Com Hem, vi börjar om igen

Varje år vid den här tiden uppstår en viktig fråga: Vem ska få äran att förse hushållet med bredband de kommande tolv månaderna?

De senaste fyra åren har Com Hem gått segrande ur striden om det prestigefyllda kontraktet trots att jag varje gång övervägt att byta leverantör.

Grundläggande hästhandlartaktik från båda sidor ligger bakom förlängningen även av årets avtal.

Varje år meddelar jag Com Hem att jag överväger att byta leverantör och frågar i förbifarten hur lång uppsägningstid jag har på mitt avtal. Det finstilta har jag förstås koll på utan att fråga men min undran triggar de mest primitiva mekanismerna hos en hungrig krängare.

Under årets avtalsrörelse ringde en norrländsk säljare upp mig halv tio en lördagsmorgon och talade med ett tonfall som antydde att hon skulle tvingas att lämna hus och hem om jag bytte bredbandsleverantör.

Jag anförde att konkurrenten är en hundralapp billigare för samma produkt och som av en händelse kunde hon då erbjuda mig en hundralapp i rabatt varje månad.

– Men det priset får du bara om du väljer att ringa med oss, tillade säljaren.
– Jag vill absolut inte ringa med er, sade jag.
– Det behöver du inte göra. Strunta bara i att skriva på avtalet vi skickar till dig så ringer du precis som vanligt men får lägre pris på bredbandet, sa säljaren och vi gjorde affär.

Säljaren har härmed ordnat ett förlängt bredbandsavtal samt värvat en (åtminstone i säljstatistiken) ny telefonikund. Hennes mellanchef är säkert helnöjd och jag kommer representera en del av det tårtbitsdiagram som visar den fantastiska utvecklingen för Com Hems telefonitjänst vid nästa säljkonferens.

Och jag känner mig nöjd eftersom jag har sparat drygt en tusenlapp utan att dra om kablar och byta operatör.

Marknadsekonomi när den är som bäst.