Jag blir läkare med grillmetoden

I samma stund som uppropet på termin ett är avklarat förväntas varje blivande läkare kunna ge omedelbart svar på två frågor:

1) Vad kan detta vara för något?
Här demonstrerar frågeställaren ofta ett hudutslag, en liten knuta eller beskriver ett diffust symtom. Det dröjer inte lång tid förrän den blivande läkaren har koll på samtliga vänners och släktingars medicinska problem.

2) Vilken specialitet ska du satsa på?
Här kommer ofta tillägget ”eller ska du bli allmänläkare?”, med ett tonfall som antyder att allmänläkare är något man blir om man inte lyckas med något annat. I själva verket är även allmänmedicin en specialitet, vilket kommer som en nyhet för en del.

Svaren på den första frågan blir allt bättre ju längre utbildningen fortskrider, det är ju liksom själva tanken med att studera till läkare. Efter snart tio terminer kan jag ge ett hyggligt skolboksmässigt underbyggt svar på de flesta frågor, så länge det inte är små barn eller gravida kvinnor som undrar. De får vänta till termin elva.

Däremot blir den andra frågan svårare att besvara med tidens gång. Allt, eller åtminstone det mesta, är ju faktiskt kul att pyssla med så länge man inte behöver göra det varje dag.

Listan över tänkbara framtida specialiteter är som en Tracks-lista där olika ämnen byter plats vecka efter vecka samtidigt som nya tillkommer. Det händer att gamla bortglömda favoriter kommer tillbaka (infektion) medan nya ämnen ibland saknar alla möjligheter att ta sig in på listan (öron-näsa-hals).

Förutom själva ämnet i sig är arbetstider, möjlighet att arbeta privat, variation bland patienterna och lön faktorer som brukar påverka valet av specialitet.

Ett alternativt sätt som jag använder för att se vilken av alla 56 inriktningar (lista finns i PDF här) som passar mig bäst är grillmetoden.

Jag utvecklade metoden förra året under ett mottagningspass under kursen i urologi. Läkaren som var min handledare hade ägnat mycket tid och kraft åt att hitta en ny grill till familjens villa. Mellan patientundersökningarna visade han mig bilder på sin beställda grill, berättade om dess fantastiska fördelar och hann dessutom med ett samtal till transportfirman för att kolla om leveransen var på gång.

Med metoder som är allt annat än vetenskapliga slog jag därefter fast att urologer tycker om att grilla, eller åtminstone gillar att äga dyra och exklusiva grillar.

Genom småprat och medlyssning i fikarum går det att med grillmetoden få en ganska god bild av vad läkare inom respektive specialitet har för intressen och personlighet.

Ortopeder talar om skidåkning, invärtesmedicinare diskuterar mat och goda viner, allmänläkare pratar om sin familj och radiologer talar inte alls.

Psykiatriker tycks däremot ha ett stort intresse för film och litteratur. Trots att kursen bara har pågått i en vecka har vi bombarderats med referenser till böcker och film (Amarcord!). En föreläsare hade till och med ett speciellt kompendium med en utförlig förteckning över filmer som skildrar den sjukdom som är hennes område.

Till den grillintresserade urologens försvar ska sägas att det inte finns så värst många filmer som har prostatacancer och vattenkastningsbesvär i manus, så hans eventuella kulturella intressen är kanske svåra att odla på arbetet.

För egen del har grillmetoden ännu inte gjort mig så mycket klokare eftersom jag har drag av de flesta personligheter och intressen jag har mött. Jag gillar såväl skidåkning som fina grillar och sitter gärna tyst och tittar på film.

I mitt val av specialitet är jag alltså fortfarande fast på fråga ett: Vad kan detta vara för något?