I kväll tävlar Cecilia Hagen i finalen i ”På Spåret”.
Eftersom det är betydligt fler som ser programmet än som läser tidningen hon arbetar för är det läge att påminna läsekretsen om vad hennes egentliga sysselsättning är.
Cecilia Hagen har arbetat som reporter och krönikör på Expressen sedan 1973. Hon är en av tidningens största profiler och en av få skrivande journalister som har eget rum, åtminstone senast jag kollade.
Därför är det med oerhörd stolthet jag för första gången offentliggör att jag har varit Cecilia Hagen – om än bara för en dag.
Det var i början av seklet och Finland hade just fått sin första kvinnliga president, Tarja Halonen.
Inför hennes första officiella besök i Sverige fick en handfull svenska reportrar audiens i residenset
Talludden i Helsingfors för att bekanta sig med grannlandets nya president. Avslappnat, okontroversiellt och möjlighet att teckna ett porträtt av en intressant person.
Ett typiskt Cecilia Hagen-uppdrag, alltså.
Men i sista stund fick stjärnkrönikören förhinder, av något skäl jag inte längre kommer ihåg, och behövde en ersättare med kort varsel.
Uppdraget gick till en 22-årig nykomling på utlandsredaktionen, som dessutom råkade vara ledig enligt schema den aktuella dagen och tillgänglig för uppdrag. Så jag fick snabbt läsa in mig på allt som fanns skrivet på svenska om den ogifta socialistiska statschefen och hennes sköldpaddor, som jag återkommer till.
Jag minns att jag erbjöd mig att resa billigt på ungdomsbiljett – men det blev affärsklass. Jag var ju trots allt Cecilia Hagen!
Planen var att åka till Helsingfors på morgonkvisten, ta hjälp av en inhyrd lokal fotograf för en intervjubild på mig och presidenten och sedan återvända hem samma dag med ett fantastiskt personporträtt i den bärbara Macen. Mycket enkelt.
När jag anlände till det överdesignade residenset i utkanten av Helsingfors kom resans första motgång. Den lejda fotografen var visserligen på plats iklädd en gigantisk vinterjacka, men talade varken svenska eller engelska. Med hjälp av teckenspråk och tolkande kolleger lyckades vi etablera kontakt och komma fram till en bildidé.
När presidenten så småningom kom in i rummet, flankerad av sin pressekreterare som inte var helt olik
Lilla My, började kamerorna smattra (det var på den tiden det fortfarande fanns analoga kameror).
Den handfull fotografer som var där verkade nöjda med sina bilder, förutom min inhyrde fotograf. Hon förklarade, återigen via tolk, att hennes kamera plötsligt hade fått något mystiskt fel och inte fungerade.
Så där satt jag i presidentens residens och smuttade på någon äckligt söt hjortrondekokt, tillsammans med fotograf jag inte kunde prata med och en kamera som inte kunde ta några bilder.
Perkele, som de säger i Finland.
Vi slog oss ner i en sittgrupp i ljust trä och intervjun började. Jag var ende tabloidreportern på plats och hade en lite annan agenda än de övriga reportrarna på plats. De verkade vara mer intresserade av att skildra den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen än att porträttera Finlands nya president.
När den officiella gruppintervjun var över hade jag bandspelaren full av citat som bedyrade hur viktig relationen med Sverige är för Finland men inga som gav en bild av människan Tarja Halonen. Eller hennes sköldpaddor, för den delen.
Därför förhörde jag mig med Lilla My om möjligheterna att få några minuter på tu man hand med Fru republikens president. Jag blev vänligt upplyst om att det skulle bli väldigt svårt och att så brukade det minsann inte gå till.
Så jag tog till en av de mest underskattade journalistiska arbetsmetoderna: jag slog mig ner på en stol och väntade. Efter sisådär en kvart kom president Halonen ut ensam från ett närliggande rum, satte sig mittemot mig och gav mig en blick som jag väljer att kalla moderlig.
Sedan pratade vi om katter, drottning Silvia, hockey-VM och presidentens rödörade vattensköldpaddor innan det var dags för statschefen att ge sig av.
Jag tackade för mig och min dag som Cecilia Hagen var slut.
Inlägg
