Borås och Aten - en retrospektiv komparativ fältstudie

Större delen av den här veckan kommer jag att tillbringa i två främmande städer, som båda har djurparker.

Om det finns andra likheter mellan städerna återstår att se.

Jag återkommer med resultatet av min studie.

Taxtrenden håller i sig

I dagens Göteborgs-Posten finns en intervju med Stefan Nilsson, som arbetar på Trendgruppen och alltså försörjer sig på att spå trender.

Till min stora glädje finner jag att han förutser ett lysande 2008 för taxar, närmare bestämt smörtaxar. Dessa små konstgjorda versioner av skapelsens krona är utmärkta att ha som underlag för smörknivar och annat kladdigt på matbordet.

Jag vill härmed ödmjukast påminna om min analys av den växande taxtrenden, som jag publicerade redan i höstas.

För övrigt finns det även kakformstaxar, salt-taxar och peppartaxar att köpa. Vi som är steget före trendanalytikerna har förstås redan dessa i våra hem.

Demokratins mörka baksida

I kväll börjar helvetet.

Tolv fredagkvällar i rad kommer TV4:s danstävling ”Let's Dance” att sabotera mitt liv.

Missförstå mig inte, jag har inget emot vare sig TV4 eller Ulf Larsson. Däremot har jag bestämda åsikter kring tittarnas möjlighet att ringa in och rösta i programmet.

Telefonnumret som tittarna ringer skiljer sig nämligen bara en siffra från vårt hemnummer. Om den dansintresserade tv-tittaren i 031-området råkar slå en fyra framför det avgiftsbelagda numret kopplas denne alltså till ett gult landshövdingehus i Göteborg och inte till Bonniers dansskola i Stockholm. (Dessutom sparar uppringaren drygt fem spänn på att ringa fel!)

Vän av ordning invänder kanske att det är osannolikt att mer än någon enstaka tittare per år ska göra detta klantiga misstag och därmed gå miste om sin chans att delta i den demokratiska processen.

Vän av ordning har i så fall helt fel.

Antalet felaktiga samtal en vanlig ”Let's Dance”-fredag brukar vara omkring tio stycken, under slutomgångarna betydligt fler. Oftast är det barn som knappat fel, ibland även vuxna som med hjälp av fredagsgroggen sänkt både finmotorik och sifferminne till en fyraårings nivå.

Jag ser fyra principiellt olika sätt att bemöta problemet med felringarna:

1) Att bara låta signalerna gå fram tills uppringaren lägger av. Det blir ett himla ringande men ingen arbetsinsats krävs.

2) Att dra ur telefonen ur jacket. Då riskerar potentiellt viktiga samtal (meddelanden om lotterivinster, jobberbjudanden) att förbli obesvarade.

3) Att svara och ge uppringaren en vänlig men bestämd tillrättavisning. Har testats, men resulterar mest i gråtande barn eller påståenden i stil med ”Men jag slog ju rätt nummer!”.

4) Att svara - men ge sken av att uppringaren har kommit rätt fast röstat på någon annan än det var tänkt. Resulterar ibland också i gråtande barn men felringaren förlorar åtminstone inte hoppet om demokratins styrka. Under ”Idol 2007” (ja, de använder samma nummerserie för sina telefonomröstningar) blev det ”Du har röstat på Idol-Janne. Tack för ditt samtal” .

I kväll blir det alternativ fyra och Tito Beltran som får de felringande göteborgarnas röster.

På spaning efter den tid (och mördare) som flytt

När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.

Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.

Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.

Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.

Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.

Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.

Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.

Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.

Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.

Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.

Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 2

Göteborg framställs ibland som en stad där kriminella härjar helt fritt, där uppgörelser i den undre världen håller även de laglydiga medborgarna i skräck och där vem som helst kan bli nedslagen var som helst eller åtminstone på Hisingen.

Det är förstås inte sant. Men Göteborg är faktiskt en väldigt bra stad att verka i om man har för vana att misshandla andra människor.

Här har nämligen sjukvården inte tekniska möjligheter att dokumentera offrens skador lika bra som på andra ställen i landet.

Om våldsverkaren i stället härjar några mil söderut och hans offer söker sig till Varbergs sjukhus blir alla skador fotograferade med digitalkamera redan på akuten. Det görs av en undersköterska lika rutinmässigt som man kollar puls och blodtryck på andra ställen.

De två kirurgiska akutmottagningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är inte ens utrustade med digitalkameror, än mindre med rutiner för att alltid dokumentera patienternas skador i bild.

Några hundra meter från akutmottagningen på Sahlgrenska ligger rättsmedicinska avdelningen med läkare som är proffs på att beskriva skador i text och bild. Till skillnad från i tv-deckarna undersöker de även levande människor och har jour dygnet runt.

Då är det väl bara att skicka patienten till andra sidan Guldhedsgatan för en snabb och säker dokumentation, eller?

Nja, varken sjukvården eller rättsväsendet är ju kända för snabba beslutsvägar.

Sedan ett par år tillbaka undersöker rättsmedicinarna bara patienter efter skriftlig begäran av polisen. Därför måste personalen på sjukhuset först kontakta polisen, som sedan skickar en skriftlig begäran om rättsintyg till avdelningen för rättsmedicin.

När pappersarbetet är klart är patientens sår redan igensydda, kanske sedan flera dagar. Därför blir den skriftliga akutjournalen, inte sällan dikterad under en hektisk nattjour, underlaget för det rättsintyg som kan avgöra om gärningsmannen döms för misshandel eller grov misshandel.

Lösning: En digitalkamera för 2000 kronor till varje akutmottagning, tio minuters fotokurs för personalen och rutiner för fotografering av alla skador redan på akuten.

Ett enkelt system som alla tjänar på, förutom möjligtvis stadens ökända gangsters.