C-vitamin hjälper mot allt...

...inte minst mot särskrivning. Men det är lätt att överdosera, som skyltmakaren på Coop i Kungshamn tycks ha gjort.

Tre saker som är bra med USA - och en dålig

Tack vare Whole Foods melatoninkapslar (och min övertro på deras effekt) gick anpassningen till det svenska samhället bättre än väntat efter senaste USA-turen. Jag är nu mogen att ge min analys av det väldiga landet i väster och avslöja vilka för- och nackdelar som finns med att befinna sig där:

”Hi, how are you today?” Vänligheten hos amerikanerna som arbetar i butiker, restauranger och andra serviceyrken är enerverande innan man vänjer sig. Den kan upplevas som påklistrad och ofta är den kanske också det. Men i ett land där minimilönen är några tior per timme och många i praktiken lever av att de förtjänar sin dricks finns det skäl att vara vänlig mot kunderna - och mena det.



Under en måltid på den lokala Wildfire-restaurangen hittade mitt sällskap ett litet klistermärke av den typen som brukar sitta på frukt och grönsaker i affären på helt fel plats - i huvudrätten. Ett vänligt påpekande till servitören drog igång en cirkus som förde tankarna till Monty Pythons klassiska restaurangsketch ”The Dirty Fork” (klippet ovan). När managern, hovmästaren och servitören hade använt hela sitt förråd av ursäktsfraser var huvudrätterna och en extra omgång dryck gratis.

Om samma sak skulle ha hänt i Sverige skulle vi på sin höjd fått en kopp svart kaffe (”eller en latte efter maten för halva priset”) som kompensation. Vårt enda återstående vapen för att visa missnöje skulle vara att snåla med dricksen - men det gör ju alla här ändå.

Postorder. En tillfällig adress i USA och gratis tvådagarsfrakt från Amazon.com är en dröm för en mediaknarkare som jag (men en mardröm för plånboken). Dessutom visade sig tvådagarsfrakten i praktiken vara endagsfrakt eftersom böckerna skeppades från samma delstat. Lägg därtill att man slipper den för oss utsocknes mycket förvirrande ”sales tax” som gör att man får lägga till cirka tio procent på prislappen när man handlar i en fysisk butik. Ah.

Se film före andra - eller åtminstone på större skärm. När jag var sju år fick jag ett vykort från en klasskompis som hälsade på sina släktingar i USA. Han skrev att de hade sett en Schwarzenegger-film på video flera månader innan den skulle släppas i Sverige. Där vi för övrigt knappt hade video på den tiden. Eller fick se Schwarzenegger-filmer som förstaklassare, för den delen.

Även i dessa piratdagar har filmer tidigare biopremiär i USA och därför vet jag redan nu hur bröderna Cohens senaste succé ”Burn After Reading” slutar. John Malkovich är lysande, Brad Pitt spelar över för mycket och Tilda Swinton är barnläkaren från helvetet. Något för alla, således.



Kontaktsökande män. Min hittills okritiska hyllning till landet som vi älskar att hata avslutas med djup samhällskritik. I nationen som uppfann shopping, show business och airlines har man ännu inte lyckats förena de tre storheterna. Maken till tråkiga flygplatser får man leta efter.

Liksom i resten av världen utgörs en stor del av resenärerna av ensamma män med bärbara datorer som griper efter varje möjlighet att sätta sig ner med sin maskin och se upptagna ut. Längre seanser med extremt viktigt datorarbete kräver dock tillgång till eluttag och sådana finns bara att tillgå för städpersonalen (som sannolikt arbetar för minimilön - utan dricks). Därför är ensamma män som kryper längs golvet i jakt på kontakt och 120 volts glädje en vanlig syn. Till och med på trista Landvetter flygplats finns prydliga bänkar med eluttag vid varje plats för de ensamma männen med viktigt arbete.

Dessutom kan jag avslöja en av nutidens största sammansvärjningar: Bagagehanterarna i USA samarbetar med sina medbrottslingar i Köpenhamn och skickar väskor som ska till Göteborg till Madrid i stället. En tredjedel av vårt bagage utsattes för denna internationella konspiration och fick resa hem via Helsingfors(!). Ständigt detta Helsingfors.

Utsikten som ”buspojken” aldrig fick se

Den här bilden är tagen från balkongen i en hyreslägenhet i västra Göteborg en majdag i år.

När jag tog fotografiet bodde en nära släkting till mig lägenheten. Hon hann bo där i 45 år innan hon sade upp kontraktet i somras.

Tito Beltran, eller ”den lille buspojken” som han kallas av lokalpressen, blev inte lika långvarig på adressen. Han flyttade in efter min släkting men ska tydligen redan byta adress igen.

En amerikansk dröm - med extra ost och triklosan

Vi tittar ut på utsikten från 49:e våningen och bänkar oss sedan för att se på Simpsons, som av en händelse har säsongspremiär på WFLD/Fox just denna söndagskväll.

När hungern faller på beställer vi pizza på Internet (jisses, vad de hittar på!) och följer pizzans tillblivelse på nätet genom en ”Pizza Tracker”. Vi får veta att han som bakar pizzan heter Robert och att pizzakoncernern skänker stora pengar till välgörenhet. Något senare berättas att pizzerians ”delivery expert” (obstetriker?) vid namn Christian lämnar pizzerian klockan 8.11 PM för avfärd mot oss.

En stund senare är det dags att byta till kanal 79 på kabelboxen. Där visas en direktsändning från övervakningskameran i entrén, så att man hela tiden kan se vilka som kommer och går i byggnaden. Drömmen för alla som vill ha koll på sina grannar och kanske något för folkpartiet att lansera i nästa val.

Vi ser hur vår leveransexpert skriver in sig i besöksliggaren i entrén och beger sig mot hissarna. Snart knackar det på dörren och en näve dollar och en gigantisk pizza med extra ost byter ägare.

Medan vi äter pizza och dricker Diet Pepsi ur kylskåpsförpackningen (som här innehåller tolv burkar i stället för tio) tittar på vi på Sunday Night Football på WMAQ/NBC och ser hur Chicago Bears med viss möda lyckas besegra Philadelphia Eagles.

Vi avslutar kvällen med glass med smak av Reese's peanut butter cups och tar en skvätt Bourbon till. När klockan närmar sig 23 slår jetlagen till och det närmar sig läggdags, men först hinner vi torka bort smulorna från diskbänken med hjälp av det överdimensionerade hushållspappret och en skvätt diskmedel med triklosan.

Sedan somnar vi gott och drömmer om amerikansk kultur.

BILDEXTRA: En dag i kulturens värld

Trots Aftonbladets chockerande nyhet i morse om ett terrordrama i Cologne gick större delen av dagen här i Gothenburg i kulturens tecken. Eller åtminstone i Bokmässans.

Som vanligt hann jag knappt göra entré i mässhallen förrän jag blev hårt uppvaktad av etermedia. Den här gången var det SVT:s finskspråkiga redaktion som sa något diffust om att de ville göra något om ”den svenske mannen” kontra den finske och då går ju frågan naturligtvis först till mig. Ah, här skulle mina fördomar om finnar äntligen få stort utrymme!

Resultatet? Total tystnad. De ställde inga frågor utan filmade mig bara. Det är antagligen så man gör tv i Finland. Klippet finns att se på SVT Play.

I övrigt noterades ett drama i hall V:


...som kanske har sin lösning i hall A: