Det sa bara klick

Så här ser besökskurvan ut för denna blogg efter att mitt förra inlägg blivit länkat från Buzz.

De två senaste dagarna har jag därmed haft fler läsare än jag haft sammanlagt sedan bloggen startade. Fram till 10.46 i går då den blå linjen ovan plötsligt stack iväg, alltså.

Frågan är vad jag nu ska ha för mål i livet. Jag har varit med både på Lasse Anrells floskeltopp och på Buzz - vad finns mer att kämpa för?

Konsten att vårda sitt varumärke

Artisten Jan Rippe i GT, 080419:

Jag har tackat nej till all reklam i 22 år trots bra erbjudanden. Men OK, jag kan ändra mej! Om det är en bra ”grej” som jag känner för och ersättningen är riktigt bra, så... Kom med förslag, bara!

Jan Rippe i annons i gratistidningen Inrikes, aprilnumret:



(Tack till SAS som gjort detta inlägg möjligt. Utan era förseningar hade jag inte haft möjlighet att tillbringa årets varmaste fredagskväll på Arlanda i sällskap med undermåliga gratistidningar innehållande pärlor som denna.)

Ögontjänare i salmiakchokladens land

Den blonde, överviktige mannen bakom ratten visade inget som helst intresse av mänsklig kommunikation, förutom när han knappade lite förstrött på sin Nokia-telefon efter att ha fått ett SMS.

Jetlaggad av tidsomställningen valde jag, i stället för småprat, att läsa i tabloiden jag diskret tagit ur stolsfickan framför mannen på plats 4B.

När jag kom till sidan åtta och rubriken BORT MED SOPORNA! ovanför en bild på ett deppigt Tre Kronor tappade taxichauffören allt intresse för bilkörning. Han släppte blicken från väg 45 och ägnade farligt mycket uppmärksamhet åt att försöka läsa artikeln om det svenska hockeyfiaskot. Trots att han med ett enstavigt läte vid resans början förklarat att han inte förstår svenska. Och fortfarande utan att säga ett ord till mig.

Det fattades bara att Muminfamiljen stoppat taxin och under knivhot tvingat till sig en körning till närmaste sauna, så hade alla stereotyper om Finland blivit bekräftade redan innan vi nått Helsingfors.

Jag är trots allt väldigt förtjust i Finland. Hur skulle jag inte kunna tycka om ett land där det är helt okej att sitta tyst för sig själv och dricka enorma mängder kaffe?

I morgon ska jag till Mejlans. Det har inget med e-post att göra, utan råkar vara platsen för ett väldigt stort sjukhus. Allt i jakt på kunskap om en sällsynt finsk ögonsjukdom.

Pingviner i stället för Paris Hilton

Veckans loppisfynd: Veckorevyn från 1950.

Den minimala omslagsrubriken längst ned puffar för ett bildreportage om pingviner.

Tänk så mycket lättare det var att göra tidning för 58 år sedan.

Vem ska nu betala min dödsannons?

Häromveckan var det exakt tio år sedan jag började på Expressen.

Då hade tidningen nyligen förlorat titeln ”Skandinaviens största dagstidning”, även om formuleringen fortfarande användes på brevpapper för kommunikation på engelska.

Tidningen fortsatte dock att existera som om den fortfarande var störst. Vi hade ett eget café där man kunde få färska mackor från klockan 05 på morgonen, det fanns en pappersupplaga som trycktes på förmiddagen och tidningens egna budbilar (med radiokommunikation!) åkte runt i landet och gjorde ärenden åt redaktionen.

Jag minns när jag blev utsänd för att bevaka en stor radhusbrand på Ekerö och det självklara transportalternativet var helikopter. Kolleger från andra tidningar tittade luttrat när den luftburna taxin gick ner på en äng i närheten av branden och en ung reporter livrädd för de alltjämt roterade rotorbladen hukande hoppande ut ur helikoptern, som sedan lyfte och begav sig därifrån. En entré värdig en reporter från Skandinaviens största dagstidning.

Till de mer ovanliga förmånerna hörde gratis familjeannonser i Dagens Nyheter. Om man gifte sig, fick barn eller dog under anställningen bjussade företaget på en annons i den Bonnierägda morgontidningen. Eftersom folk på den tiden tenderade att stanna länge i företaget och dessutom inte levde helt enligt socialstyrelsens rekommendationer så var den gratis dödsannonsen tragiskt nog en väl utnyttjad förmån.

Under mina tio år som anställd på Expressen har jag fått mycket tillbaka av tidningen - men dödsannonsen kommer jag lyckligtvis aldrig att ha nytta av.

I veckan sade jag nämligen upp mig, efter att ha varit tjänstledig i snart fem år. Orsaken är att jag just skrivit kontrakt för min första anställning som läkare.

Jag har fått uppleva några spännande år i en fantastisk bransch, som under tiden ändrat sig på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Det finns säkert mycket som var bättre förr, men det bryr jag mig inte om.

Bland de första sakerna jag bestämde mig för när jag tog tjänstledigt var nämligen att jag aldrig skulle känna bitterhet mot min gamla arbetsgivare, om jag en dag bestämmer mig från att lämna tidningen. Tidigare medarbetare som ägnar stor energi om att tala illa om sin förra arbetsplats har jag träffat alldeles för många av. Inte bara sådana som arbetat på Expressen, bör tilläggas.

Slutligen några ord om något man helst inte pratar om såvida man inte jobbar inom vården, nämligen lön:

På mitt första läkarjobb tjänar jag en femhundring mer i månaden än när jag började på Expressen, tio år och 300 högskolepoäng tidigare. För övrigt betydligt under den summa som de strejkande sjuksköterskorna (med all rätt) kräver i ingångslön.

Mitt lönelyft under de senaste tio åren räcker därmed till en 14 millimeter hög dödsannons i DN (dock ej söndagar).