Därför vill Björn Hellberg se mig död

Slår på tv:n för att se på tennis och det hinner inte gå mer än tre minuter förrän regn avbryter spelet.

Då blir jag plötsligt påmind om min egen dödlighet.

Under mina veckor som tennisreporter i Wimbledon i seklets början blev jag nämligen vittne till en rad händelser som får mig att frukta för mitt liv.

I presscentret hade jag lyckan att få platsen jämte den jovialiske Björn Hellberg. Under drygt två veckors tid vid den minimala arbetsplatsen med en 14-tums tv med direktsändning från samtliga banor, en vit telefon i plast och min Macintosh G3 utan bredband behövde jag därför aldrig slå i statistikböckerna för att få reda på någon uppgift. Det var ju bara att fråga herren bredvid, som tacksamt delade med sig av sina kunskaper.

Till skillnad från oss andra verkade Björn inte ha någon större press från hemmaredaktionen. Han var officiellt utsänd för tidningen Svensk Tennis, men de hade ytterligare en reporter på plats som stod för den dagliga bevakningen.

Den pinsamma frågan som ingen av oss andra reportrar på plats vågade ställa var given: Vad gör egentligen Björn Hellberg här?
Svaret kom i andra omgången (herrsingel).

Hellberg var inte i Wimbledon bara för att hjälpa stackars okunniga korrespondenter med frågor av typen ”Hur många gånger har en svensk dam tagit sig till fjärde omgången?”.

Han var i Wimbledon för att planera mord.

En dag under första veckan satt vi vid någon av de mindre banorna och tittade på en match med svenskintresse. Med lite övertalningsförmåga kunde jag få nattredaktionen i Stockholm att ta in 600 tecken om svenskens högst eventuella framgångar, så det gällde att hänga med.

Under ett spelavbrott pekade Björn Hellberg plötsligt mot en av linjedomarna, en smal tunnhårig man i 55-årsåldern med runda glasögon som såg uttråkad ut.

– Se på mannen där. Typiskt bibliotekarieutseende, men bakom fasaden döljer sig en mördare. Han har säkert planer på att ha ihjäl sin fru.

Först blev jag lätt chockad över Hellbergs kunskaper om linjedomarnas privatliv. Snart insåg jag till min lättnad att tennisoraklet hade övergått till sin roll som deckarförfattare och fortsatte att fabulera mordhistorier kring alla han såg omkring sig. Vid matchens slut hade läktaren mitt emot vår en mördartäthet vida överstigande Midsomer, St Mary Mead och alla andra deckarsamhällen tillsammans.

Sedan kom regnet.

Det regnade så länge, mycket och ihållande att finalen i herrsingel inte kunde spelas som planerat. För första gången någonsin skulle matchen inledas en dag då turneringen normalt skulle vara över.

Mig gjorde det inget – jag bodde ju ändå i stan och behövde inte boka om hotell och flygbiljett. Men Björn Hellberg och resten av de svenska journalisterna på plats missade turneringens höjdpunkt.

Så Hellberg, mannen som vigt sitt liv åt att bevaka tennis, fanns inte på plats när Goran Ivanisevic bjöd på champagne efter ”folkets final”. Däremot fick jag som ensam svensk reporter uppleva tennishistoria utan att riktigt förstå hur stort det var.

Därför ska ni inte bli förvånade om ni läser en Hellberg-deckare och mordoffret visar sig vara en ung kvällstidningsmurvel som inte kan något om tennis.

Ni förstår ju varför författaren ville att just han skulle dö.