Hjältekirurgen som brädar Blomkvist

Mikael Blomkvist är den officielle hjälten i Stieg Larssons hyllade Millenium-trilogi. Med närmast total avsaknad av dåliga sidor löser han mysterier och förför kvinnor så framgångsrikt att det var tänkt att räcka till tio romaner om inte författarens kranskärl hade sagt stopp.

Alla recensenter verkar dock ha missat den riktige superhjälten i ”Luftslottet som sprängdes”: Läkaren Anders Jonasson på Sahlgrenska i Göteborg.

Jonasson är både patolog och akutläkare och förutom att vara primärjour på kirurgakuten hinner han dessutom med att ronda en intensivvårdsavdelning och vara neurokirurg. Han har inställningen att ingen patient ”ska dö på hans skift” och har tydligen lyckats med det under 20 år som läkare.

Jisses.

Förutom det osannolika att Jonasson arbetar inom fyra-fem olika specialiteter på ett universitetssjukhus så torde hans livräddarfacit vara världsunikt. De flesta läkare spräcker ”nollan” (Larssons uttryck) redan under grundutbildningen - även om de flesta förhoppningsvis har positiv målskillnad om man nu ska fortsätta att beskriva döden med sportlingo.

Visst, Larssons böcker gör knappast anspråk på att vara dokumentära. Och det finns få saker som är så tröttsamma som förståsigpåare som letar faktafel i film och litteratur som inte har annat syfte än att underhålla.

Men till skillnad från många andra böcker i samma genre så bygger de flesta av Larssons miljöskildringar på grundlig research och erfarenhet. Hans skildringar av tidningsredaktioner och domstolsinteriörer stämmer väl med verkligheten så som jag upplevt den. Därför är det trist att beskrivningen av sjukhusmiljön och personerna i den inte håller samma höga klass.

Jag tror att min hjälte doktor Jonasson skulle ha klarat det mycket bättre.