Jag ska köpa mitt livs första bil. Och jag behöver hjälp.
Min kravspecifikation är ganska blygsam. Femdörrars, bränslesnål, driftsäker och helst inga utsläpp mer än möjligtvis vattenånga. Eftersom jag är helt ointresserad av bilars eventuella prestigevärde spelar det ingen roll vad det är för symbol på motorhuven eller hur snabb den är på tyska motorvägar.
Efter att ha granskat facklitteraturen (och tummat något på mina krav) har jag några tankar om tänkbara bilmodeller:
Toyota Yaris
Kia Cee'd
Skoda Fabia
Ford Fiesta
Någon av alla tusentals Golf-modeller
Kanske en Citroën
Inte en Opel
Är det någon av bloggens läsare som har några erfarenheter kring dessa modeller? Tips på andra? Eller rentav en bättre begagnad bil till salu? I så fall kommer jag gärna förbi och sparkar på däcken, som ett led i min kvalitetsgranskning.
Förutom evig tacksamhet kan jag även fresta med en Spotify-inbjudan till den som kommer med det bästa biltipset. Skriv i kommentarsfätet här nedan!
16 januari 2009
30 november 2008
Superpillret som ger dig yngre hud och färre rynkor finns nu ute på marknaden - helt gratis
Rubriken till detta inlägg är lånad från en reklamsida där jag hamnade efter att ha klickat på en annons på Expressens nyhetssajt.
Reklamen är som en godispåse för oss som gillar att granska marknadsföring av hälsoprodukter.
Det går att säga mycket om utformningen av sidan, som uppenbarligen försöker göra sken av att vara redaktionell text. Notera bylinen till ”artikeln” och klockslaget för senaste uppdateringen. Kanske lyckas de tvätta bort alla norska uttryck i texten vid nästa uppdatering?
Det går också att ironisera över hur något som i rubriken är ”helt gratis” plötsligt kostar 69 kronor längre ner på sidan. Hyperinflation?
Men riktigt intressant blir det först om man tittar närmare på den ”vetenskapliga” bevisning som ligger till grund för påståendena om det gratis (nåja, 69 kronor) superpillret.
Företaget bakom sidan hänvisar till ”vetenskapliga studier och kliniska test” utförda av en doktor Erling Thom i Norge. Enligt en kort biografi är Erling Thom mycket riktigt doktor, fast i biokemi. Han är alltså inte läkare, vilket förstås inte diskvalificerar honom som vetenskapsman. Men som ensam upphovsman till en ”klinisk” studie sjunker hans trovärdighet rejält.
Enligt reklamsidan har Erling Thom utfört en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med 40 försökspersoner under sex månader.
”Resultatet var så häpnadsväckande att den kliniska studien blev publicerad i den respekterade vetenskapliga läkartidningen International Journal of Medical Research”, står det i reklamen.
Det låter ju toppen! Vi har en studie som är såväl dubbelblind som placebokontrollerad och dessutom publicerad i en tidskrift som inte bara är respekterad och vetenskaplig utan även läses av läkare. Vattentätt, eller? Nja.
Om resultaten är så häpnadsväckande kan man fråga sig varför Erling Thom valde att publicera sin artikel i Journal of International Medical Research. Tidskriften har en så kallad impact factor, en siffra som brukar användas för att beskriva vilket genomslag en vetenskaplig tidskrift har, på urusla 0,75. I praktiken betyder den siffran att det mesta som publiceras i tidskriften snabbt faller i glömska och inte driver forskningen ett dugg framåt.
Svaret på frågan om tidskriftsvalet är enkelt. Erling Thom, eller snarare hans oredovisade uppdragsgivare, köpte sig en plats i tidskriften eftersom studien är för dålig för att någon frivilligt ska vilja trycka den.
Journal of International Medical Research är en tidskrift som bygger på att man betalar för att få sin artikel publicerad, ett slags annonsblad för vetenskap som ingen annan vill befatta sig med. Tidskriften ser till att materialet blir sökbart i de stora vetenskapliga sökmotorerna och blir fritt tillgängligt för alla som vill läsa. Den tryckta versionen har en upplaga på 2000 exemplar och de publicerar material inom alla tänkbara områden - bara man betalar. Prislistan är inte offentlig utan fås på begäran.
Erling Thom har blivit publicerad i Journal of International Medical Research åtta gånger. Samtliga studier handlar om naturmedel av olika slag, allt från bantarkaffe till piller som ska höja sexlusten. Jag har inte läst alla artiklarna, men en norsk bloggkollega noterar att Thoms studier brukar vara utförda på små grupper och alltid visar god effekt av det testade naturmedlet. Ingenstans står vem som finansierar studierna och publiceringen.
Tillbaka till Thoms studie (finns i PDF här) kring superpillret, som i Sverige säljes under namnet Dermavito. I studien noterar han att alla som fick den verksamma substansen efter sex månader hade tjockare och mer elastisk hud. Samtliga 20 som testade preparatet ville fortsätta att använda det, till och med de två som inte upplevde någon effekt. Snacka om mirakel!
Som ofta annars när det gäller naturmedel talas det tyst om eventuella biverkningar. I reklamen påstås att Dermavito är ”helt ofarligt”, vilket förstås är lögn. Erling Thom nämner rentav att en av provdeltagarna som fick aktiv substans drog sig ur på grund av ”gastrointestinal problems”. Vad det betyder i praktiken vet vi inte.
Enligt Thoms artikel innehåller Dermavito tolv olika substanser och likt bakfyllepillret Revigör är det en misch-masch av diverse ämnen som tros ha god effekt. Lite blandade vitaminer, grundämnen och fiskprotein från norska havsdjup.
Det kan förstås vara så att Dermavito är ett fantastiskt preparat och att kombinationen av substanser är perfekt för huden. Men i så fall borde några av världens alla antirynk-forskare vid det här laget ha upprepat Erling Thoms häpnadsväckande studie i större format och uppnått samma resultat. Och dessutom fått resultatet publicerat utan att behöva betala.
Reklamen är som en godispåse för oss som gillar att granska marknadsföring av hälsoprodukter.
Det går att säga mycket om utformningen av sidan, som uppenbarligen försöker göra sken av att vara redaktionell text. Notera bylinen till ”artikeln” och klockslaget för senaste uppdateringen. Kanske lyckas de tvätta bort alla norska uttryck i texten vid nästa uppdatering?
Det går också att ironisera över hur något som i rubriken är ”helt gratis” plötsligt kostar 69 kronor längre ner på sidan. Hyperinflation?
Men riktigt intressant blir det först om man tittar närmare på den ”vetenskapliga” bevisning som ligger till grund för påståendena om det gratis (nåja, 69 kronor) superpillret.
Företaget bakom sidan hänvisar till ”vetenskapliga studier och kliniska test” utförda av en doktor Erling Thom i Norge. Enligt en kort biografi är Erling Thom mycket riktigt doktor, fast i biokemi. Han är alltså inte läkare, vilket förstås inte diskvalificerar honom som vetenskapsman. Men som ensam upphovsman till en ”klinisk” studie sjunker hans trovärdighet rejält.
Enligt reklamsidan har Erling Thom utfört en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med 40 försökspersoner under sex månader.
”Resultatet var så häpnadsväckande att den kliniska studien blev publicerad i den respekterade vetenskapliga läkartidningen International Journal of Medical Research”, står det i reklamen.
Det låter ju toppen! Vi har en studie som är såväl dubbelblind som placebokontrollerad och dessutom publicerad i en tidskrift som inte bara är respekterad och vetenskaplig utan även läses av läkare. Vattentätt, eller? Nja.
Om resultaten är så häpnadsväckande kan man fråga sig varför Erling Thom valde att publicera sin artikel i Journal of International Medical Research. Tidskriften har en så kallad impact factor, en siffra som brukar användas för att beskriva vilket genomslag en vetenskaplig tidskrift har, på urusla 0,75. I praktiken betyder den siffran att det mesta som publiceras i tidskriften snabbt faller i glömska och inte driver forskningen ett dugg framåt.
Svaret på frågan om tidskriftsvalet är enkelt. Erling Thom, eller snarare hans oredovisade uppdragsgivare, köpte sig en plats i tidskriften eftersom studien är för dålig för att någon frivilligt ska vilja trycka den.
Journal of International Medical Research är en tidskrift som bygger på att man betalar för att få sin artikel publicerad, ett slags annonsblad för vetenskap som ingen annan vill befatta sig med. Tidskriften ser till att materialet blir sökbart i de stora vetenskapliga sökmotorerna och blir fritt tillgängligt för alla som vill läsa. Den tryckta versionen har en upplaga på 2000 exemplar och de publicerar material inom alla tänkbara områden - bara man betalar. Prislistan är inte offentlig utan fås på begäran.
Erling Thom har blivit publicerad i Journal of International Medical Research åtta gånger. Samtliga studier handlar om naturmedel av olika slag, allt från bantarkaffe till piller som ska höja sexlusten. Jag har inte läst alla artiklarna, men en norsk bloggkollega noterar att Thoms studier brukar vara utförda på små grupper och alltid visar god effekt av det testade naturmedlet. Ingenstans står vem som finansierar studierna och publiceringen.
Tillbaka till Thoms studie (finns i PDF här) kring superpillret, som i Sverige säljes under namnet Dermavito. I studien noterar han att alla som fick den verksamma substansen efter sex månader hade tjockare och mer elastisk hud. Samtliga 20 som testade preparatet ville fortsätta att använda det, till och med de två som inte upplevde någon effekt. Snacka om mirakel!
Som ofta annars när det gäller naturmedel talas det tyst om eventuella biverkningar. I reklamen påstås att Dermavito är ”helt ofarligt”, vilket förstås är lögn. Erling Thom nämner rentav att en av provdeltagarna som fick aktiv substans drog sig ur på grund av ”gastrointestinal problems”. Vad det betyder i praktiken vet vi inte.
Enligt Thoms artikel innehåller Dermavito tolv olika substanser och likt bakfyllepillret Revigör är det en misch-masch av diverse ämnen som tros ha god effekt. Lite blandade vitaminer, grundämnen och fiskprotein från norska havsdjup.
Det kan förstås vara så att Dermavito är ett fantastiskt preparat och att kombinationen av substanser är perfekt för huden. Men i så fall borde några av världens alla antirynk-forskare vid det här laget ha upprepat Erling Thoms häpnadsväckande studie i större format och uppnått samma resultat. Och dessutom fått resultatet publicerat utan att behöva betala.
28 oktober 2008
C-vitamin hjälper mot allt...
...inte minst mot särskrivning. Men det är lätt att överdosera, som skyltmakaren på Coop i Kungshamn tycks ha gjort.
14 oktober 2008
Tre saker som är bra med USA - och en dålig
Tack vare Whole Foods melatoninkapslar (och min övertro på deras effekt) gick anpassningen till det svenska samhället bättre än väntat efter senaste USA-turen. Jag är nu mogen att ge min analys av det väldiga landet i väster och avslöja vilka för- och nackdelar som finns med att befinna sig där:
”Hi, how are you today?” Vänligheten hos amerikanerna som arbetar i butiker, restauranger och andra serviceyrken är enerverande innan man vänjer sig. Den kan upplevas som påklistrad och ofta är den kanske också det. Men i ett land där minimilönen är några tior per timme och många i praktiken lever av att de förtjänar sin dricks finns det skäl att vara vänlig mot kunderna - och mena det.
Under en måltid på den lokala Wildfire-restaurangen hittade mitt sällskap ett litet klistermärke av den typen som brukar sitta på frukt och grönsaker i affären på helt fel plats - i huvudrätten. Ett vänligt påpekande till servitören drog igång en cirkus som förde tankarna till Monty Pythons klassiska restaurangsketch ”The Dirty Fork” (klippet ovan). När managern, hovmästaren och servitören hade använt hela sitt förråd av ursäktsfraser var huvudrätterna och en extra omgång dryck gratis.
Om samma sak skulle ha hänt i Sverige skulle vi på sin höjd fått en kopp svart kaffe (”eller en latte efter maten för halva priset”) som kompensation. Vårt enda återstående vapen för att visa missnöje skulle vara att snåla med dricksen - men det gör ju alla här ändå.
Postorder. En tillfällig adress i USA och gratis tvådagarsfrakt från Amazon.com är en dröm för en mediaknarkare som jag (men en mardröm för plånboken). Dessutom visade sig tvådagarsfrakten i praktiken vara endagsfrakt eftersom böckerna skeppades från samma delstat. Lägg därtill att man slipper den för oss utsocknes mycket förvirrande ”sales tax” som gör att man får lägga till cirka tio procent på prislappen när man handlar i en fysisk butik. Ah.
Se film före andra - eller åtminstone på större skärm. När jag var sju år fick jag ett vykort från en klasskompis som hälsade på sina släktingar i USA. Han skrev att de hade sett en Schwarzenegger-film på video flera månader innan den skulle släppas i Sverige. Där vi för övrigt knappt hade video på den tiden. Eller fick se Schwarzenegger-filmer som förstaklassare, för den delen.
Även i dessa piratdagar har filmer tidigare biopremiär i USA och därför vet jag redan nu hur bröderna Cohens senaste succé ”Burn After Reading” slutar. John Malkovich är lysande, Brad Pitt spelar över för mycket och Tilda Swinton är barnläkaren från helvetet. Något för alla, således.
Kontaktsökande män. Min hittills okritiska hyllning till landet som vi älskar att hata avslutas med djup samhällskritik. I nationen som uppfann shopping, show business och airlines har man ännu inte lyckats förena de tre storheterna. Maken till tråkiga flygplatser får man leta efter.
Liksom i resten av världen utgörs en stor del av resenärerna av ensamma män med bärbara datorer som griper efter varje möjlighet att sätta sig ner med sin maskin och se upptagna ut. Längre seanser med extremt viktigt datorarbete kräver dock tillgång till eluttag och sådana finns bara att tillgå för städpersonalen (som sannolikt arbetar för minimilön - utan dricks). Därför är ensamma män som kryper längs golvet i jakt på kontakt och 120 volts glädje en vanlig syn. Till och med på trista Landvetter flygplats finns prydliga bänkar med eluttag vid varje plats för de ensamma männen med viktigt arbete.
Dessutom kan jag avslöja en av nutidens största sammansvärjningar: Bagagehanterarna i USA samarbetar med sina medbrottslingar i Köpenhamn och skickar väskor som ska till Göteborg till Madrid i stället. En tredjedel av vårt bagage utsattes för denna internationella konspiration och fick resa hem via Helsingfors(!). Ständigt detta Helsingfors.
”Hi, how are you today?” Vänligheten hos amerikanerna som arbetar i butiker, restauranger och andra serviceyrken är enerverande innan man vänjer sig. Den kan upplevas som påklistrad och ofta är den kanske också det. Men i ett land där minimilönen är några tior per timme och många i praktiken lever av att de förtjänar sin dricks finns det skäl att vara vänlig mot kunderna - och mena det.
Under en måltid på den lokala Wildfire-restaurangen hittade mitt sällskap ett litet klistermärke av den typen som brukar sitta på frukt och grönsaker i affären på helt fel plats - i huvudrätten. Ett vänligt påpekande till servitören drog igång en cirkus som förde tankarna till Monty Pythons klassiska restaurangsketch ”The Dirty Fork” (klippet ovan). När managern, hovmästaren och servitören hade använt hela sitt förråd av ursäktsfraser var huvudrätterna och en extra omgång dryck gratis.
Om samma sak skulle ha hänt i Sverige skulle vi på sin höjd fått en kopp svart kaffe (”eller en latte efter maten för halva priset”) som kompensation. Vårt enda återstående vapen för att visa missnöje skulle vara att snåla med dricksen - men det gör ju alla här ändå.
Postorder. En tillfällig adress i USA och gratis tvådagarsfrakt från Amazon.com är en dröm för en mediaknarkare som jag (men en mardröm för plånboken). Dessutom visade sig tvådagarsfrakten i praktiken vara endagsfrakt eftersom böckerna skeppades från samma delstat. Lägg därtill att man slipper den för oss utsocknes mycket förvirrande ”sales tax” som gör att man får lägga till cirka tio procent på prislappen när man handlar i en fysisk butik. Ah.
Se film före andra - eller åtminstone på större skärm. När jag var sju år fick jag ett vykort från en klasskompis som hälsade på sina släktingar i USA. Han skrev att de hade sett en Schwarzenegger-film på video flera månader innan den skulle släppas i Sverige. Där vi för övrigt knappt hade video på den tiden. Eller fick se Schwarzenegger-filmer som förstaklassare, för den delen.
Även i dessa piratdagar har filmer tidigare biopremiär i USA och därför vet jag redan nu hur bröderna Cohens senaste succé ”Burn After Reading” slutar. John Malkovich är lysande, Brad Pitt spelar över för mycket och Tilda Swinton är barnläkaren från helvetet. Något för alla, således.
Kontaktsökande män. Min hittills okritiska hyllning till landet som vi älskar att hata avslutas med djup samhällskritik. I nationen som uppfann shopping, show business och airlines har man ännu inte lyckats förena de tre storheterna. Maken till tråkiga flygplatser får man leta efter.
Liksom i resten av världen utgörs en stor del av resenärerna av ensamma män med bärbara datorer som griper efter varje möjlighet att sätta sig ner med sin maskin och se upptagna ut. Längre seanser med extremt viktigt datorarbete kräver dock tillgång till eluttag och sådana finns bara att tillgå för städpersonalen (som sannolikt arbetar för minimilön - utan dricks). Därför är ensamma män som kryper längs golvet i jakt på kontakt och 120 volts glädje en vanlig syn. Till och med på trista Landvetter flygplats finns prydliga bänkar med eluttag vid varje plats för de ensamma männen med viktigt arbete.
Dessutom kan jag avslöja en av nutidens största sammansvärjningar: Bagagehanterarna i USA samarbetar med sina medbrottslingar i Köpenhamn och skickar väskor som ska till Göteborg till Madrid i stället. En tredjedel av vårt bagage utsattes för denna internationella konspiration och fick resa hem via Helsingfors(!). Ständigt detta Helsingfors.
10 oktober 2008
Utsikten som ”buspojken” aldrig fick se
Den här bilden är tagen från balkongen i en hyreslägenhet i västra Göteborg en majdag i år.
När jag tog fotografiet bodde en nära släkting till mig lägenheten. Hon hann bo där i 45 år innan hon sade upp kontraktet i somras.
Tito Beltran, eller ”den lille buspojken” som han kallas av lokalpressen, blev inte lika långvarig på adressen. Han flyttade in efter min släkting men ska tydligen redan byta adress igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
