även alla andra sjukhusbibliotek i Göteborg nedlagda, i den bemärkelsen att de inte längre lånar ut böcker till inneliggande patienter.

Boken? Den handlar om Sovjetunionen. De har också lagt ner.

Beviset på att jag är en konstnär

Sedan urminnes tider har jag en firma registrerad i mitt namn för att enkelt kunna debitera alla multinationella mediekoncerner som eventuellt vill köpa mina tjänster.

Det vore ju liksom dumt att behöva tacka nej på grund av avsaknad av F-skattsedel om Google, Microsoft eller Ica lägger bud på den här bloggen.

Till Skatteverket har jag angivit att jag pysslar med ”journalistik och författarskap”, vilket hittills speglat bolagets verksamhet på ett alldeles korrekt sätt.

Men det tycker inte Skatteverket.

De tycker uppenbarligen att mina alster är mycket mer än billig journalistik och simpelt författarskap.

De tycker att det är litterärt och konstnärligt skapande jag håller på med.

I dagarna fick jag ett nytt registreringsbevis där Skatteverket - utan att jag på något vis bett om det - upphöjt mig till konstnär.

I nästa års deklaration planerar jag att utnyttja min nyvunna status som konstnär . Jag förmodar att samtliga yrkade avdrag för stafflier, randiga tröjor, absinth, inspirationsresor till södra Frankrike och allt annat jag behöver för att utveckla mitt skapande kommer att accepteras utan knorr av myndigheten.

För vem kan vara bättre på att bedöma vad konst är än Skatteverket?

På spaning efter den tid (och mördare) som flytt

När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.

Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.

Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.

Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.

Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.

Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.

Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.

Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.

Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.

Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.

Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.

Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.

Boken som ger huvudvärk - och botar den

Lila cirklar och vit text på gul botten.

Lika oläsligt som huvudvärksframkallande. Kan förstöra nattsömnen för alla med intresse för formgivning.

Lösning: läs kapitel 22 om huvudvärk och avsluta med kapitel 28 om sömnrubbningar.

Bert Karlssons största hemlighet

Vad har Kvällspostens chefredaktör Staffan Erfors, tv-mannen Hasse Aro och Rumäniens förre diktator Nicolae Ceausescu gemensamt?

Förhoppningsvis inget mer än att de förekommer i Bert Karlssons självbiografi ”Mitt liv som Bert” - med sina namn felstavade.

När man läser en självbiografi som uppges vara skriven av huvudpersonen själv uppstår ofta frågan om det i själva verket är en spökskrivare som ligger bakom. Bert Karlsson undanröjer på egen hand alla misstankar om inhyrda proffs genom att konsekvent stava kända personers namn fel i sin bok.

Med undantag av felstavningarna och några språkfel så är det en stor fördel att ingen annan har varit inne och petat i Berts manus. Här får han breda ut sig med förutsägbar kritik (Laila Freivalds) och oförutsägbar namedroppning (en rättstavad Ralph Peeker!) utan att någon försöker nyansera hans ord. Allt är väldigt Bert.

Bert Karlsson hör till det fåtal i Sverige som är så känd att han ibland bara förekommer med förnamnet på löpsedeln. I min barndom var han ”Skara-Bert”, numera räcker det med Bert. Jag tillhör de medskyldiga, eftersom jag liksom de flesta andra som arbetat åtminstone ett par år på en kvällstidning haft anledning att skriva om honom. Vid minst tre tillfällen har vårt samtal följt samma mönster:

• Vi talar om det dagsaktuella ämnet som står på antingen min eller hans agenda. Det brukar vara snabbt avklarat och resultera i rubrikvänliga citat.
• Samtalet fortsätter med att Bert kritiserar medias bevakning av dansbandsmusik. Han förklarar hur inkompetenta recensenterna är och jag lyssnar utan att säga emot.
• Vi övergår till att prata om det som är vårt stora (enda?) gemensamma intresse: svampplockning. Jag har flera gånger förgäves försökt att komma över närmare positionsangivelser till hans största hemlighet - de omtalade kantarellställena i norra Bohuslän.
  

Om Bert inkluderar en svampkarta i nästa upplaga av boken så kommer hans nystartade bokförlag bli större än Kikki Danielsson.

Mitt svek mot det litterära Sverige

Idén var lysande.

Jag skulle skriva en slags ”Who's who” om den svenska Internetbranschen, uppdatera den fyra gånger per år och sedan köpa en karibisk ögrupp för royaltyintäkterna. Eftersom varje exemplar av boken trycktes ”on demand” skulle inga osålda exemplar existera och materialet skulle vara busenkelt att uppdatera. Ingen sättning, ingen repro - bara att trycka på print.

Det var vid IT-yrans zenit hösten 1999 och min affärsidé om världsherravälde genom en tryckt personkatalog hörde till de mer sansade i branschen just då.

Om man vill vara snäll kan man säga att det inte var långa köer i landets bokaffärer när första delen av ”Who is IT - vem är vem i Internetsverige” släpptes strax före millennieskiftet.

Fram till dags dato är det bara två personer som efterfrågat en uppdatering av boken. Den första var en bibliotekarie vid något universitetsbibliotek som ringde en morgon 2003 och frågade varför de inte fått några nya exemplar sedan 2000. De hade tydligen beställt någon slags prenumeration. Vem som lyckades sälja och dessutom ta betalt för den tjänsten är fortfarande höljt i dunkel.

Den andra efterfrågan om uppdatering kom för knappt en månad sedan, i en anonym kommentar i internetpionjären Johan Siwers blogg. Siwers hittade ett exemplar av ”Who is IT” i en källarstädning och skrev en nostalgisk betraktelse om några av personerna i boken. Kul läsning, även om vi tycks ha olika uppfattning om allmänintresset i det där luciatåget med Johan Staël von Holstein.

Jag vill härmed ta tillfället i akt att meddela den okände bibliotekarien samt den anonyme bloggkommentatorn att det inte är någon uppdatering på gång.

Dessvärre inte heller någon karibisk ögrupp.

Tillägg: Tack till länktipsaren för länktipset!

Hjältekirurgen som brädar Blomkvist

Mikael Blomkvist är den officielle hjälten i Stieg Larssons hyllade Millenium-trilogi. Med närmast total avsaknad av dåliga sidor löser han mysterier och förför kvinnor så framgångsrikt att det var tänkt att räcka till tio romaner om inte författarens kranskärl hade sagt stopp.

Alla recensenter verkar dock ha missat den riktige superhjälten i ”Luftslottet som sprängdes”: Läkaren Anders Jonasson på Sahlgrenska i Göteborg.

Jonasson är både patolog och akutläkare och förutom att vara primärjour på kirurgakuten hinner han dessutom med att ronda en intensivvårdsavdelning och vara neurokirurg. Han har inställningen att ingen patient ”ska dö på hans skift” och har tydligen lyckats med det under 20 år som läkare.

Jisses.

Förutom det osannolika att Jonasson arbetar inom fyra-fem olika specialiteter på ett universitetssjukhus så torde hans livräddarfacit vara världsunikt. De flesta läkare spräcker ”nollan” (Larssons uttryck) redan under grundutbildningen - även om de flesta förhoppningsvis har positiv målskillnad om man nu ska fortsätta att beskriva döden med sportlingo.

Visst, Larssons böcker gör knappast anspråk på att vara dokumentära. Och det finns få saker som är så tröttsamma som förståsigpåare som letar faktafel i film och litteratur som inte har annat syfte än att underhålla.

Men till skillnad från många andra böcker i samma genre så bygger de flesta av Larssons miljöskildringar på grundlig research och erfarenhet. Hans skildringar av tidningsredaktioner och domstolsinteriörer stämmer väl med verkligheten så som jag upplevt den. Därför är det trist att beskrivningen av sjukhusmiljön och personerna i den inte håller samma höga klass.

Jag tror att min hjälte doktor Jonasson skulle ha klarat det mycket bättre.

Uffe, Calle och negrerna

Jaha, då försöker jag vara modern och framtidsorienterad genom att starta en blogg. Och så handlar mitt första riktiga inlägg om Ulf Adelsohn.

Jag har just läst hans dagbok från åren som moderat partiledare 1981-1986 och den är på flera sätt en resa bakåt i tiden. Ubåtar och löntagarfonder blandas med utfall mot Palme och stackars Carl Bildt kallas flera gånger för ’Calle’.

Ett stycke i boken, daterat 29 augusti 1985, visar tydligt att det hänt en del sedan mitten av 1980-talet:

Vid resan i Bergslagen sa jag vid något tillfälle på en fabrik att om man bojkottar sydafrikanska varor blir frånsidan av den medaljen att de stackars negrer som har de jobben blir arbetslösa.

Uttalandet väckte reaktioner som Adelsohn inte verkade förstå:

Man får nämligen inte säga negrer i Sverige utan bara ”svarta”. Gud vet vad man säger om negresser och än mindre begriper jag vad man säger om indianer.

Kanske borde Ulf Adelsohn teckna en prenumeration på Kungsbacka Tidning.