När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.
Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.
Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.
Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.
Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.
Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.
Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.
Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.
Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.
Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar